ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om kod för offentliga sektorn

Från DI debatt, April 2005

Skärpning! Den gigantiska och offentliga sektorn skakas av skandaler men det hörs inte ett pip från Rosenbad om någon ny förtroendekommission! Det är dags för en riktig medborgarkommission och en etisk kod för alla dem som (miss)sköter våra pengar!

Skandalerna haglar: SSU:s medlemsfiffel, LO:s lägenhetsmygel, riksdagsman Raskas dubbla löner, statligt ostyriga storföretag, kommuner med lagtrots som affärsidé och mutade bilprovare och systembolagschefer, ett havererat sjuk- och socialförsäkringssystem och en regeringsstyrd, insynskyddad kompiskorruption vid tillsättningar.
Det är ingen direkt brist på skandaler och missförhållanden i den offentliga sektorn. Men det hörs inte ett ljud om någon ny förtroendekommission om också den offentliga sektorn.

Annat var det inför valet 2002. Då hade Percy Barneviks orimliga pension och Ericssons VD:löner skapat mediastorm. Enron och Worldcom skakade den amerikanska marknaden. Men Skandiaskandalen hade ännu inte exploderat. Och statsminister Göran Persson klippte påpassligt till med en statlig Förtroendekommission som fick i uppdrag att granska ”om det förekommer förtroendeskadliga företeelser inom det svenska näringslivet” och, i så fall, ”kartlägga dessa och föreslå åtgärder som bedöms nödvändiga”.

Utan närmare diskussion ansågs det självklart att regeringen med detta menade enbart det privata delen av näringslivet och i första hand de stora börsföretagen. Såväl kommissionen som politikerna och den allmänna debatten struntade praktiskt taget helt i hela den del av näringslivet som ägs och kontrolleras av stat och kommun. Inte heller brydde man sig om den icke börsnoterade delen av närinsglivet.
Detta trots att den offentliga sektorn och dess företag sysselsätter cirka 1,4 miljoner anställda, cirka 1,7 miljoner arbetar i privata, icke noterade, företag medan börsföretagen har ca 1,1 miljoner anställda.
Enkelt uttryckt betyder det att stat och kommun, helprivata och folkrörelseägda bolag och tusentals organisationer betyder långt mer för enskilda medborgares liv och välfärd än börsföretagen.
Och missbruk och myglet, skandaler och lagbrott är inte mindre i den delen av samhället. För att inte tala om den nästan obefintliga insynen den offentliga sektorns bolag och organisationer.
Och visst har regeringspolitikerna lyckats. Praktiskt taget hela förtroendedebatten har kommit att handla om enbart de börsnoterade storföretagen och om hur dessa med den nya ”bolagskoden” skall förmås att rensa ut alla avarter och missbruk till glädje för de många småaktieägarna. Kanske blir det en del förbättringar men gladast blir nog alla revisorer, advokater och konsulter som nu får slåss tiotusentals debiterbara timmar för att skriva rapporter, göra utredningar och författa floskulösa etikdokument.
Men allra gladast för den väg debatten tagit är nog ändå politikerna (framförallt regeringspartiet), folkrörelsebolagen, intresseorganisationer och fackförbund som fått storbolagsdirektörer att ensamma stå som syndabockar.
Kanske följer detta det klassiska mönstret: när inre problem blir övermäktiga gäller det att hitta yttre fiender.

Men förtroendefrågan är för viktig för samhället för att begravas i en SOUtredning som knappt läses av någon. Sverige har under lång tid kunnat njuta av ett berättigat högts förtroende för såväl samhälleliga som privata institutioner. Ett förtroende som starkt har bidragit till välstånd och utveckling. Men, och de flesta mätningar pekar på det, om detta förtroende minskar, är vi på fel väg. Och fort kan det dessvärre gå. Ingenting kan försvinna så snabbt som ett gott förtroende och det tar lång tid att bygga upp det igen.
Och inget tyder på att en ny, aldrig så, ambitiös statlig utredning kan åstadkomma den öppna debatt och de kreativa förslag som krävs för att komma tillrätta med de systemfel som skapar grogrunden maktmissbruk, mygel och skandaler.

Kanske är det dags för en riktig medborgarnas förtroendekommission som tar som sin uppgift att driva och initiera debatt men också att skriva en kod för den offentliga sektorn.
En öppen debatt skulle kunna klarlägga och tydliggöra flera av de fenomen och systemfel som ligger bakom en stor del av problemen.
Vi tänker i första hand på den exploderande volymen ”herrelösa pengar” (HP) och den alltför ofta brustna förtroendetriangeln.
HP är ett fenomen som växer i takt med statsbudgeten, pensionsfonderna och börsgiganterna.
En allt större del av allas våra pengar förvaltas av politiker och förvaltningschefer, fonddirektörer och storbolagschefer. Och utan vare sig strikt ämbetsmannaansvar eller eget ägande är det inte så konstigt om löner och bonusar skjuter i höjden och mannamån och mygel blir vardagsmat - både i privata och offentligt ägda företag och organisationer.
Det är lockande för tjänstemannaägarna, med fallskärmsavtal och garanterade pensioner, att driva ”sin” verksamhet så att det gynnar helt andra parter än de verkliga ägarna.
Skandia blir en bonusmaskin för toppledningen. Telia säljs ut som vore det på Kiviks marknad; folkrörelsen fördelar lägenheter och löner efter besynnerliga principer och ungdomsorganisationerna stjäl ur statskassan med hjälp av förfalskade underlag.
Och när det råder obalans mellan förtroendetriangelns regler, övervakning och sanktion uppstår snabbt stora problem.
Och obalans råder när hårda lagar mot ekobrott övervakas av underbemannade, underbetalda och underkvalificerade tjänstemän och sanktioneras av lindriga, eller obefintliga, straff.
Obalans råder när Försäkringskassorna i åratal får strunta i att följa de regler och lagar som borde styra deras beslut.
Obalans råder när myndigheter med tillsynsansvar (vägverk, luftfartsverk, sjöfartsverk) själva arbetar kommersiellt med det de skall övervaka.
Obalans råder när brandkåren utöver tillsyn över sådana åtgärder man själv som konsult rekommenderat fastighetsägare.
Obalans råder när domare kan extraknäcka som domare i privata domstolar.

Bristerna i förtroendetriangeln är många och problemen med HP växande och det blir allt mer angeläget med en öppen debatt om såväl förtroendeskadliga som förtroendeskapande fenomen och åtgärder. En sådan öppen debatt, inte minst på Internet, skulle kunna leda fram till enkla och tydliga etiska och praktiska regler för den offentliga sektorn och allmänhetens organisationer. Det skulle kunna gälla:

  • hur tjänster ska tillsättas
  • hur politikers, partiers och organisationers ekonomi ska revideras och redovisas
  • hur ansvar ska utkrävas av höga tjänstemän
  • hur löner och ersättningar ska sättas och redovisas
  • hur myndigheter skall hantera sina bolag
  • hur myndigheter skall kontrolleras o.s.v.
    Den som vill bidra till eller har synpunkter på en kod riktad till alla dem som har (tar) hand om våra gemensamma pengar, får gärna höra sig!

    Olle Rossander
    Patrik Engellau