ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om aktieägarna som tar makten

Ur Management Magazine maj 2004

Styrelser och direktörer får passa sig för! Nu återerövrar aktieägarna makten.
På bolagsstämmor och i rättssalar runt om i de stora industriländerna agerar frustrerade och förbannade aktieägare. Ut åker VD:ar och styrelser, optionsprogram och bonusar!
Sensationen i april i år när Skandias aktieägare vägrade bevilja sin styrelse ansvarsfrihet var en stilla västanfläk av vad som skett på andra håll.
Tacka skandalerna för det!

Skandalerna har satt fart inte bara på de högröstade och inte sällan populistiska kritikerna. De har också satt fokus på det systemskifte som bäddat för skandalerna - kapitalismen utan kapitalister! Det systemskifte som gjort det möjligt för anställda tjänstemän, d.v.s. verkställande direktörer, styrelseledamöter och ledande tjänstemän att praktiskt taget kidnappa och plundra de företag de är satta att sköta.

Vad som hänt är en naturlig följd av folkhemsbygget och demografin. Allt fler vill ha, och ska ha, god vård, skola, omsorg och en bra pension. Samtidigt arbetar de flesta allt kortare tid men lever, med god hälsa, allt längre. När allt fler studerar och, i föräldrarnas ögon, lever loppan tills de är 30, går i pension vid 60 och hoppas leva tills de är 90 år, ställer detta stora krav på ekonomin. Under de 30 yrkesverksamma åren skall allt fler bekosta sina barns första 30 och sina egna sista 30!
Det vill till att spara undan!
Och det görs i allt större grad i aktier och de oftast via fonder eller så kallade pensionsförsäkringar.

I US och England, där det privata pensionssparandet alltid varit högt, har detta redan lett till att aktieägandet spritts ut bland så många småsparare och fonder att det praktiskt inte finns några stora enskilda kapitalister kvar som kontrollägare av börsföretag. På börserna i Sverige och kontinentaleuropa har uppemot hälften av bolagen bolag någon form av kontrollägare medan ägandet i USA och England har spritts ut så att bolagens största ägare bara har några enstaka procent av rösterna.

Utan starka ägare har de anställda cheferna och tjänstemännen kunnat sköta bolagen som om vore det sina egna. I Sverige utvecklades Volvo på 70-talet under Pehr G. Gyllenhammar på ett liknande sätt. Utan att ha något som helst ägande värt namnet kunde han styra och ställe i Sveriges största industrikoncern - tills dess tillräckligt många minoritetsägare, låt vara ur etablissemanget, protesterade.

Nu har skandalerna i Enron, Tyco, Worldcom, Vivendi, Parmalat, och Skandia, med rätta, skapat rubriker, rättsprocesser och regeringsutspel. Åklagare och politiker har dragit i gång utredningar och gjort sina utspel. Ledarskribenter, analytiker och etikforskare har kastat sina bannbullor över orimligt höga löner och ersättningar till mer eller mindre kejsarvansinniga chefer och tjänstemän.

Frågan är vilka förändringar som kan komma att skönjas när röken lagt sig, åtalseftergifterna fördelats och utredningarna har ställts in i bokhyllan. Det finns en del hoppingivande tecken som tyder på att skandalerna kan får en hel gott med sig.

Första och främst blir den stora “sjukdomsvinsten” att debatten om etik, ansvar och kontroll av företagen kommit i gång på allvar. Den öppna debatten skapar långt bättre, och snabbare, förändringar än alla försök med lagar och formaliserade regler.

Den långsiktigt kanske långt större effekten av skandaldebatten kan bli att det kapitalistiska systemet kan hitta nya former för ägarkontroll och ansvarsutkrävande. Hittills har systemet med alla sina aktiebolagslagar, bokföringsregler och revisionskontroller förutsatt att det finns ett relativt begränsat antal ägare som styr och ställer med det kapital de stoppat in i bolagsformen.

Det blir en oerhörd skillnad i synsätt och funktion i de fall ett företag styrs av dem som har egna pengar att skydda och sköta eller om företaget sköts av de som förfogar över andras pengar. Mycket riktigt har other peoples money har blivit ett begrepp inom ekonomin när det gäller att förklara misskötta företag likaväl missbruk av offentliga medel.

Den nya fondkapitalismen har på kort tid ändrat förutsättningarna för vad som på engelska kallas “corporate governance” och som på svenska ofta alltför snävt översätts med “ägarstyrning” och som borde rätteligen översättas med företagsstyrning och kontroll. Bristen på snåla kontrollanter som håller i sina pengar har gjort det möjligt för företagsledningar att förväxla företagets bästa med egenintresset.

För att motivera sin självtäckt har de, sedan ett drygt decennium och med goda konsulters hjälp, utvecklat teorier kring “sharholder value”. Tanken har varit att vad som är bra för aktieägarna, i form av stigande börskurser, är bra för företaget. Vad många tycks ha glömt är att vad som är bra för kursen på kort sikt kanske inte alls är så lyckat i längden. För en VD med ambitionen att stanna på sin post några år och bli så rik som möjligt har det blivit oerhört lockande att pumpa börskurser med hjälp av magnifika affärer och sammanslagningar, kreativ bokföring och i bland rena bedrägerierna. Och det som är lockande blir ofta gjort!

Men nu kommer rekylen. Aktieägarna protesterar. Fondförvaltarna agerar. I bland på kanske helt felaktiga grunder och utifrån felaktiga förutsättningar men effekten blir tydlig. Kanske började det på allvar för ett år sedan när normalt fredliga och tedrickande aktieägare i det brittiska läkemedelsbolaget GlaxoSmithKlein skanderade sina protester mot “the fat cats” i ledningen och krävde stopp för en VD-fallskärm på svindlande 35,7 miljoner dollar.

Svensken Anders Moberg fick känna på upprörda småaktieägares ilska när han tvangs försvara, men också gå med på att skära ner sin, också med europeiska mått mätt, mycket förmånliga ersättning i ett bolag tyngt av ekonomiska problem.
För någon månad sedan kastade upprörda franska aktieägare ut styrelsen i förlusttyngda Eurotunnel.
I Tyskland pågår en rättegång mot höga chefer och ägare i dåvarande Mannesman anklagade för att ha beviljat till orättmätiga bonusar förklädda mutor i samband Vodaphones uppköp av bolaget.
På liknande sätt fick Shells ordförande Philip Watts lämna klubban i från sig liksom VD för Disney, Michel Eisner. Enorma ersättningar samtidigt som bolagen brottas med svåra problem blev för mycket för såväl små som stora aktieägare.

Och i Skandia fick nu i april ett antal av landets ståtligaste 16-taggare lära sig leva med smäleken att aktieägarna, däribland några av landets mest namnkunniga institutioner, vägrade ge dem ansvarsfrihet. Med en för svenska börsbolag unik åtgärd fick sig Lars-Eric Peterson, Lars Ramqvist, Claes Reuterskiöld och Maria Lilja och de andra en rejäl knäpp på näsan.

Att de stora institutionerna som Alecta och SEB ställde upp på Aktiespararnas sida kan nog till stor del ses som en krishanteringsåtgärd och ett sätt att markera det ägaransvar man tidigare inte tagit. Det gäller också att hålla sig så distanserad som möjligt från skandalerna i Skandia och gärna få det att se ut som isolerade händelser som inte berör resten av näringslivet.

Att småspararna slöt upp mangrant är inte att förvåna sig över. Beslutet är på alla sätt rätt och rimligt men många aktieägare har säkert fattat sitt beslut på fel grund. De är med rätta upprörda över ersättningsprogram och fiffel med lägenhetsrenoveringar men det är inte dessa vad som skapat spararnas stora förluster. Det är börsraset som gjort, det börsras som för övrigt Skandia klarat bättre än de flesta andra fondförvaltare.

Just detta är kanske den största risken med den växande stormen av aktieägarprotester - att populistiska frasmakare och rättshaverister får med sig en missnöjd majoritet. I bästa fall kan de förmås att fatta “rätt” beslut men på felaktiga bevekelsegrunder. I värsta fall kan dessa fås att fatta “fel” och för dem själva i längden mindre lyckade beslut. Bakom de protester som gjorde att styrelsen i fransk-brittiska Eurotunnel fick sparken nu i april låg en rejäl portion nationalchauvinism och i grunden rätt vaga och felaktiga föreställningar om vad det var som skapat bolagets stora förluster.

Under de senaste decennierna har antalet privatpersoner som, direkt och indirekt, blivit aktieägare formligen exploderat. Sverige har på kort tid fått ett par miljoner nya aktieägare. Men det är aktieägare utan egen makt - och allt mer utan den kunskap och information som krävs för att kunna utöva ansvarsfull makt.
Den lilla makt småaktieägarna ändå har var på väg att ökas en aning när EU ville stoppa systemet med differentierad rösträtt på aktierna. Efter en omfattande lobbykampanj lyckades Investor få med sig den svenska regeringen som, efter ihärdigt arbete i Bryssel, lyckades stoppa förslaget. För den här gången.

Å andra sidan spelar rösträtten allt mindre roll för småaktieägare. De moderna stora börsnoterade företagen är med sin koncernstruktur, internationella karaktär och en allt mer förfinad, och därmed försvårad, redovisningsteknik så komplicerade att enskilda aktieägare har svårt att ens översiktligt sätta sig in i företagets skötsel.
Lite tillspetsat kan man i dag påstå att allt fler aktieägare har fått allt mindre makt och är allt sämre informerade om “sitt” företag.

I stället blir de stora fondförvaltarna som agerar ägare. Utan att egentligen inte vara annat än ombud för sina sparare och investerare förväntas tjänstemännen i de stora fonderna agera som ägare och ta hand om det ägaransvar som kommit att bli fritt hängande i luften. För en av de stora fonderna kan det innebära att en handfull anställda skall följa, övervaka och på stämmorna rösta i hundratals börsnoterade bolag och kanske sitta i styrelserna för ett stort antal av dem.

I vissa fall har också stora fonder, som den amerikanska pensionsfonden CalPERS, tagit sitt ägaransvar på allvar och ställer verkligen krav på de bolag där de ägare mer än någon enstaka procent. I de flesta fall skapar dock det nya fondägandet inte någon väl fungerande kontroll av företagen.

I stället växer det fram ny form av aktivt aktieägande. Och då inte bara i den form som manifesterade sig på Skandias stämma i april, där många privata småägare får med sig förvaltarna och tillsammans skapar tillräcklig röstmakt. I flera andra länder har skapats nya fonder och organisationer syftande till att samla och ge småaktieägare ökad makt och inflytande.

Nya fonder som Watchdog Fund och Relational Investors i USA, Active Value i England och Sparx i Japan satsar på att placera i ett mindre antal bolag men där ta ett aktivt ägaransvar. Fondförvaltarna följer långsiktigt “sina” företag, sätter sig in deras verksamhet och arbetar aktivt på stämmor och i styrelserna för att skapa långsiktiga värden i bolaget. Skilland mellan dessa och rena maktbolag, som Investor och Industrivärden, är att de nya aktivfonderna inte binder sitt ägande för lång tid av andra skäl än just vad som är till fördel för de många delägarna.

Dessa nya aktivfonder , eller vad de kommer att kallas, är sannolikt ett tecken på en polarisering av det indirekta aktiesparandet. De investerare som inte vill själva välja enskilda aktier utan vill överlåta valet på andra kommer att få två olika huvudalternativ sitt fondväljande.

Det ena blir stoppar de pengarna i en mer traditionell fond som i stort sett följer något väl valt index och röstar med fötterna - d.v.s. köper och säljer aktier så snart någon tillräckligt stark marknadssignal pekar upp eller ner.
Det andra alternativet är att välja en aktivfond som specialiserat sig på bolag, marknader eller branscher och som aktivt är med och påverkar en handfull företag som fonden valt att lite mer långsiktigt tro på.

För vanliga sparare kan den nya trenden mot såväl ökade egen aktivitet på stämman som mer aktiva fonder ge en aning mer makt och inflytande men också minskad risk för att bli mer eller mindre bortkollrad av giriga företagsledningar som driver bolaget för andra syften än småaktieägarna.

Omvänt innebär den ökande ägaraktivismen och nya fonderna ett högst kännbart hot mot de företagsledningar som hittills kunnat sköta sina bolag efter eget skön kan. Fonderna kan, och lär nog också, driva tesen att det ur de flesta aktieägares intresse är till fördel att se något längre än till nästa kvartalsrapport.