ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om den falska tryggheten

Ur Management Magazine, okt 2005

Det piper i bågen och trötta händer stryker mig rutinmässigt över ryggen.
Och så är jag igenom.
Utom den dagen då jag hade oturen att ha necessären i handbagaget och i den låg, sedan åratal, en liten pennkniv i miniformat. Stor uppståndelse och konfiskation!
Varje argument kring knivens eventuella livsfarlighet eller min terroristiska avsikt var självklart meningslösa.
Återstod blott att lämna kniven, köpa en flaska skattefri sprit, en svindyr designade korkskruv och äta en sen lunch på flygplatsrestaurangen – med kniv och gaffel.
Och fundera över vad det egentligen är för ett märkligt säkerhetsspel som pågår.
Hur mycket av vad som sker är bara för syns skull, hur mycket för säkerhets skull – och i så fall - vems säkerhet.
Är det verkligen för att skydda resenärer som flygplatserna befolkas av inhyrda vakter, poliser och elektroniska bågar? Varför är det i så fall bara flygpassagerare som måste skyddas? Terrorister med avsikt att skapa uppståndelse, död och panik slår ju lika gärna till mot tunnelbanor, tåg, bussar och varuhus.
Har samhället drabbats av trygghetsnarkomani och politiker och beslutsfattare av säkerhetsnoja?

Misstanken uppstår lätt att en stor del, kanske hela, skyddsapparaten mest är till för att skydda flygbolag och flygplatsägare från skadestånd och ansvariga politiker från kritik. Till stor glädje och lönsam tillväxt för s.k. säkerhetskonsulter och företag som säljer bagageröntgen, pansarglas och fjärrstyrda videokameror.
Och till glädje för resenärerna som ges en känsla av trygghet.
Men det är just det saken gäller – en känsla av trygghet.

Inte blir risken för en flygplanskapning särskilt mycket mindre av dessa pipande bågar och en aldrig så finstämd bagageröntgen. En hängiven terrorist behöver inte många sekunder för att klara ut frågan om vad som är det bästa vapnet – en nagelfil eller en flaska skattefri vodka.
Flaskans innehåll fungerar hyfsat som tändvätska, för i invärtes och utvärtes bruk. Och illvilligt använd kan tomflaskan, kanske med botten avslagen, användas för att övertala de flesta vapenlösa människor.

I själva verket är det praktiskt taget omöjligt att skydda flygplan, eller för all del, samhället mot hängivna och bokstavligt talande dödsföraktande terrorister. Det krävs inga märkliga vapen för att hota andra till livet.

Det vet självklart alla inblandade – myndigheter, bolag, poliser och experter. Ändå läggs det ner miljoner på flygplatsskydd och passagerare finner sig i omaket, köerna, trängseln och besväret med alla dessa säkerhetskontroller. (Fortfarande fyra år efter den brådstörtade, och sannolikt helt onödiga, förstärkningen av säkerheten är rulltrappor på Arlanda avstängda och passagerarna tvingas pusta sig uppför trappan för att ställa sig i säkerhetskön.)

Och alla inblandade ”vet” att risken för en terroraktion är minst lika stor på tåg eller bussar. Också sådana har också kapats! Men det sker sällan och med, för det mesta, få dödsoffer. Och kostnaderna och olägenheterna för en rigorös kontroll på järnvägsstationer och bussterminaler skulle bli astronomiska. Och förmodligen skulle allmänheten behov av trygghet inte räcka till för att uppväga besvären.

Och den känsla av trygghet som de tafsande vakterna och den pipande bågen ändå ger oss är självklart viktig. Långt viktigare än ouppnåeliga absoluta trygghet som vi eftersträvar. Det är känslan av trygghet som håller samhällen, grupper och familjer samman. Det är vetskapen, eller snarare förhoppningen, om att så länge vi beter oss enligt gällande normer och regler så kan vi skydda varandra från de andra.

Men den absoluta tryggheten kan vi självklart aldrig uppnå. Vi vet alla vi, trots allt, alltid kan råka ut för att flygplanskapningar och terrordåd. Men vi vill ha en känsla av trygghet. Vi vet alla att flygplan kan råka ut för haverier men då vet vi att det finns en flytväst under varje stol och en syrgasmask kommer att ramla ner när luckan över oss öppnas. Med förnuftet vet vi att det är i de allra flesta rätt värdelösa attiraljer om olyckan väl är framme. Men det, och flygvärdinnans genomgång, ger oss en känsla av säkerhet.

Problemet uppstår om, eller när, allt fler upptäcker att det inte finns någon riktig substans bakom känslan. Att någorlunda begåvade terrorister inte har bomben i handbagaget och pistolen i armhålan. Då punkteras känslan av säkerhet. Då rycks en av grundstenarna i samhällsbygget undan. Tvivlet sprider sig - kan jag verkligen lita på mina medpassagerare? Lösningen blir ännu hårdare kontroller.

Och detta pågår just nu. På flygplatser och i samhället i stort. Justitieminister Thomas Bodström är i full färd med lagändringar som ruckar på tidigare heliga rättsprinciper. Hemlig avlyssning, övervakning, e-postkontroll och husrannsakan ska tillåtas i en tidigare otänkbar omfattning. Redan nu har hemliga rättegångar drabbat allt fler och människor, enkannerligen utlänningar, kan både gripas, avvisas, få sina bankkonton frysta utan möjlighet till prövning, kontroll och försvar. Allt för att ge oss alla en känsla av trygghet.

Och samhällets yttersta trygghetssymboler, poliserna har bytt karaktär. De konstaplar som en gång patrullerade på gator och torg i skärmmössa och med vita handskar är sedan länge försvunna.
Service till allmänheten har ersatts av övervakning och den utförs tydligen bäst från stora bilar med mörktonande rutor.
Uniformsklädda poliser har ersatts av svartklädda commandosoldater med grova kängor, bältet fullhängda med teknik och pistolerna laddade med i krig av FN förbjudna dum-dum-kulor avsedda att döda och lemlästa. I bilarna finns kravallsköldar, hjälmar och rånarluvor lätt tillgängliga.
Allt för att ge oss alla en känsla av trygghet.

Men blir vi och samhället tryggare av detta? Eller blir resultatet det motsatta. Blir det som när flygpassageraren frågar sig varför han måste ha bälte, flytväst och syrgas om det nu är så säkert och tryggt som bolaget säger.
Driver säkerhetsnojan och trygghetsnarkomanin fram något som är ännu värre än det vi försöker skydda oss emot – en ökande misstro, bristande tillit och rubbat förtroende för samhällets stöttepelare och vad de står– trygghet.

Hur kan det bli på detta viset?
Starka politiska och ekonomiska särintressen gynnas av denna tingens ordning.
Företag, konsulter och anställda gynnas alla av ökade anslag och krav på tryggare och riskfri arbetsmiljö. Polisernas arbetsformer, uniformer och beväpning är mindre styrt av allmänhetens behov av service och trygghet än av fackets krav på bekvämlighet och minimerade risker vid mötet med buset.
Politiker och myndigheter drivs, som så ofta, av ”CYA”-faktorn – åtgärder och beslut som fattas för att skydda sig själv från ansvar - ”Cover Your Ass”. När väl kapningen, vansinnesdådet, katastrofen inträffat gäller det att kunna säga ´att jag har gjort allt som står i min makt för att det som hänt inte skulle kunna hända´.