ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om “Dansen kring guldkalven”

Ur Pressens Tidning september 2005

Visst är det kul med de där muppgubbarna som sitter i logen och kastar tomater på skådespelarna. Och lite så är det med Björns Elmbrants bok “Dansen kring guldkalven”.
Där finns fullt av vassa repliker och finurliga formuleringarna. De ruttna tomaterna haglar över de IT-matadorer och journalister som ges huvudrollen i hans beskrivning av den senaste börsbubblan.
Och det är lätt att som läsare ryckas med av det raljanta tonfallet när Elmbrant med välputsade backspeglar beskriver vad det var som hände och hur det kunde komma sig att industrivärldens samlade börs- och IT-experter drogs in i vansinnesdansen kring guldkalv, alla prålandes i kejsarens nya kläder.
Ett återkommande tema i boken är kritiken mot journalistkåren i allmänhet och ekonomijournalisterna i synnerhet för att inte tid varnat för utan tvärtom bidragit till att blåsa upp börsbubblan till rekordvolymer. Han drar fram nästan dråpliga exempel på korkad journalistik och beskriver hur marknadsmatadorerna lurade upp rubriktörstiga reportrar på läktaren. Men efter ett tag fastnar skrattet i halsen.
Det ligger visserligen en hel del i kritiken av kollegor men det blir väl mycket “besserwisser” över det hela. Riksbankschefer och allmänreportrar, riskkapitalister och banktjänstemän får alla veta hur enastående korkade de har varit som inte i tid insett det Björn Elmbrant i efterhand så väl kan beskriva.
I själva verket ägnar sig Björn Elmbrant sig åt just den typ av journalistik som han med stort och rättmätigt engagemang kritiserar andra för. Klatschiga och välformulerade texter med alltför gott om märkliga och illa underbyggda slutsatser, missförstånd och fundamentala faktafel.
Den välskrivna journalistiken övergår snabbt i spåranalys; den tyvärr i branschen inte ovanliga teknik, där slutsatsen och analysen anses given och det journalistiska grävandet syftar till att hitta, plocka fram och beskriva de spår som leder just dit.
Tekniken är självklart vanlig i den renodlade propagandajournalistiken men är förrädisk när skribenten inte redovisar sina grundläggande värderingar utan ger sken av att ägna sig åt opartisk journalistik.
Än svårare blir det när läsaren, som i det här fallet, nästan bombarderas med lösryckta fakta, förkortade citat och hårdragna slutsatser av andras analyser. Av någon märklig anledning har förlaget, eller författaren, också valt att inte koppla notapparatens många källhänvisningar till själva texten vilket gör den praktiskt taget oanvändbar. Det är för övrigt värt att notera att huvuddelen av källhänvisningarna går just till de ekonomisidor som Elmbrant så hårt kritiserar!
Han riktar berättigad kritik mot den personfixering som skett i media under det senaste decenniet. Affärstidningarnas s.k. företagsanalyser blir allt oftare hjälte- eller skurkporträtt på en direktör. Man skriver som om Ericssons väl och ve hänger enbart på Carl-Henrik Svanberg.
Men Elmbrant faller själv pladask i fällan när han ägnar ett helt kapitel åt att avrätta Erik Åsbrink som ges skulden för, tycks det, det mesta av vad som gått snett i svensk ekonomi det senaste decenniet. Säkert bär han stor skuld men det är nog att överdriva en ensam persons betydelse och Åsbrink kan, om han läser boken, med Fredik den Store utbrista förundrat: Potz Tausend, Haben wir das alles getan! (Det var som tusan! Har jag gjort allt detta).
Trots de ambitiösa och inte sällan övermaga analyserna är det jag verkligen saknar i boken perspektiv och problem. Nu får man lätt en känsla av detta var något som hände i bara Stockholm och New York och att det dessutom inte skulle ha kunnat inträffa om allt var som förr - före avregleringarna, före globaliseringen, före kommunikationsexplosionen.
Ingetdera är sant.

Olle Rossander
Ekonomijournalist

Dansen kring guldkalven.
Så förändrades Sverige av börsbubblan.
Björn Elmbrant, Bokförlaget Arena