ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om långritter i Spanien

Ur SvD maj 2002

Utan cykelbyxor i Pyrenéerna blir man lätt stående i baren.
Men efter ett par timmar i sadeln känns det inte helt fel att stå där med en svalkande San Miguel och några små läckra bocerones.
För hårt är det och de vadderade byxorna kommer väl till pass när sadeln börjar kännas stenhård och den enda svalkan i 30 graders värme är den fartvind som de långa galopperna ger.
Och långa är de. Efter den första kilometern stående i fältsits kommer den verkliga insikten - detta är inte ett vanligt ridskolepass. När sen skogsvägen längs bergsluttningen övergår till att bli en stenig stig kantade av 50 meters stup känns det mycket tryggt att inte sitta på ridskolans halvhispiga hästar.
Med upphöjt lugn och tryggfotad som en bergsget tar sig min Samba, en korsning av arab och andalusier, fram på en, som jag trodde, fullständigt oridbar stig,
Guidens råd, inför just det här avsnittet, låt hästen välja väg och lyft benen över sadelputan så de inte fastnar på klipporna i de trånga passagerna, hade inte känts direkt lugnade men hon hade, som vanligt rätt.
När stigen blev som smalast och branten läskigast for en tanke genom huvudet: kan hästar få svindel? Om inte, är det väl därför att de har så dåligt djupseende. Men de borde de ju för att kunna klättra mellan stenblocken!
Nej, det kändes bättre att slå bort alla tankar. Låta Samba sköta jobbet och titta ut över Pyrenéernas bergsmassiv, över små byar och städer med rötter och byggnader från 1000-talet, över de grönskande dalarna bort mot snöklädda toppar upp mot gränsen till Frankrike.
Och skänka en varm tanke till den som gav rådet om vadderade cykelbyxor. Även om vi bara travar lätt och galopperar i fältsits har det kännbara konsekvenser på en normalsvensk kontorsrumpa.
En ridvecka i Spanien är så långt bort man komma från ridskolan och snäll skritt i paddocken. Ett norskt par i övre medelåldern insåg det redan första dagen och hyrde bil i stället. Därmed inte sagt att man måste hoppfantast eller dressyrmästare för att klara sig bra på den här typen av pic-nic-ritter.
Sten-Åke har ridit islandshäst något år och tränade ett par gånger på stor häst inför denna vår äventyrsresa och själv har jag haft riduppehåll i nästan två år för att, för ett år sedan, byta två höftleder. Och vid snart 60 var vi klart äldst i gänget men hade inga svårigheter att hänga med.
Men som nybörjare valde vi dock att rida så att vi varje dag återvände “hem” till Can Jou och den egna sängen, duschen och möjligheten att hoppa över en dag om påfrestningarna hade blivit för stora. Så blev det nu aldrig så nästa gång väljer vi det andra alternativet med sex dagars ritt mellan värdshusen. Det är en tur på ca 25 mil som går från bergen ner till Medelhavet och tillbaka. Eller kanske väntar vi till Mike och Rosa har invigning på bergsturen som ska ta oss upp på Pyrenéernas högplatå med vidunderliga utsikter och härliga gäsvidder.
- Vi flyttade hit och köpte gården för driva boskapsskötsel på bergsängarna. För att dryga ut kassan hade vi lite “bed-and-breakfast” på gården och det var många som var roade att låna mina hästar, berättar Mike Peters, som tillsammans med sin hustru Rosa driver Can Jou sedan snart 20 år. Gården, och en del av huset, har sitt ursprung i tusentalet och har byggts på efterhand.
- Allt fler från Barcelona kom hit över helgerna och ville rida i bergen så vi sålde boskapen och satsade helt på hästar och ridresor, berättar Mike. Nu har vi mest gäster från Tyskland, England och allt fler från Skandinavien. Med ett fyrtiotal hästar, de flesta korsningar mellan araber och andalusier, och ett tiotal ofta fullbokade dubbelrum har det blivit bra snurr på verksamheten.
- Jag har gott om jobb, berättar tyska Birgit medan hon guidar oss genom det katalanska landskapet och leder oss ner till en bergsbäck med gnistrande klart vatten som hästarna villigt suger i sig i hettan.
Vi rider vidare upp längs bäckravinen och över en stenbro som ser ut att vara gammal nog för att ha burit Hannibals legioner när han drog norrut på sin väg mot Rom. Kanske bar den inga elefanter men väl våra hästar.
Vi sadlar av och binder hästarna i skuggan och tar ett bad i kvarndammen med brovalvet högt över oss. Efter en lunch på bröd, ost, oliver, jamon serrano (lufttorkad skinka) och några flaskor hemtappat vin är det en sensuell lycka att luta huvudet mot sadeln och somna i skuggan av ett olivträd.