ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om fel fokus för försvaret, inlägg i DI, dec 04

Ur Dagens Industri dec 2004

Försvarsdebatten är en skam, en fläck på Sveriges banér.
I stället för att diskutera vad som faktiskt kan hota Sveriges befolkning och hur vi skall skydda oss emot det, kämpar röstfiskande lokalpolitiker och revirpinkande militärer om sina lokalförband och om nedskärningar på enstaka procent.
Debatten borde gälla vilket skydd innevånarna kan behöva och kräva mot de hot, kriser, katastrofer och, högst osannolikt, krig som kan tänkas drabbas oss.
Debatten kunde också gälla vem som bär ansvaret för vad som nu sker med försvaret.
Men det tycks för farligt att prata om.

Alla är överens om att ryssen inte längre anses kunna komma farande över Östersjön och anfalla.
Alla är lika överens om att dagens hot är fredstida kriser, terrorattacker och katastrofer.
Men mot detta skall vi inte skydda oss.
I stället skall allt mer av försvarets 40 miljarder användas för att Sverige skall kunna föra krig utomlands och då helst med garantier för att det kan ske utan förluster.
Men hur har vi det hemma. Hur behåller vi folkhemmets trygga stugvärme?
I rapporter efter rapport, inte minst från landsting, räddningsverk, krisberedskapsmyndigheten och offentliga utredningar, visas att Sveriges förmåga att hantera stora katastrofer är dålig; kanske borde vi säga som det är: usel!

Det finns inte tillräckligt med förberedda sjukvårdsresurser för att ens nödtorftigt klara av en större fredstida olycka! Än mindre ett terrorattentat av samma slag typ “11 september”.
Sjukhusen har inte resurser att i tillräcklig skala ställa om till katastrofstöd, transportapparaten räcker inte, räddnings- och röjningsutrustning är det ont om.
Sverige får, i bästa fall, lita på stöd och hjälp utifrån.
Och det räcker inte. Inte ens Estonia-katastrofen, som mycket väl kan inträffa igen, ledde till någon upprustning av räddningstjänsten. Tvärtom försämras den redan dåliga ambulanssjukvården ytterligare.
Följden blir att ett svenskt trafikoffer i djupaste fred har längre tid till operationsbordet än en skottskadad amerikansk soldat i krigets Irak!
Det svenska samhället klarar inte av att ge sina innevånare det försvar mot dagens hot som vi rimligen kan kräva.
Och, vilket kanske är det mest pinsamma, detta har varit väl känt och utrett sedan mer än ett decennium. Men inget görs annat än nya utredningar.

Och debatten rasar om ekonomiska “yxhugg” och “dråpslag” riktade mot försvaret när vi talar om anslag som minskas med 1-2 procent per år! Jämfört med Ericsson, Saab eller vilken kommun som helst är detta blygsamma förändringar. Men det ger oss fler generaler än kanoner och fler amiraler än fartyg!

Varför gör dom på detta sättet?
Det finns flera förklaringar.
En, och en riktigt pinsam sådan, är svenska politikers trauma från Ådalen -31 som gör att svensk militär inte får användas till annat än krig. Att den inte skall användas till att jaga strejkande är självklart. Men självklart borde militären användas för att skydda oss mot terrorhot och katastrofer.
Men nej! I stället byggs polisen ut till rena elitförbanden och kläs ut som commandosoldater vilket knappast skapar den trygghet på gator och torg som vi behöver till vardags.
En annan, lika pinsam, förklaring är att, vad dåvarande president Eisenhower, kallade det militärindustriella komplexet i Sverige pressat fram för riket dyra och industrin lönsamma men, vilket syns tydligt sedan lång tid, onödiga vapensystem.
Eller snarare vapenplattformar!
För hela systemen, d v s befästningar, fordon, fartyg, flygplan plus all kringutrustning i form av skydd, vapen, stridledning, underhåll mm har vi inte haft råd med!
Sverige har satsat miljarder på flotta flygplan och fräsiga fartyg som lämpat sig väl vid (de flesta) uppvisningar men som fått stora problem om kriget faktiskt kommit. Men det har gynnat svensk, numera utlandsägd, försvarsindustri!
En tredje, minst lika pinsam, förklaring är förstås lokalpolitikernas röstfiske och kamp för sina lokala förband. En kamp som gett många människor den fullständigt felaktiga uppfattningen att vissa geografiska områden, Göteborg, Östersund eller Arjeplog, skulle försvaras av just sin lokala militära fredstida utbildningsanstalt!
Vad som krävs nu är inte fortsatt gräl om K4 eller Amf4 och anslag som minskas med 1-2 procent per år.
Vad som krävs är en rejäl diskussion om vad vi i dag skall skydda Sverige emot och, därefter, hur det skall ske och vad det får kosta. Och att politikerna snabbt därefter fattar obekväma beslut!

Olle Rossander
Journalist och reservofficer