ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om brister i ekonomijournalistiken

Ur BonVita september 2005

Börskurserna rusar i höjden och med dem ekonomijournalistiken. Nya TV-kanaler och specialtidningar, fler börssidor och nya web-platser. Kvällstidningarna rapportera om börskurser på löpet och småsparare satsar hushållskassan i högriskpapper.

Utbudet av ekonomisk information har det senaste decenniet exploderat. Möjligen så till den milda grad att det har slagit lock för öronen. För frågan är, om utvecklingen skapat en rimlig relation mellan mängden ekonomisk information, kvaliteten och konsumenternas behov. Eller om det mest blivit mycket väsen och ganska lite ull! Att utrymmet i dagspressens ekonomisidor flerfaldigats innebär inte med automatik att allmänheten blivit tillräckligt väl informerade.
Det är inte så att den svenska ekonomijournalistiken blivit sämre. Tvärtom. Det har skett enorma förbättringar - men det räcker inte! Journalistiken har inte hållit jämna steg med samhällets ekonomisering och allmänhetens behov av kritiskt granskande och pedagogisk rapportering. Allt fler behöver allt mer kvalificerad ekonomisk information. Men får de det?

Börsfixeringen
Huvuddelen av det växande utrymmet för ekonomijournalistik ägnas åt börsen och de stora, svenska bolagen. När rapportfloden drar fram dränks läsarna av siffror och tabeller men blir inte alltid mycket klokare för det.
Journalisterna hinner inte med några djupare analyser. Utrymmet i tidningarna är begränsat. Följden blir en perspektivlös och ytlig redovisning av siffror som sällan sätts i sitt sammanhang. Läsarna får nöja sig med kvartalssiffror, och som bäst, några nyckeltal för de två senaste åren. Flerårstabeller och rejäla jämförelser finns inte plats för.
Och detta i de tidningar som brukar i sina kommentarer, aktieråd och analyser peka på värdet just av att se hur företagen utvecklas över en längre period. Samma tidningar också ägnar stort utrymme åt aktietävlingar där den gynnas som hittar den kortsiktigt bästa spekulationsaktien.
Information om hur företaget utvecklats över åren och seriösa synpunkter på prognosernafylls sidor med stora bilder på VD, grafik över börskursen i går och gärna en rejäl bild-byline på skribenten.

Personfixeringen
Just personfixeringen är utmärkande. Båda de tongivande veckotidningarna, Affärsvärlden och Veckans Affärer, har för det mesta personporträtt på sina förstasidor och Dagens Industri kopplar också nästan alla sina företagsnyheter till VD, styrelsens ordförande eller huvudägare. När tidningarna de senaste åren skrivit först om Ericssons kris och sedan succé är det lätt att tro att det var Kurt Hellström respektive Carl-Henrik Svanberg som gjort allt!
Här är nog svårt att veta vad som är orsak och verkan - om det är media som drivit på eller om företagens själva som styrt utvecklingen men i alla händelser får informationslämningen från storföretagen mer och mer drag av showbusiness. Presskonferenser och bolagsstämmor är extremt hårt regisserade teaterföreställningar där VD och ordförande är stylade, trimmade och tränade av inhyrda specialister för att bli fulländade estradörer. På dagens mediabörs finns inte plats för några stammande töntar med talfel; det är allt oftare med företagsledning som med journalistiken - ytan är viktigare än innehållet.

Hemmafixeringen
Globaliseringen och de rivna gränserna i Europa diskuteras ofta på ekonomisidorna - i teorin. I praktiken är bevakningen av den ekonomiska världen utanför Sverige blygsam. Förutom USA, och just nu Kina, lyser världen i allmänhet, Europa i synnerhet och Norden exceptionellt, med sin frånvaro.
Just bevakningen av grannländerna och deras näringsliv är i Sverige i det närmaste obefintlig och denna märkliga nationalchauvinism visar sig också i de negativa nyheterna. Man kan lätt få för sig att företagsskandaler och VD:ar som lyfter orimliga löner på aktieägarnas bekostnad är ett enbart svenskt och möjligen amerikanskt fenomen! Är det bara svenska sjukförsäkringssystemet som havererar? Är arbetslösheten ett svenskt särproblem? Briserar pensionärsbomben bara i Sverige?
I internationellt perspektiv förbleknar k. Skandiskandalen till en skäligen futtig historia jämfört med Parmalat, SK Group, Seibu, Elf, Vivendi , IMG, VW, Tyco, WorldCom, Enron och alla de andra.

Hemmablinda
Den exploderande börsbevakningen har dessvärre gått ut över andra sektorer. Den ekonomi som flest människor är mest berörd av bevakas överlag dåligt. Företag utanför börsen, teknikutveckling, arbetsmarknad, offentlig sektor och då inte minst den kommunala ekonomin har fått stryka på foten. Med drygt 30 procents kommunalskatt är knappt 300 svenska kommuners ekonomi långt betydelsefullare för många människor än de cirka 300 börsbolagens. Det syns knappast alls - inte ens i landsortspressen.
De allra flesta svenskar är anställda i små och medelstora privatföretag eller i den offentliga sektorn. Detta avspeglas inte i ekonomijournalistiken.

It´s the econmy - stupid!
Men blir det på detta viset?
De flesta tidningar har helt enkelt inte råd med mer och bättre bevakning. Läsarna ville inte betala för mer. En väsentligt bättre ekonomijournalistik kräver fler och bättre utbildade journalister - eller helt nya arbetsformer.
En landsortstidning med en handfull, rätt lågbetalda, skribenter ska “bevaka”, ett tiotal kommuner och kanske hundratals företag och organisationer. Det finns inte tid till att förklara och/eller granska. Om tiden funnes, saknas ofta kunskapen som krävs för en kritiskt granskande ekonomijournalistik!
På de stora dags- och veckotidningarna finns ofta kunskapen men sällan tiden och utrymmet. Till och med i specialtidningarna, som nästan varje vecka har djuplodande analyser och initierade förklaringar, får dessa stryka på foten för lättviktiga personporträtt och tunna företagstexter som dominerar löpsedlar och rubriker.

Två trender
Vad som mer än mycket annat styrt utvecklingen är tre tydliga trender: de oberoende tidningarnas allt svagare ekonomi och medimassörernas växande kraft.

God journalistik kostar pengar. Pengar kommer från annonsörer och prenumeranter. Annonsörerna hittar nya kanaler att nå sina kunder (IT, TV, direktreklam mm) och de flesta tidningsköpare är snåla. De som har råd och vill betala för kvalitet på svenska är för få.
Tidningsägarna måste jaga kostnader och de redaktionella sparpaketen står som spön i backen. Fler sidor skall fyllas med färre anställda. Då gäller det att få ut mer text av varje skribent och hitta billiga sätt att fylla sidorna. Dagens trend med fler bilder, större rubriker, större bokstäver (högre grad), mer luft på sidan och bilder på skribenten som kan ta nästan lika mycket plats som texten, välkomnas säkert av ekonomiavdelningen. Och landsortstidningen kan skaffa sig “ekonomisidor” genom att köpa börstabeller för en bråkdel av motsvarande reporterkostnad.
Omvänt gäller för mediamassörer och mediamanipulatörer. Där finns pengar. Företag och organisationer satsar miljoner på sina informationsavdelningar, egna och inhyrda PR och IR-konsulter, mediatränare och varumärkesexperter. Med långt större resurser än de stora tidingarnas redaktioner kan de själva, eller via fristående, “nyhetsbyråer” leverera allt från snygga produktbilder och färdiga texter till professionella TV-inslag och intervjuer med VD. Och det är sändaren, det beställande företaget som står för notan likaväl som innehållet.

Informationsklyftan
Följden blir att den redan vida informationsklyftan växer. “Till dem som har (råd) skall varda givet” gäller också i högsta grad inom massmedia och journalistik. Den relativt lilla informationseliten kommer alltid att ha råd och kunskap att köpa bra journalistik - men kanske inte alltid på svenska. Redan i dag kan många i Sverige som har Financial Times som hemburen morgontidning. Specialtidingar, IT-baserad information och kanske några, dyra, tidningar med små upplagor kommer att hålla informationseliten runt Stureplan på topp.
Resten, den stora gruppen som betalar, den växande skaran småsparare, fondplacerare, småaktieägare och villalåntagare får klara sig med Metro, slimmade redaktioner och bantade, börsfixerade ekonomisändningar i allmänradio och TV.

Olle Rossander är frilansande ekonomijournalist som det senaste året bidragit till de forskningsprojekt kring ekonomijournalistik som pågår inom ramen för SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. (www.sns.se/granskning)