ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om Guillous bok om skandalerna

Ur Entreprenör okt 2004

Nu vet jag hur man skjuter afrikanska vattenbufflar och svenska vildsvin. Och med vad. På detta tycks Jan Guillou vara oomstridd expert. Frågan är om han vet hur man skjuter det svenska näringslivets 16-taggare? I hans senaste bok, Tjuvarnas marknad, skjuts det vilt och det blir mycket buller men bomskotten många och de klockrena träffarna få.

Men det hör till Jan Guillous styrkor, att med rättfärdighetens patos ljudligt och självupptaget, storma mot samhällets orättvisor. Och det gör han, i princip, alldeles rätt i. Föremålen för hans vrede, såväl personer som fenomen, är värda en ingående granskning och hård kritik.
Däremot är jag mer tveksam till om Guillous rallarsvingar är rätt metod för att fälla den moderna marknadens värsta avarter.

Finansmarknaden inbjuder verkligen till kritisk granskning i romanform. Här finns allt - girighet, ärelystnad, hat, kärlek, miljarder och skurkar. Och så rätt vanliga människor som dras in i det kaos som exploderande finansbubblor skapar. När nu Guillou kastar sig över ämnet lockar det dock till jämförelser som boken inte tål. För drygt femton år sedan publicerade den amerikanska journalisten och författaren Tom Wolfe sin “Fåfängans Fyrverkeri” (”Bonfires of The Vanities”) som senare också blev film. Också han skrev om marknadens, i det fallet Wall Streets, säregna aktörer. Där upphör likheterna.

Där Wolf insiktsfullt lyckas med insikt förmedla mycket av finansvalparnas och kapitalisthajarnas tankevärld ägnar sig Jan Guillou åt att med åsikter stapla fördomar och floskler om Strandsvägsdirektörer och deras brats till barn.

Där Tom Wolf ger intrycket av att ha gjort hemläxan, studerat fenomenen på djupet och försökt skaffa sig en förståelse för såväl sina huvudpersoners miljonärsliv som deras mänskliga ynkligheter verkar mycket av researchen i Tjuvarnas Marknad hämtad mer från kvällstidningarnas värld än från verkligheten.

Men kul är det att läsa om jaktkalas på de nyrikas skattegynnad gods & gårdar och deras bulkinköpta slottsviner. Och visst är det spännande att få en inblick i kroglivet runt Stureplan där odrägliga ungar till nyrika mångmiljoner gör sitt bästa för att reta upp underbetalda löntagare i allmänhet och poliser i synnerhet.

För “Tjuvarnas Markand” är en deckare och hjältepolisen är, självklart, en ung vacker kvinna. Äldre trötta operaälskande gubbar är inte till att tänka på. Den, så när som på jaktscenerna, helt oblodiga deckarhistorien kretsar kring en serie märkliga inbrott som drabbar de superrika direktörerna i sina Djursholmsvillor och Strandvägsvåningar.
Med stöldgods värderat till miljoner förmås till och med polisen agera och då med osedvanlig nit. Å andra sidan är deckargåtan inte särskilt svårlöst för vare sig för poliser eller läsare och upplösningen precis så vardagstrivial som verkligheten ofta är.

Men det är knappast som deckare boken har sina förtjänster. Som sådan blir spänningen allt annat än olidlig. Polisjakten, om man ens kan tala om en sådan, är förevändningen för att skildra de rika direktörernas jaktpartyn och Guillous macho-övermänniskor; för vad ska man eljest kalla hans främlingslegionär som pensionerat sig som gentlemannatjuv och vinkännare och nu får ikläda sig rollen som förste älskare.

Förtjänsterna ligger i de elaka och ställvis mycket träffsäkra beskrivningarna av näringslivets toppar. De senaste årens många verkliga och förmenta företagsskandaler har ju lämnat rikligt underlag till allt från seriösa kritiker till upprörda politiker, från ettriga satiriker till statliga utredningar.
Och visst är det roligt att försöka identifiera vilka verkliga figurer som fått låna drag åt huvudpersonerna. Är det Lars-Eric Petersson, Sören Gyll, Claes Dahlbeck och Lars Ramqvist? I alla händelser kan de och många andra näringslivstoppar hålla sig för skratt när de läser Tjuvarnas Marknad.
För det är i personskildringarna och de beskrivna affärsuppgörelserna som såväl bokens svagheter som styrkor blir extra tydliga.
Om avancerade företagsaffärer och hur de går till har Guillou antingen ingen aning, vilket verkar sannolikt, eller också förmår han inte beskriva dem på ett tillräckligt bra sätt så att vi andra begriper.
Personskildringarna blir lätt stereotypa och vad som kan tänkas röra sig i direktörskallarna, när dom inte sitter på jaktpass, får man inget grepp om.
Styrkan i boken ligger försöket att vad som hänt i en del av näringslivet de senaste åren: hur ett antal företagsledare på rekordkort tid lyckats sno åt sig osannolikt mycket pengar från intet ont anande småaktieägare och konsumenter.
Ämnet är värt en bok, inte tu tal om den saken, och som läsare av Tjuvarnas Marknad är det lätt att hoppas på någon form av förklaring. Hur kunde detta ske och hur har de inblandade kunnat motivera denna enorma förmögenhetsomfördelning för sig själva och för dem som betalat.
Men här lämnas läsaren nästan helt i sticket.
Småtjuvarnas marknad får sin krystade förklaring i själva deckarhistoriens upplösning. De stora tjuvarna klarar sig undan.