ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om integritetsskyddet och offentlighetsprincipen

Ur Ny Teknik sept 2003

Är det med integritetsskyddet och offentlighetsprincipen som med midsommar och sill!
De tillhör gruppen omistliga svenska storheter.
Eller är det med dem som med surströmming - de skall njutas med måtta och hanteras med största försiktighet?
Och gör vi det?
Under massmediahysterin efter mordet på Anna Lindh läcker polisen som såll. Med hjälp av offentliga register kan en man, hans familj, vänner och bekanta hängas ut till allmän förnedring och beskådan långt innan någon vet om han över huvud taget har med mordet att göra.
Om detta kan diskuteras en hel del.
Men problemet ligger kanske långt mer nära det vardagliga lunket i det samhälle som sedan 17- och 1800-talen kan glädja sig åt en framsynt tryckfrihetslagstiftning och en långt gående offentlighetsprincip.
Den goda tanken, som verkligen är värd att slå vakt om, gäller medborgarnas rätt, och plikt, att hålla tummen i ögat på överheten.
Men när lagarna skrevs och filosofin mejslades ut var det, naturligtvis inte många som anade vad datorer, Internet och elektroniska media skulle ställa till med.
Plötsligt kom allt från parkeringsböter och skatter, skolbetyg och jobbansökningar att (kunna) bli var mans egendom.
Sent omsider tvangs politiker och påtryckare fundera över hur de gamla fina pappersprinciperna skulle förenas med ett modernt integritetsskydd för individen.
Och, som vanligt frestas man skriva, blev följden ett otympligt och rätt fult lapptäcke med tusentals kryphål, spruckna kastsömmar och slarviga snabbstoppningar.
Förmenta skattebrottslingar blir uthängda med passfoto och mer eller mindre frivilliga kändisar får sina p-böter publicerade.
Samtidigt skyddas återfallsbedragare och falska läkare. De kan svindla folk, landsting och patienter år efter år tack vare integritetsskyddet.
Och i maktens korridorer vågar ingen tjänsteman skicka alltför tunga tankar via e-posten eller byta funderingar med en kollega. I stället för att skapa öppenhet och insyn blir allt mer av vad som verkligen sägs och beslutas aldrig fäst på papper eller elektroner. Allt mindre sparas för framtida forskare.
Sedan ett tag arbetar jag för statliga Förtroendekommissionen. Ett minst sagt spännande jobb där vi möter massor av intressanta människor. Vi samlar på oss kloka, och i bland mindre kloka, funderingar från näringslivets toppar och beslutsfattare. Dessa intervjuer är viktiga ingredienser i vår utredning och man behöver inte, som jag, vara gammal ekonomijournalist för att se att en hel del av vad som sagts i förtrolighet till kommissionen skulle kunna bli av värde för framtida forskare.
Men så blir det inte.
Till våren slänger jag anteckningar i “tuggen”!
Tvärtemot allt vad jag lärt mig som journalist och under historiestudierna ska vi förstöra källmaterialet!
Detta på grund av offentlighetsprincipen!
Lagen är obönhörlig. Allt det skrivna material vi har kvar när kommissionen avslutas måste skickas till arkivet och där blir det öppet för vem som helst. Då får den som vill läsa vad dagens direktörer i förtroende sagt om både det ena och det andra.
Följden blir att vi slänger allt som sagts under tysthetslöfte och inte heller framtida forskare får tillgång till några av de funderingar som styrt dagens näringsliv.
Den bästa av världens offentlighetsprinciper gör att allt mindre blir offentligt, både nu och för all framtid.