ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om de svenska högskolorna, bättre än sitt rykte, BonVita april 06

Ur BonVita, april 2006

Akademisk kunskapsexplosion eller förödande högskoleinflation? Vad är det som gäller? Är ”Sverige sämst i klassen” eller ligger ”Svenska universitet i topp” - krisrapporterna från främst lärare, duggar lika tätt som jubelropen från främst politiker.

Vad alla kan enas om är den enorma förändringen, Från 14 000 studenter 1945 till nu över 350 000; från tre universitet sexton; från en handfull till över trettio högskolor. Och från att ha varit som tandborsten ett njutningsmedel för en överklass på ett par procent har Sverige på allvar anammat Tony Blairs målsättning att få 50 procent av alla ungdomar att gå vidare till högre studier.
Så frågan är: har därmed kunskapsnivån i samhället exploderat eller har det gått inflation i utbildningen så att volymen ökar långt mer än det verkliga värdet?
Svaret är långtifrån självklart.
Vem har inte hört ”sanningar” om studenterna som knappt kan läsa och skriva när de kommer in på universitetet och att lärarna på KTH måste börja med grundkursen i matte för högstadiet.
För att inte tala om alla dessa lärarlösa lektioner och föreläsningssalar med hundratals kunskapstörstande, alternativt mobiltelefonchattande, ungdomar som lämnas vind för våg. Underförstått: annat var det på min tid!
Och lite till mans ”vet” vi ju att konkurrensen från Asien och de nya medlemsstaterna blir förödande. Där, minsann, pluggar de alla som bävrar och studerar nätterna igenom. Med skräckblandad förtjusning berättas om den delvis svenskägda Handelshögskolans i Riga framgångar.
– Ja, det är klart att där arbetar man nog lite hårdare, är lite yngre och anstränger sig lite mer, säger Hans de Geer, lärare på både Handels i Stockholm och i Riga. Och man tar nog det hela på lite större allvar i Riga. Där är det verkligen bara de absolut bästa som kommer in och alla ser det som en oerhört viktig chans för livet. I Stockholm ser studenterna tillgången till högre studier mer som en självklarhet och tar det inte så allvarligt.
Och i Sverige tycks kulturskymningen sänka sig snabbt.
– Studietekniken har försämrats. Många högstadier och gymnasier har inga grammatikböcker. Studenter kan därför inte använda lexikon eller grammatikor. Intervjuade universitetslärare uppger att samtliga grammatiska termer måste förklaras. Inte ens kunskap om vad substantiv och verb är kan förutsättas, berättar professor Inger Enkvist i tidningen Universitetsläraren efter att ha intervjuat 58 universitetslärare i engelska, tyska, franska, spanska, italienska, ryska och
– En del studenter har inte läst fem skönlitterära böcker i hela sitt liv när de skriver in sig på universitetet eller högskolan. Därför blir de förskräckta när de ska läsa tusentals boksidor och upptäcker att deras ordförråd är mycket bristfälligt, säger Enkvist. Bilden av en högre utbildning i förfall, inte minst som ett resultat av en kravlös gymnasieskola, är väl etablerad. Men i själva verket är bilden allt annat än entydig.
I de internationella jämförelser som görs hamnar Sverige, liksom övriga nordiska länder, i en nästan osannolik topposition. Hela elva av sexton svenska universitet finns med bland världens 400 bästa (se tabell) såsom det mäts av ett Jiao Tong universitetet i Shanghai där man sedan ett par år gjort den här typen av jämförelser.
I den andra stora internationella mätningen av universitetens kvalitet, Webometrics, hamnar Sverige på sjätte plats i världen strax efter de stora industriländerna och före Japan!
Nu ska genast sägas att den här typen av mätningar är allt annat än någon exakt vetenskap. Undersökarna tittar på olika nyckeltal som ekonomi, lärartäthet, antal forskare, citerade rapporter, Nobelpris mm. Det lämnar utrymme för godtycke och egna tolkningar.
Inte ens Sverige, som brukar berömma sig av långsiktig och god statistik har relevanta siffror som säger vad som faktiskt hänt de senaste decennierna.
Några riktigt bra kvalitetsmått finns inte. Under de senaste fem åren har Högskoleverket granskat totalt 1200 högskoleutbildningar och resultaten ska presenteras i vår men helt bra är det inte! Cirka åtta procent av utbildningarna har så allvarliga brister att examensrätten har ifrågasatts. De största problemen gäller ingenjörs- och språkutbildningarna och nästan alla lärarhögskolor får allvarlig kritik.
Bakom detta kan också ligga det självklara faktum att när rekryteringsbasen till högskolorna breddas från 5-10 procent av en årskull till 50 procent ändras förutsättningarna. Det blir med naturnödvändighet större spriding på förkunskaper och begåvningsmässiga förutsättningar.
Det märks också, påpekar en tjänsteman på Högskoleverket, i att det nästan aldrig rapporteras några problem från ”trånga sektorer” som läkarutbildningen där inträdeskraven är hög. Värre är det med den nu impopulära ingenjörsutbildningen där det ’är lätt att komma in.
Trots alltså en del hård kritik mot den egna verksamheten menar universitetskansler Sigbrit Franke att de svenska högskolorna och universiteten står sig väl i internationell jämförelse. Hennes kritik mot utbildningssystemet gäller vad som sker innan studenterna kommer till universiteten. Högskoleverkets har gång på gång varnat för att studenternas förkunskaper blir allt sämre och allt mer varierande. Men det är en kritik som baseras på vad universitetslärare, som HSV skriver, det är vad lärarna ”upplever – empiri kring detta saknas i stort sett.”
Bristen på akademiskt säkerställd kunskap är, ironiskt nog, påtaglig just inom den akademiska världen Det går inte ens att ta reda på hur det faktiskt är med de mätbara resurserna – alltså hur mycket tid och pengar som läggs ner på respektive student och utbildning. Definitionerna ändras liksom utbildningsinnehållet och anslagen flyter runt mellan olika grenar.
Inte ens så enkla mått som antal studenter per lärare blir särskilt vettiga. För tiden före 1980 finns över huvud taget inga användbara siffror. Och för tiden därefter är siffrorna omtvistade. SCB:s tabeller visar ingen större förändring medan Sveriges Universitetslärares förbund, SULF, menar att det skett drastiska nedskärningar.
– Lärartätheten har minskat med cirka 25 procent under de senaste tio åren, säger Ann Fritzell på SULF. – Det har inte skett några större förändringar mellan 1980, så långt tillbaka vi kan mäta, och fram till i dag, säger Onni Tengner på Högskoleverket och visar i sina sifferserier från SCB att det går ca 15 elever per lärare.
Och det man grälar om är antal heltidstjänster.
Det mått som rimligen är det enda verkligt relevanta - antal lärartimmar i förhållande till antal studenter – mäts över huvud taget inte!
Sedan kan man alltid fundera på om det är ett relevant mått. Gäller Bomouls lag inom den akademiska världen?
Ja, säger många traditionalister som menar att samma sak gäller klassrum, seminarielokaler och föreläsningssalar som i konsertsalen – man kan inte spela Mozarts stråkvartetter på färre än fyra personer och på kortare tid än han gjorde själv.
Nej, säger andra som menar att IT och pedagogisk teknik gör det enklare, billigare och snabbare att i dag genomföra akademiska projekt. Inte heller här finns någon enkel sanning.
Det kanske inte är en medveten brist men ansvariga myndigheter har kanske inte intresse av att visa hur läget är. Vad än förklaringen är gör bristen på statistik och enhetliga kvalitetsmått inom universitetsvärlden att utrymmen för mer eller mindre partsstyrd agitation ökar.
De anekdotiska sanningarna och anslagsargumenten florerar:
-det var bättre förr – på min tid fick man minsann…
-dagens studenter kan ju inte ens räkna…
-det går ju hundratals studenter på varje lärare…
-nu kommer de franskstudenter som aldrig har hört talas om Sartre..
- och inte kan de någonting om svensk historia…
Den här typen av argument har lite av eviga sanningar över sig. De sägs och formuleras varje generation som förfasar sig över dagens ungdom. De används dessutom extra flitigt på områden som är svårmätta och beroende av andras pengar. Genom att ständigt framhålla bristerna finns förhoppningen att få mer pengar nästa budgetår. Den anslagsfinansierade myndighet eller personalorganisation som säger sig vara nöjd med dagens ordning finns sannolikt inte. – Nej, någon enkel sanning om det finns nog inte, medger Ann Fritzell på Sveriges Universitetslärares förbund, SULF. Vi har gjort jämförelser med studenter på 70-, 80- och 90-talet och vi kunde inte se några stora skillnader. Det fanns inte belägg för någon försämring på de som tog examen, säger hon men varnar för följderna av de senaste decenniets krympande resurser.
– Korrigerat för inflation och antal studenter har de anslagen minskat med mellan 15 och 20 procent från 1995 till i dag, säger Ann Frizell.
Tvärtom menar Högskoleverket som säger att anslagen ökat sedan 1997 i fasta priser med 21 procent.
Båda kan ha rätt! Med statistik går det mesta att bevisa och alla kan använda de siffror som passar just dem som tillhygge i debatten..
Någon ljusning i detta akademiska mörker syns inte heller. Någon fortsättning på den utvärdering som HSV gjort av sin egen verksamhet tycks inte bli av. Det finns inga pengar till sånt. Dessutom kan man fundera över om det just är Högskoleverket som är bäst skickad att undersöka om Högskoleverket förvaltat sitt uppdrag och sina pund på bästa möjliga sätt.
I andra länder har man likartade problem men också andra lösningar. I USA förekommer en rad olika värderingar och urvalskriterier och i England tvingas högskolorna leverera mått och nyckeltal på såväl forskning som utbildning för att få några anslag. I Frankrike finns en särskild nationell kommitté som granskar verksamheten och Holland används ett system med kollegial utvärdering (peer-review). Den svenska modellen för utvärdering är, i kvalitetshänseende, på sitt sätt kontraproduktiv. Anslagen till lärosätena styrs helt av antalet elever vilket lockar enskilda högskolor att satsa på de utbildningslinjer som ger mest pengar i förhållande till kostnaderna.
- Vi har en budgetstyrning som stimulerar motsatsen, konstaterar Sigbrit Franke, på HSV. Det ger inga som helst incitament till det samarbete och den samordning som är nödvändig.
Och just samordning är något som allt fler efterlyser. Kritiken mot den svenska principen om en högskola i varenda buske och högskoleutbildning i vartenda yrke blir allt starkare – om än inte alltid så tydlig. Det politiskt korrekta gör att allt som kan uppfattas som ett hot mot regionalpolitiken eller jämlikhetsambitionerna möts med, i bästa fall, tystnad.
IVA, Ingenjörsvetenskapsakadmien, skrev sin framtidsstudie för några år sedan, Teknisk att det är viktigt för Sverige som litet land ”att välja inom vilka områden de knappa utvecklingsresurserna ska satsas.”
Universitetskansler Sigbrit Franke slår fast tre linjer: profilering, smordning och koncentration.
– Högskolorna måste profilera sig. Alla kan inte syssla med allt. Och de måste samordna sina verksamheter, säger hon och menar förstås i första hand inom landet men är inte alls främmande för att driva fram nordiskt samarbete.
– Det kanske räcker med att kunna studera t.ex. egyptologi på ett ställe i Norden.
Samma tankegång finns hos många industriledare som ju ser den allt hårdare konkurrensen på sitt område – ekonomutbildningen. Kritiken från företagsledare runt om i Norden är hård just mot utspridning av högskolor och universitet runt om i respektive land:
– Vi behöver inte ha laboratorier och institutioner överallt Vi borde gemensamt utveckla det intellektuella kapitalet. Forska och utbilda tillsammans. Handels i Stockholm och Hanken i Helsingfors kompletterar varandra väl, säger t.ex Bernt Brunow, VD på Cloetta Fazer intervjuad om svensk-finska synergier. Samma tankegångar har en annan svensk företagsledare:
– Det med att vi skall ha en högskola i varenda by är ju förödande, det är ju så fruktansvärt kortsynt. Vi borde samordna utbildningar, Sverige och Finland. Ensamma är vi för små.
Det närmaste och mest intima och mest utvecklade samarbetet över gränsen har också kommit just inom ekonomutbildningen – men då mellan Sverige och Lettland och på initiativ av den privata Handelshögskolan i Stockholm.
Men samordning och koncentration innebär inte med nödvändighet att små högskolor och att alla universitet skall samlas till ett fåtal mastodonter. IT och snabba kommunikationer kan många gånger ersätta geografisk närhet.