ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om förtroendefrågan

Ur BonVita februari 2004

Smaka på ord som oväld, plikt, rättrådighet, ståndaktig, civilkurage, ämbetsmannaansvar.
Visst låter de mossiga och förlegade.
Det är ord som farfarsfar och de andra folkhemsbyggarna och nyindustrilisterna använde för att beskriva de tankar och förhållningssätt som de höll högt. Men nu är det ord som har fått en lite unken doft av det gamla klassamhället och den tid när överheten såg som sin roll att hålla allmänheten i Herrans tukt och förmaning.
De ord folkhemsbyggarnas barnbarn och deras barn använder när de lunchar på Sturehof är helt andra och speglar en annan verklighet: branding, shareholder value, M&A, goodwill, performance, estimat, riktkurser och EBITDA.

Bakom detta skifte i språkdräkten ligger en av de kanske viktigaste förklaringarna till många av de senaste årens skandaler i såväl näringsliv som i offentlig förvaltning och till den förtroendekris som rasat alltsedan Enron-skandalen våren 2002 och som i Sverige blivit tydligast i samband med Skandia.

För, som Shakespeare kunde ha skrivit: bort flyga orden när tanken stilla står . Om allt fler anser att vad som en gång var grundläggande, för samhälle väsentliga, långsiktiga och förtroendeskapande värderingar, i dag inte är värda att fundera över, försvinner förstås orden.
Oväld och rättrådighet framstår som lite löjligt obsoleta i förhållande till vikten av att vårda, och bruka, sitt nätverk och mentorskap.
Men att gamla ord likt urmodiga kläder mönstras ut kan väl inte förklara alla skandalerna?

Visst kan man härleda många av de svenska och internationella skandalerna till brister i regelverk och lagstiftning, till svaga ägare och till oengagerade styrelser men i grund och botten ligger ändå aktörernas attityder och tänkesätt - eller snarare brist på goda attityder och kloka tankar.

Om dessa tankar kring värdet av att rättrådiga tjänstemän och förtroendevalda skall utöva sitt ämbete med oväld som ledstjärna, inte anses viktiga riskerar vi att snabbt devalvera det för både samhälle och företag nödvändiga förtroendekapitalet.

Men förtroende är inte bara en fråga för näringslivet utan rör hela samhället. Utan förtroendekapital går det inte att bygga vare sig uthålligt välstånd eller långsiktiga vinster.
Förtroendekapitalet är för både nationer och företag den kanske viktigast välstånds- och lönsamhetsskapande faktorn av alla. Långt viktigare än fysiska råvaror.

Barnen får lära sig i skolan att det svenska välståndet och välfärdssamhället byggts på skogen, malmen och vattenkraften är inte bara en grov förenkling. Det är en farlig förenkling.
Det är inte råvaror och naturtillgångar som gör nationer rika. Det är hjärnkraft.

Förutsättningen för att, svenskt och i synnerhet utländskt kapital, vågade satsa en enda krona i Sverige var just förtroendet. Tilltron till de svenska institutioner som lagar, domstolar, kommersiella avtal, politiska beslut.

‘Och under flera hundra år har Sverige, i förhållande till andra länder, med rätta, åtnjutit ett högt förtroende.
Med förklaringar tillbaka till Gustav Vasa och Martin Luther, Axel Oxenstierna och byråkratin, frihetstiden och tryckfriheten har Sverige, och de övriga nordiska länderna med hjälp av rättrådiga byråkrater och oväldiga beslut byggt i stort sett mutfria samhällen.
De svenska företagen har styrts av, förhållandevis, framsynta, öppna, enkla och för småaktieägare, kunder och anställda, förmånliga lagar.
Det är ett förtroendekapital som heter duga och som vi måste vårda ömt.
Gör vi det inte kan vi snabbt se det devalverat.

Det har tagit ett par hundra år att bygga upp den byråkratiska, politiska, intellektuella och företagsmässiga intellektuella infrastruktur som skapat förtroendekapitalet. Det tar tid att bygga men går mycket snabbt att rasera.

Världen är full av exempel på vad som händer när förtroendekapitalet överexploateras eller
vanvårdas. Hela nationer har praktiskt taget ruinerats och företag har försvunnit.
Filippinerna var länge Sydostasiens ekonomiska mirakel. Utbildningen låg på topp, industrin växte den legala infrastrukturen fungerade och välståndet spreds snabbt. När mutkolven och kleptokraten Ferdinand Marcos och hans hustru Imelda tog makten kunde det på några år totalt rasera förtroendet och skrämma bort utländskt kapital. Det kommer att ta decennier att få landet på fötter.

Några omdömeslösa revisorer hos ett av världens fyra största revisionsföretag gav dåliga råd till energihandelsföretaget Enron. Trots en i övrigt helt sund och stabil ekonomi överlevde Arthur Andersen inte det förtroenderaset. Utan förtroendekapital klarar sig i längden inga företag, i synnerhet inte tjänsteföretagen.

Problemet är att förtroende inte kan reglas fram. Inga lagar i världen kan skapa förtroendekapital. Förtroendet skapas av en rad sociala, historiska och ekonomiska faktorer och måste sist och slutligen vara en följd av marknadsaktörernas egna beteenden gentemot varandra men inom de ramar och regelverk som samhällets sätter upp.
Förtroendekapitalet byggs därför bäst i en öppen och kreativ debatt där normer och värderingar ständigt diskuteras och ifrågasätts och därigenom hålls levande och legitima.

Det är inte aldrig så stora skandaler som Skandia eller Parmalat som långsiktigt urholkar förtroendekapitalet. Det är bristen på öppen debatt.
Och den bristen blir påtaglig om man i skolan såväl som i riksdagen tror att grunden för vårt välstånd ligger i järnkraft och inte i hjärnkraft. Då kommer debatten att inte handla om mentala värderingar utan fysiska: skattesatser, energisatsningar och infrastruktur vilket på sitt sätt är långt lättare att prata och besluta om.
Partier och företag, politiker och väljare, fokuserar på mätbara värden - valresultat och vinster - men glömmer att diskutera, värdera och reformera de immateriella värden som skulle lägga grunden för förtroendekapitalet.
Följden blir att de gamla, en gång goda, normerna och lagarna inte utsätts för omprövning. De blir föråldrade och upplevs som gammeldags och onödigt tvingande. Och inga nya värderingar kommer i deras ställe.

Det handlar alltså inte om att återskapa förra seklets moraldebatt, regler och tänkesätt. Utan en levande debatt riskerar i att rasera vd som en gång fungerade men utan att ersätta det med något som skulle kunna fungera i dag.

I stället för att diskutera intellektuellt komplicerade frågor om etiska förhållningssätt och normer låter vi debatten handla om ekonomiskt mätbara fenomen med kort perspektiv.
De värderingar och normer som präglar såväl skolan som näringslivet tar i dag långt mer intryck av lönsamhetssökande managementprofeter än av normpredikande präster.
De närmaste man kommer i debatten är en intensiv debatt om dagens modebegrepp som branding, image och varumärlkesbyggande i årsredovisningar, konsultrapporter och PR-broschyrer.

En förklaring kan vara vi i börsyrans och den snabbsnurrande kvartalskapitalismens tid utvecklat vad som närmast är ett förakt för omätbara värden. Rader av managementkonsulter och företagsledare driver teser om målstyrning och balanced scorecard. Det är säkert förträffliga instrument i många fall men de förutsätter mätbara mål.
Men vad som på sikt skapar bestående värden för samhälle och företag är mer än kortsiktigt mätbara mål som låter sig presenteras som “bullet-points” på PowerPoint-bilder.