ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om behovet av brandvarnare

Ur BonVita april 2004

Vem vågar vara tjallare?

Det är dags att instifta hederspriset “Årets Brandvarnare” menar Olle Rossander. Om folk vågade agera “wistleblowers” i tid så skulle vi undvika många av de skandaler som skakat förtag och myndigheter.

Det finns inte mycket gott att säga om skvallerbyttor, tjallare, gnällspikar, rättshaverister och motvallskärringar. Och det är ett av de svåraste problemen i den uppblossande och allt viktigare förtroendedebatten.
Å ena sidan förstår de allra flesta att ryggkrökande ja-sägare och inställsamma smilfinkar är att ett allvarligt hot mot alla företag och organisationer. Men alltför ofta blir dessa rikligt belönade av sina chefer. Det är ju ett rätt naturligt fenomen att uppskatta de som tycker ungefär som man själv.
Å andra sidan förstår de allra flesta att rakryggade sanningssägare med civilkurage är guld värda i de flesta sammanhang, Men när det kommer till kritan är det få som vill lyssna och många som hellre ger dem sparken eller förflyttning till någon ofarlig position långt bort i hierarkin. Minns Anders “Fången på fyren” Ahlmark på Sjöfartsverket!
Men efter de gigantiska företagsskandalerna i USA de senaste åren märktes vad som kanske var en ny trend. Amerikanska Time Magazine utsåg för år 2002 tre kvinnor till “Persons of the Year”. Under rubriken “The Wistleblowers” syntes Cynthia Cooper, Coleen Rowley och Sherron Watkins på ett världens mest prestigefyllda omslag. De hyllades för att ha slagit larm om oegentligheter i sina respektive organisationer.
Sherron Watkins, en av Enrons högsta tjänstemän slog sommaren 2001 larm om bolagets tveksamma, kanske brottsliga, bokföring i ett brev till styrelsens ordförande, Kenneth Lay. Själv brydde han sig inte om företagets officiella policy. På Enrons egna anteckningsblock fanns ett citat från Martin Luther King: “Our lives begin to end the day we become silent abouit thins taht matter”. Nu väntar Kenneth Lay på rättegång som kan sluta med flera decenniers fängelse.
Cynthia Cooper valde att inför kongressen vittna öppet om telekomföretaget WorldComs förfalskade bokföring och hur bolaget lyckades dölja motsvarande 35 miljarder i kundförluster. VD, Bernie Ebbers, har i handklovar hämtats av FBI och väntar också på sin rättegång. Bolaget har med knapp nöd undgått konkursen och lever vidare under namnet MCI.
Coleen Rowley, jurist på FBI, avslöjade hur polisorganisationen struntade i att utreda befogade misstankar mot en av de som nu åtalats för medverkan till terrordåden den 11 september 2001.
Bilden på dessa tre på Time Magazines omslag borde, om något, ge en äreräddning och stöd också åt alla svenska — ja, vaddå? Vi har inte ens ett något positivt värdeladdat ord för “wistleblower”.
Bristen på ord är dessvärre ett tecken på att Sverige till stor del saknat debatt om detta så viktiga fenomen. En förklaring kan vara att ´hälsan tiger still´. Sverige har med sin tryckfrihet, meddelarskydd, integritetsskydd, goda och allmänt sett mutfria byråkrati inte några stora problem på området.
Det är lätt, alltför lätt, att med självgodhetens välmående förstå att man i USA måste ändra lagarna, regelverken och vidta drastiska åtgärder i företagen för att inte bara skydda utan till och med uppmuntra vad jag vill kalla ´brandvarnare”.
Det kan behövas. Inte ens de tre som nu står som förebilder i debatten är i dag säkra på att de gjorde rätt. Alla har i olika grad drabbats hårt av sitt hjältemod. Just dessa tre har med sin berömmelse kunnat skriva böcker och föreläsa om sina erfarenheter men generellt gäller att “whistleblowers” får sparken, trakasseras, stäms på skadestånd och får i allmänhet oerhört svårt att få nya jobb. Vem vill anställa en tjallare?
Samtidigt förstår de allra flesta värdet av deras (o)tjänster. Hade de företag som nu de senaste åren figurerat i svensk- och internationell press haft fler seriösa brandvarnare skulle många av skandalerna aldrig ha inträffat. Aktieägare och kunder skulle inte ha drabbats av miljardförluster.
Den debatt som pågår i USA, inte minst till följd av Coopers, Rowleys och Watkins erfarenheter, borde snabbt smitta av sig i Sverige. En av de stora riskerna för det svenska näringslivet och, inte minst, offentliga sektorn är att den traditionellt, och berättigade, höga tilliten och goda förtroendet sakta men säkert tappar i värde. Dels eftersom vi missbrukar det, dels eftersom andra sköter frågorna bättre.
Sverige har, inte minst sedan den första tryckfrihetslagstiftningen 1755, legat i täten, kanske till och med främst, när det gäller att underlätta för anställda och utomstående att hålla ett öga på makthavarna. Men, som ofta när det gäller den som är först med en vara eller tjänst, gäller det att hålla ett öga på konkurrenterna.
Runt om i världen hittar nu myndigheter och företag olika metoder för att tillvarata de anställdas kunskaper och konstruktiva kritik utan att de samtidigt riskerar jobben.
Giganter som Världsbanken och dataföretaget Dell och många andra har inrättat larmnummer dit anställda kan ringa och anonymt, inte bara lufta sina misstankar om missbruk och oegentligheter, utan också få råd i hur de själva skall agera.
För att inte det hela skall bli ett tomt PR-jippo och ett led i någon slags repressiv tolerans ges varje klagomål ett ärendenummer och den som klagar kan, också via nätet, följa vad som ske med just den egna frågan.
Ett svenskt sätt att ge de seriösa “tjallarna” stöd kanske kunde vara att inrätta hederspriset “Årets Brandvarnare” att utdelas av HM Konungen på en stor gala i Blå Hallen.
Frågan bör dessutom ses i ett större sammanhang. De senaste företagsskandalerna har gett ännu mer kraft åt debatten om företagsetik och företagens roll i samhället. Också här riskerar Sverige att hamna på efterkälken sittande med vår självgoda chauvinism och tro att blott Sverige hederlighet har.

Debatten om “whistleblowers” som kommit långt i framförallt USA kan med fördel följas på www.whistleblowers.org