ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om en uppförandekod för offentliga sektorn

Ur BonVita april 2005

Orimliga ersättningar, trix med lägenheter, bokföringsfiffel, maktmygel, kompisvälde och grundlurade småägare.
Nej, det handlar inte om Skandia och börsjättarna. Det gäller den offentliga sektorn, organisationssverige, facket och s.k. folkrörelsebolag men också och de .

LO:s lägenhetsmygel, SSU:s medlemsfusk, riksdagsman Rasks dubbla löner, mygeltillsatta statliga chefer, riksrevisionens svidande kritik av statens som ägare och utförsäljningen av Telia är bara toppen på ett isberg av maktmissbruk.
Men inte har regeringen tillsatt någon förtroendekommission och ingen har skrivit någon uppförandekod för hur herrelösa pengar ska förvaltas.
Men det är vad som krävs.

Den offentliga sektorn och dess företag sysselsätter cirka 1,4 miljoner anställda. Cirka 1,7 miljoner arbetar i privata, icke noterade, företag och börsföretagen har ca 1,1 miljoner anställda.
Stat och kommun, helprivata och folkrörelsebolag och tusentals organisationer betyder långt mer för enskilda medborgares liv och välfärd än börsföretagen.
Missbruket och myglet är inte mindre och insynen ofta inte större än i det privata näringslivet.
Men när förtroendedebatten drog i gång lyckades politikerna, och då framförallt regeringspartiet, lägga fokus på bara ett område - den börsnoterade delen av näringslivet!
Det är ju en klassisk lösning.
När de inre problemen hotar att bli övermäktiga gäller det att hitta yttre fiender.
På annat sätt är det svårt att se tillkomsten av först Förtroendekommissionen och sedan Kollegiet för svensk bolagsstyrning. Båda är resultatet av två svensk specialgrenar inom offentlig förvaltning: kraftfulla slag i luften och konsten att begrava problem i en utredning.

Media har kunnat frossa i flagranta exempel på maktmissbruk, mygel och vanskött verksamhet - både inom den offentliga och privata sektorn.
Opinionsmätningarna visar på uselt och sjunkande förtroendet för både näringslivets toppar och politiker.
Märkligt är det då att när Göran Persson, efter Enron inför valrörelsen 2002 men innan Skandiaskandalen exploderat, tillsätter Förtroendekommissionen får den i uppdrag att granska problemen - men bara inom näringslivet!
Och kommissionen själv begränsar sig omedelbart till problemen inom det privata näringslivet och då mest de börsnoterade bolagen. Det mest konkreta utfallet av kommissionen blir en uppförandekod i praktiken helt skriven för (och av) de stora börsnoterade bolagen. Att en mycket stor del av näringslivet varken är privat eller börsnoterat låtsades man knappt om.

Hur stat, kommun och organisationer sköter sina företag ansågs mindre viktigt. Hur de sköter sig själva generellt i förtroendefrågan ansågs helt ointressant.
Detta trots att ett gott förtroende för både företag och institutioner rimligen är en av de allra viktigaste grundbultarna i varje samhällsbygge.
Och detta trots att nära 40 procent av alla företagsanställda arbetar i statliga, landstingsägda eller kommunala företag.
Och detta trots att de allra flesta svenskar är ekonomiskt och socialt långt mer beroende av offentliga sektorn än av det privata näringslivet.
Det finns all anledning att skapa en uppförandekod för också den här delen av samhället!
Inte minst eftersom här är vi alla tvångsanslutna - på gott och ont. Känner man sig lurad och mister förtroendet för ett aktiebolag går det faktiskt att sälja sina aktier och sluta köpa deras varor. Tappar man förtroendet för sin offentliga sektor kan man möjligen rösta fram andra politiker men det hjälper inte alltid.

Och förtroendet rasar. Det visar som sagt de flesta opinionsmätningar.
Förklaringen ligger i allt fler avslöjade skandaler och de har i första hand sitt ursprung i två fenomen: den enorma volymen herrelösa pengar och den brustna förtroendetriangeln.

En allt större del av vår ekonomi förvaltas inte av ägare utan av tjänstemän som, ibland på oklara grunder, ska sköta, förvalta och förmera, gigantiska summor. Explosionen av herrelösa pengar (HP) är ett internationellt fenomen som utlösts av demografi och trygghetssystem. När allt fler blir allt äldre och börjar arbeta allt senare och går i pension allt tidigare växer kraven måste allt fler spara allt mer under sin yrkesaktiva tid. Pengarna skall räcka till barnens skolgång och den egna pensionen. När folkpensionen infördes från 67 års ålder var yrkesinträdet ca 16 år och medellivslängden runt 58 år. I dag går de flesta industriländer mot ett yrkesinträde vid drygt 20, en pensionsålder vid 60 och en medellivslängd på drygt 80!
Det blir mycket sparande som skall förvaltas av pensionsfonder och skattekistor.
Samtidigt växer börsbolagen till giganter med tiotusentals ägare med vardera som mest någon procents ägarandel. Allt färre företag, i synnerhet internationellt, har ägare som faktiskt kan styra “sitt” företag.
Alltså växer gruppen tjänstemän som skall förvalta andras pengar - och tjäna egna pengar på det! Inte konstigt då om VD-löner och bonusar skjuter i höjden och mannamån och mygeltillsättningar blir vardagsmat - både i privata och offentligt ägda företag.
Det är lockande för tjänstemannaägarna, med fallskärmsavtal och garanterade pensioner, att driva “sina” företag så att det gynnar helt andra parter än de verkliga ägarna.
Skandia blir en bonusmaskin för toppledningen. Telia säljs ut med rena bondfångarmetoderna för att maximera tillskottet till statskassan.

Ju mer herrelösa pengar det blir, desto viktigare blir det med insyn och kontroll. Inte minst i den offentliga sektor som, namnet till trots, ofta har långt sämre insyn än det av lagar och börsregler styrda privata näringslivet.
Och om då nödvändiga förtroendetriangeln brister, växer problemen. För att insyn och kontroll skall fungera måste det finns en klok balans mellan regler, övervakning och sanktion. Och här är bristerna uppenbara. Eller borde vara uppenbara.
Hårda lagar mot ekobrott övervakas av underbemannade, underbetalda och underkvalificerade tjänstemän och sanktioneras av lindriga, eller obefintliga, straff.
Försäkringskassorna har i åratal struntat i att följa de regler och lagar som borde styra deras beslut.
Myndigheter med tillsynsansvar för verksamheten (vägverk, luftfartsverk, sjöfartsverk) arbetar själva kommersiellt med det de skall övervaka. Vägverket är myndighet med ansvar över de vägar verket bygger i konkurrens med andra och deltar i branschkarteller.
Brandkåren utövar tillsyn och ger tillstånd till lokaler och säljer samtidigt konsulttjänster till fastighetsägare som behöver hjälp med åtgärder för att få sina lokaler godkända av brandkåren.
Privata sotare har myndighetsuppdrag att ge tillstånd till anläggningar som just privata sotare sköter, underhåller och renoverar.
Statens domare tjänar andra herrar och mer pengar på privat domstolsverksamhet än på sin ordinarie tjänst.
Och för att komma tillrätta med skandalerna har systemet utvecklat både språkbruk och problemlösningar: man lovar på presskonferenser att man nu ska “tvätta byken” vilket betyder på klarspråk att eländet dränks på djupt vatten; nästa steg blir att “tillsätta en opartisk utredning” vilket innebär att frågan begravs för alltid eller i varje fall förbi nästa val; finns beskyllningar om brott blir “det en fråga för polis och åklagaren som vi inte kan innan en eventuell förundersökning är klar” vilket betyder att den misstänkte får sitta i karantän under några månader till dess utslaget (”brott kan ej styrkas”) kommer då allt blir som förut.

Bristerna i förtroendetriangeln är många. En uppförandekod löser inte problemen. Men en kod med vettiga regler kan öka insynen, få fart på debatten och driva fram förbättringar.
Några sådana regler skulle kunna gälla
- hur tjänster ska tillsättas
- hur politikers, partiers och organisationers ekonomi ska revideras och redovisas
- hur ansvar ska utkrävas av höga tjänstemän
- hur löner och ersättningar ska sättas och redovisas
- hur myndigheter skall hantera sina bolag
- hur myndigheter skall kontrolleras o.s.v.

Det blir inget lätt jobb. Listan kan göras lång men det viktigaste blir förstås att skriva realistiska, användbara regler som förankras hos en bred allmänhet så att omvandlingstrycket blir tillräckligt starkt.
Verkar tanken vettig? Behövs en UFO - Uppförandekod för offentlig sektor och organisationer? Jag är allt mer övertygad om det och har, tillsammans med Patrik Engellau, börjat arbeta med den saken. Den som vill bidra till eller har synpunkter på en kod riktad till alla dem som har (tar) hand om våra gemensamma pengar, får gärna höra sig!