ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om babbelbubblan och vårt behov av seminarier

Ur BonVita sept 2004

Varning för Babbelbubblan!

Är det med seminarier som med kärleken?
Själva fenomenet består men föremålen växlar. Och visst är den blind!

Behovet av att sitta av seminarier och åka på konferens tycks nära nog oändligt. Nya anläggningar, lokaler, cateringföretag och möteskonsulter växer som svampar ur höstjorden. Det finns knappast en glesbygd där inte kommunpolitikerna sprätter pengar och politisk kraft på glada entreprenörers nya konferensanläggningar.
Överallt skapas utrymme för nya spännande koncept. Marknaden erbjuder allt från traditionella krogmiljöer med mästerkockar till överlevnadsövningar i vildmarken.
Och spännvidden går från till “kick-offs” och “team-building-events” maskerade avdragsgilla kompiskalas till oerhört seriösa forskarsymposier.
Konferensindustrin, en viktig del av den numera så omhuldade besöksnäringen, omsätter miljarder och sysselsätter tusentals människor i också beskedliga storstäder som Stockholm.
Hur mycket pengar det handlar om är det många som grälar om. Räknar in man in alla konferenser, resor, konsulter och arrangemang blir summan kanske över 30 miljarder kronor. Och då ingår inte utlandskonfererandet! Och inte deltagarnas arbetstid!
Det handlar i alla händelser om svindlande belopp! Förmodligen i dubbel mening eftersom vi står mitt i en formidabel babbelbubbla!
Som alltid på snabbväxande marknader flockas charlataner och lycksökare som hoppas skära guld med täljkniv - och gör pinsamt ofta det. De pumpar bubblan till tidigare oanade höjder och kallar till symposier, seminarier, konferenser och work-shops.
Festsugna, arbetsskygga, kontaktsökande, partnerjagande och yrkesambitiösa chefer och anställda har, eller krystar fram, finurliga motiveringar för att dra i väg till någon skärgårdsö eller isblocksbar.
Det är med babbelbubblan som med de andra. Likaväl som tulpaner, fastigheter och IT finns kvar och frodas finns rader av välmotiverade konferenser och seminarier som bäddar för kunskapsutbyte och kreativa diskussioner. Och kanske till och med leder till beslut och åtgärder.
Skam den som tycker illa därom!
Det som skapar babbelbubblan och riksfyllda, inte sällan skattefinansierade, överinvesteringar i mötesindustrin, upplevelseindustrin eller vad vi nu vill kalla den, är ursäktsseminariet.
Varje dag avfyrar OH-kanonerna nya fräscha bilder i en veritabel bombmatta över snart halvsovande mötesdeltagare som sitter där som veritabel ursäkter.
Kanske kan man urskilja två huvudtyper av ursäkter.
Den ena är den rätt vanliga och av alla, till och med skattmasen, accepterade löne- och jobbsmitarursäkten. I stället för hårt beskattade löneförhöjningar eller icke avdragsgilla bullar till kaffet får personalen åka på belöningskonferans arrangerade av något fräsigt event-företag.
Inte sällan är konferensen bara en ren jobbsmitarursäkt. De anställda har så himla tråkigt på jobbet så konferensen blir ett nödvändigt avbrott för att hålla humöret över vattenytan. Och det är väl inget ont i det.

Den andra, mer allvarliga, ursäkten är när man håller konferens i stället för att fatta verkliga beslut. I stället för verkligen genomföra de stora förändringar som krävs används PPT-bilder och blädderblock för att döpa om organisationsrutor, dra nya linjer, formulera några snärtiga visioner och ett antal lagom luddiga mål - eller kanske målsättningar.
Konferensen blir snabbt det yttersta tecknet på det BOHICA-fenomen som kännetecknar så många, kanske framförallt stora och gärna offentligt styrda, institutioner och företag - det som inträffar när den stora omorganisationen drar fram och hela personalen, omedvetet men funktionellt utbritsre: Bend Over Here It Comes Again. Och så förblir allt som förut men med nya organisationsskisser.
Och det är här babbelbubblan blir nästintill självpumpande.
Alla, företagsledningar, deltagare, arrangörer och inhyrda konsulter, vinner på att ordna konferensen, Alltså alla utom de som i slutänden betalar - ägare, kunder och skattebetalare.
För det som kännetecknar vad jag kallar babbelkonferensen är just att ingen vågat ställa den grundläggande fråga som alla, företagsledare, investerare likaväl som journalister, alltid bör ha med sig: cui bono - vem har nytta därav.
För dyrt är det. Vi talar om ledningsgrupper och beslutsfattare som drar i väg till vråldyra slott och herrgårdar, gärna i Långtbortistan, och där varje deltagare kosta tusentals kronor per timme i förlorad arbetstid.
Nu är pengarna sällan en återhållande faktor. Tvärtom, eftersom själva grunden för babbelbubblans konferenser är AP-faktorn; de som fattar beslut om kostnaderna använder andras pengar - de andra som är så långt bort att de inte kan opponera sig. Det kan vara aktieägare som inte ser att var det som borde vara vinster hamnar, eller skattebetalare som anar men knappast kan styra hur deras pengar används.
Ursäktskonferensen, som fenomen, är som sagt inte nytt, men ett snabbt växande fenomen. Föremålen för ursäktskonfererandet växlar med tidsandan. Vem har inte somnat till bilder av Matrisorganisationer, Balanced Scorecard, Total Quality Management, Management By Walking Around, Kanban och Just In Time.
Efter de senaste årens företagsskandaler är det Business Ethics, Corporate Social Responsibility, Triple Bottom Line och Code of Conduct som gäller! (Jag vet ity jag riskerar själv att var del av just den bubblan!)
Men återigen ska det sägas: dessa och andra är viktiga ämnen väl värda att konferera kring - om konferensen verkligen leder någonvart.
Babbelbubblan uppstår när svaga själar och starka säljare möts och andra betalar; Svaga själar i form av osäkra chefer och beslutsfattare och starka säljare i form av konsulter men välsmorda munläder och magnifika Power-Pointbilder.
Likt osäkra troende som tar nattvarden och ber sina böner som en slags försäkringspremie, kastar sig de svaga chefer över konferensen och hoppas att den skall förlösa företagets synder och skänka, om inte evig, så i alla fall mandatperioden ut, ökad lönsamhet.
Babbelbranschen behöver en Martin Luther eller Calvin.