ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om finsk-svensk företagsledning

Ur Management Magazine maj 2005

Finnkamp och nationsstrider! Uppslitande maktkamper i styrelserummen. Ägare som i nationalchauvinistisk yra slåss som barnungar i en sandlåda.
Är det svensk-finskt företagskriget som brutit ut? Eller pågår en förbrödring och återförening av rikshalvorna som, äntligen, raserar den konstgjorda nationsgräns som drogs upp 1809?

De senaste årens störtflod av företagsaffärer över Östersjön har i varje fall satt fart på debatten. Akademiker och journalister, företagsanalytiker och konsulter kappas om att förklara skillnaden på svenskt och finskt ledarskap. Tysta, starka beslutssnabba finnar ställs mot mjäkiga, snacksaliga och långsamma svenskar.

I massmedia och på ledarskapskonferenser haglar analyser som ligger snubblande nära den typ av fördomar som för 100 år sedan användes för att beskriva smålänningar, skåningar eller norrlänningar.
Och visst, det ligger något i det. Kanske. Eller? Visst är det i dag uppenbart korkat att beskriva skåningar som dryga och smålänningar som snåla men visst är norrlänningar lite tystlåtna. För att inte tala om finnar! I motsats till svenskar!

Ska man tro tidningsskriverierna i samband med Telia Sonera och Stora Enso tycks många av näringslivets toppar i både Finland och Sverige agera just på fördomar och ta större hänsyn till nationalkaraktärer än till företagsekonomin. Men frågan är hur det är med den saken?
I ett uppdrag för svenska SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) och dess finska motsvarighet EVA (Elinkeinoelämän Valtuuskunta) har trettiofem svenska och finländska storföretagsledare och beslutsfattare intervjuats (anonymt) om skillnader i företagskulturer och sätt att utöva ledarskap mellan finska och svenska storföretag. Resultatet, tillsammans med en analys av fusionsexplosionen som skett mellan svenskt och finländskt näringsliv, presenteras i en bok som kommer ut i slutet av sommaren.

Den underliggande frågan är om det finns grundläggande nationella skillnader mellan finländskt och svenskt sätt att driva företag. Och svaret är - både “ja och “nej”.
Ja, det finns ofta en skillnad i sättet att driva företag på skilda sidor av Östersjön.
Nej, det beror inte på några slags nationella, genetiska karaktärsdrag

Skillnader på likheterna

Nästan alla intervjuade använder våra vanligaste schablonbilder: beslutsrädda svenska mot handlingskraftiga finnar; pladdrande svenskar men tystlåtna finnar, även om många är återhållsamma i sina kommentarer - kanske för att inte beskyllas för rasism.
Sedan är frågan vad de eventuella skillnaderna betyder i praktiken.
Många menar att de knappt har någon betydelse alls eftersom likheterna är så mycket större.
Andra menar att våra skilda beteenden är till hinder för verksamheten. En finlandssvensk koncernchef är tydlig:
- Det finns kulturskillnader som skapar problem! Men skillnaderna kan utnyttjas till något positivt! Olikheterna är en styrka i vår relation. De gör att vi har respekt för varandra. Att vi har positiva spänningar mellan varandra.
- Vi älskar ju varandra. Vi tycker om att vara tillsammans. Vi har skoj på våra jaktresor och trivs med varandra. Och vi tycker om varandra just för att vi är olika.
En av Nordens mest erfarna företagsledare håller med om att vi är olika:
- Ja, herre Gud! Vi tror att vi här uppe i Norden är så lika men vi har väldigt olika kulturer. Finländarna tystlåtna, de snackar inte så jävla mycket, lite mer top down, inte så mycket koncensus. Också norrmännen är annorlunda!
Andra menar att skillnaderna kan vara stora men det beror mycket på med vems ögon man betraktar fenomenet. Vi är, som en VD uttrycker det, otroligt olika när vi ser på varandra men i ett globalt perspektiv är vi oerhört lika varandra.
- “Landskampen” mellan Sverige och Finland är en icke-fråga. Något man skriver om i media, främst i Finaland. Vi överdriver de nationella skillnaderna. säger en av de svenskar VD:ar som på nära håll sett vad som i media beskrivits som kulturkrockar och finnkamp.
- Kulturskillnader finns överallt! Det kan vara lättare att flytta utomlands än att flytta mellan Stockholm och Eskilstuna, säger en annan svensk som och finländsk VD håller med:
- Det är, ta mig sjutton, nästan också lite stora integrationsproblem mellan Österbotten och Karelen, säger en finländare.

Företagskulturen viktigare
En överväldigande majoritet av de trettiofem intervjuade menar att misshälligheter och kulturkrockar inte har med nationsgränser att göra. Det handlar långt mer om företagskulturer och personkemi.
- Jag tror det finns betydligt större skillnader i ett land på personnivå än vad det finns över landsgränser. Det finns försiktiga företagsledare och det finns våghalsiga. Och de finns i bägge länderna. Men det är klart att man drar uppmärksamhet till sådana där stereotyper, säger en av finländarna i intervjun.
- Skillnaden mellan individerna och olika personligheter är nog klart större än den lilla kulturskillnaden som finns mellan länderna.
- Låt oss säga att Anders Igel hade kommit i konflikt med en svensk, ja då hade det aldrig blivit någonting av det i media mer än att den andre fått sluta. Men nu beskrivs det i stället som en nationell kamp, vilket jag tror absolut inte har med detta att göra. Det har att göra med att den eller den personen tyckte si eller så, säger en svensk storföretags-VD.

I en allt mer globaliserad tillvaro med företag och organisationer som odlar sin kultur och vårdar sina varumärken är det egentligen självklart att skillnader mellan företag inte har att göra med vare sig var eller av vem medarbetare är födda. Det är inte genetiken som styr företagskulturen. Den sociala och kulturella geografin betyder långt mer. Lika väl som språk och dialekter, sedvanor och sätt att bete sig utvecklas lokalt styrs företagskulturen av det sociala sammanhang i vilket det verkar.
För 150 år sedan rörde sig de flesta människor och företag inom ett område med kanske 10 mils radie. Självklart fick vi småländska företag och småländskt beteende och småländsk dialekt. För 50 år sedan hade radien sträckts ut till kanske 100 mil och vi fick genuint svenska företag. Och finska.
I dag rör sig företag och människor globalt. IKEA och Nokias företagskulturer är i stort desamma i Stockholm, Helsingfors och Hongkong. Skillnaderna mellan två grannföretag i Esbo eller Kista kan vara långt större än mellan deras respektive dotterbolag i Spanien eller Sydafrika.
Men även om vi vet, intellektuellt, att det skillnaderna beror på tradition och geografi och inte genetik och rasism beskriver många av oss ändå gärna våra grannar och folk från andra länder i termer av nationalkaraktär - ett begrepp som numera faktiskt inte finns.
För 200 år sedan ansågs nationalkaraktären vara något medfött, för 100 år sedan började det förpassas till beteendevetenskapen och i dagens uppslagsverk sägs det vara ett förlegat begrepp. Men det hindrar inte att många tror sig kunna se och beskriva karaktärsdrag typiska för folk från vissa områden.
Och de som tror det, agerar ofta utifrån vad de tror - inte efter vad de borde tro. Om alltså många svenskar anser finnar vara på ett visst sätt och många finländare har sina uppfattningar om svenskar, finns skäl att ta saken på allvar.

Management by perkele
Och historien kommer vi inte ifrån. De företagskulturer som utvecklats lokalt under mer än ett sekel sätter sina spår också i dagens globala samhälle. Och det avspeglas i citaten:
- Finnar är lite snabbare, skjuter lite oftare från höften, och utreder inte så mycket som svenskar. Det är pang på rödbetan!
- Svenskarna snackar och utreder i det oändliga!
Detta sammanfattar väl den syn som delas av i stort sett alla de 35 intervjuade om skillnaden i sättet att fatta beslut i svenska och finska företag. Men att det har historiska och inte genetiska förklaringar tycks storföretagsledare vara långt mer medvetna om än många av tidningarnas rubriksättare.
Under 1900-talet har Finland genomlevde tre krig, ett inbördeskrig och mycket svåra ekonomiska förhållanden medan Sverige levt i fred i 200 år och med växande välstånd kunnat bygga på folkhemmet.
- I krig är det ju en annan ordning när det gäller demokrati och medbestämmande. Man kan inte rösta om man ska anfalla eller inte, understryker det finlandssvenska styrelseproffset.
-I Finland har vi kvar den lite tsaristiska managementstilen. Är man VD har man auktoritet. Det har försvunnit i Sverige för länge, länge sedan. Men ni har ju inte heller haft de problem som vi har haft, säger en finländare.
- Varför det har blivit så i Sverige, det vet jag inte, men 35 år med MBL har säkert haft sin inverkan. Vi har levt i en fredlig Saltsjöbadsanda och utan militära konflikter och det militära beslutssystemet inte har varit särskilt synligt, säger en svensk styrelseordförande.

Snabbheten och den auktoritära finländska beslutsmodellen brukar sammanfattas i uttrycket “management by perkele” som många, både finländska och svenska chefer, uttalar med både en smula beundran och en smula förakt eller misstro i rösten.
Beundran, förstås, eftersom beslutskraft och förmågan till snabba beslut är högt skattade egenskaper i näringslivet. Misstro eftersom allt fler numera uppfattar tekniken som minst sagt tveksam. Dels eftersom det kan bli “fort men fel” och man måste fatta nya beslut; dels eftersom illa förankrade beslut inte alltid kan omsättas i verkligheten och i vart fall inte lika snabbt och effektivt.

Politiska klyftor
En alldeles uppenbar skillnad som både svenska och finländska företagsledare pekar på är det politiska samtalsklimatet som på sitt sätt är det omvända med hur det är i företagen.
I Finland pratar politiker och företagsledare mycket, ofta och intensivt med varandra. Och kommer överens!
I Sverige pratar man om att prata. Det blir sedan inte mycket mer än några kaffestunder med mazarinmumsande statsråd och organisationsledare. Och sällan enighet och få beslut!
Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow sa när han intervjuades i radion i april var att han “träffar fler kinesiska ledare än svenska”. Kanske träffar han också fler finländska politiker än svenska. I alla händelser pekar flera av de intervjaude just på de skilda förhållandena mellan politiker och företagen i de båda länderna.
- En stor skillnad är däremot kontakten mellan näringslivsfolk och politiker. Den är extremt nära och intim i Finland och i Sverige finns ett avgrundsdjupt avstånd, säger en suckande svensk styrelseordförande som under många år säger sig sökt samarbete och samsyn men inte lyckats särskilt väl.
- Det finns en annan respekt för duktiga industriledare i Finland, som kanske gör att det blir ett annat klimat mellan politiken och näringslivet, säger en annan svensk VD.
Till saken, företagsklimatet, hör också hur det sociala livet och det ser minst sagt annorlunda ut beroende på vilken sida av Östersjön man befinner sig:
- Jo, det är stora skillnader. Vi har ju den historiska skillnaden att här har statsmakterna, näringslivet och arbetsmarknaden har ju levat i en mycket nära symbios och det syns fortfarande. I Finland kan du på samma älgjakt möta statsministern, fackordföranden och andra och äta, dricka och tala om rikets angelägenheter. Det är en tradition vi haft länge.
- Hos är det lättare för en företagsledare, en av de stora i alla fall, att ringa till statsministern som då ringer tillbaka inom en timme. Regeringsledamöterna kommer ju gärna på lunch om man ringer och bjuder. I kväll har Nalle (Björn Wahlroos) julbastu och där är ÖB, partiordföranden och alla… Kvinnorna får gärna komma. Vi har dragit ner byxorna men vill de, får de gärna komma, säger en finländsk VD när jag träffade honom i vintras och hos hans svenska kollegor kan man ana en smula avundsjuka i rösten när de talar om hur det går till i Finland:
- Vi har varje år en mottagning i Helsingfors på företaget, det är en rätt gammal tradition, och till den kommer politiker, företagsledare, höga jurister, alltså överbefälhavaren och presidenten i kammarrätten, VD:n för det stora medieföretaget osv. Alla viktiga personer i Helsingfors, kan man säga, kommer om de inte har något annat för sig precis den kvällen. Men det skulle inte vara tänkbart i Sverige. Vad det beror på, vet jag inte, suckar en “fusionerad” svensk VD.

En påtaglig skillnad är också att det i Finland betraktas som helt naturligt gå mellan den politiska och den företagsekonomiska världen. Förre finländska statsrådet Christoffer Taxell är uppskattad i alla snart sagt läger medan förre svenska statsrådet Björn Rosengren av många ses som förrädare när han blev rådgivare i Stenbeck-sfären.
En av de finländska industrimän som arbetet och sett politikerna både i Helsingfors och Stockholm på nära håll hör till dem som är starkt kritiska och direkt oroade över den svenska klyftan mellan politiker och näringsliv:
- Vad jag förundrar mig särskilt över är att den svenska regeringen diskuterar mindre och lyssnar mindre på företagsledarna i Sverige än man gör här i Finland.
- Vi har en bättre och mera öppen kontakt med regeringen.
- Jag har visserligen aldrig haft några som helst problem med Bosse Ringholm men andra de lyssnar inte. De är så inåtriktade.
- Jag tror att politikerna är så självgoda och tycker att de själva är de viktigaste i samhället och behöver därför inte nödvändigtvis lyssna på företagsledare.
Det “avgrundsdjupet” mellan grupperna som flera talar om ses som en förklaring till olika politisk beslutskraft och lyhördhet för företagens önskemål:
- En svensk politiker agerar inte på mandat, utan en på hur stämningen är idag. Vad står det på DN:s debattsida? Vad säger pressekreteraren? Med risk för att generalisera, den finska politikern exekverar sitt mandat. Den svenska politikern är medie- och opinionsstyrd, suckar en svensk VD, också nästan avundsjukt och får stöd av en annan svensk chef:
- Under de senaste åren har vi (i Sverige) den här politiska korrektheten gått så långt att det är bättre att inte fatta ett beslut än att ens vara i närheten av att fatta ett felaktigt beslut. Ett snabbt felaktigt fattat beslut ändå kanske över tiden är mycket bättre. Det hinner du korrigera. Här är finländarna mycket bättre.
En av finländarna pekar också på den i Sverige nyligen antagna uppförandekoden för företag och ser också här en attitydskillnad.
- Den här regleringen i Sverige är överdriven. Om man jämför med den här code of conduct, som finns på börserna och den här Åsbrinkkommissionens kod så blev den nog lite onödigt detaljreglerad. Där är Sverige på väg att gå in i ett system med vissa till och med absurda drag, och där är det nog tyvärr Amerika som är förebilden.
Många av de intervjuade söker själva efter förklaringarna till den påtagliga skillnaden. Det finns en på flera håll uttalad kritik från finländska företagsledare mot vad man uppfattar som svenska politikers syn på företagen nästan som en del av den offentliga sektorn; en för långt gången symbios mellan staten och kapitalet. En av de hårdaste och mest öppna kritikerna av svenska förhållanden skräder sällan orden i sin kritik av vad han ser som svenska missförhållanden, en kritik riktat mot sina svenska kollegor:
- Jag får till och med får intrycket av att näringslivet aktivt drivit det därhän i Sverige!
Jag skulle nog rikta stark kritik mot svenskt näringsliv, inte organisationen utan mot kollektivet, för att de inte har motat olle i grind.
- Där har nog den Wallenbergska traditionen en hel del att svara för. Man har fortsatt alldeles för länge med att sitta tillsammans i “Harpsundsekan” och hålla fast vid den mysiga stämningen.
- I Sverige har den socialdemokratiska agendan blivit den helt dominerande. Så det inte har blivit här annat än i alldeles marginella saker.
Det är ingen överdrift att påstå att kritiken från den intervjuade gruppen är hård mot i synnerhet de svenska politikerna. Både i deras sätt att sköta näringslivspolitiken och den inte minst när det gäller deras roll som ägare. Både finska och svenska staten och ländernas kommuner är storägare i näringslivet.
Det är egentligen inte alls märkligt att dessa industrimän, för det är mest män, har en rätt gemensam syn på statens ägarroll - staten bör agera som vilken annan ägare som helst. Sen är frågan om den gör det. Många menar att det också här skiljer länderna åt. Finska staten agerar mer som aktiva proffsiga kapitalistiska ägare medan om svenska staten är inne och pillar i företaget så är det av politiska skäl.
- Många svenska kapitalister säger att idag att det är all-time-low i relationerna mellan näringsliv och politik. Förhållandet mellan Persson och Wallenberg-juniorerna är lika med noll. Här i Finland finns samverkan fortfarande kvar även om formerna har ändrats! Här finns ett mer naturligt samtal med finländska politiker och privatkapitalister, säger en finländsk VD som arbetat mycket i Sverige. Han pekar att i Sverige har det statsbärande partiet - socialdemokraterna - etablerat sin en modell också på privatkapitalet:
- Jo, det som kallas folkhemsmodell! Här i Finland används ett ord som inte används i Sverige - fosterland.
Kanske är det just detta som är den största olikheten mellan finskt och svenskt, vare sig det är inom näringslivet eller i politiken: av historiska och geografiska skäl utvecklade beteenden och tekniker.
Det stämmer väl med den bild som flera av de intervjuade nämligen att olikheterna snabbt är på väg att försvinna. I takt med tiden försvinner självklart de finländska minnen från krig och umbäranden och det svenska folkhemmet är snart ett begrepp som blott pensionärer och idéhistoriker känner för.
Och i takt med vårt sociala och geografiska omland omfattar bokstavligt talat hela världen minskar utrymmet för mer eller mindre lokala beteenden - nationalkaraktären kan läggas på samma historiens soptipp rasismen.
Investors Claes Dahlbäck formulerade detta väl i vårt samtal hösten 2004:
- Jag tänkte inför den här intervjun på ämnet för den här boken att det går väl nu, men om tio år så är det ingen som kommer att bry sig! Det är ungefär som om man i dag tittar på ett småländskt företag som har gått ihop med ett östgötskt företag.