ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om min svenska modell, Management Magazine, jun 06

Ur Management Magazine juni 2006

– Hugg i nu gubbar! Och, Jonsson, stå för h-e inte under båten! Och sen tar vi Pettersonarn där borta och sist Storön!
– Ni två tar bilen där, lastar tält och materiel och kör till övningsfältet! Vaddå inte kört lastbil förut! Hög tid att ni lär er! Sätt i gång. Anmälan till mig när ni är klara!
– Om inte Övergården slarvat så med sin el-dragning hade vi kunnat sänka premierna i år. Nu får vi vänta lite med det!

Min svenska modell är en blandning av båtklubben, lumpen och det lokala försäkringsbolaget. Där finns, eller snarare fanns, ett antal av de ord, begrepp och värderingar som varje väl fungerande samhällsmodell borde bygga på – jämställdhet, meritokrati, disciplin, ansvar, solidaritet och förtroende.

Den svenska båtklubben var på många sätt en unik skapelse. Den svenska skärgården och varma sommaren gjorde båtlivet till ett sommarnöje för snart sagt alla samhällsklasser. Den mörka kalla vintern ställde särskilda krav på upptagning, förvaring och underhåll. När andra länder byggde kommersiella marinor ledde planmonopol, strandskydd och båtägare med begränsade ekonomiska till den svenska båtklubben. För att få en vinterplats krävdes medlemskap i den lokala båtklubben. Och på medlemmarna ställdes krav på gemensamma insatser på städdagar och, inte minst vid upptagning och sjösättning.
Och vårens sjösättningsdagar ställde inte bara krav. Hierarkier ställdes på huvudet; disciplinen på sin spets och auktoriteter i fråga.
Det var på sådana dagar man kunde höra en Storö-ägande börs-VD, i mynttelefonen, meddela sin sekreterare att han blir sen till jobbet därför att splipbasen, en pensionerad växlare från Tomteboda, placerat honom lång bak i kön.
För det var slipbasen som bestämde. I kraft av ålder och erfarenhet hade han, fick han och tog han sig en auktoritet som ingen annan av medlemmarna kunde ha synpunkter på – annat än efteråt vid kaffet och kanske på årsmötet. Det var runt slipbasen som oroliga båtägare samlades för att få sina uppgifter och dagens turordning. Där var pensionerade kamreren med sin mahognymöbel, ungdomarna med sin träfolka och den nyvordne börsdirektören med sitt plastschabrak. Alla lika inför lagbasen.
Och nog var detta en skola i ledarskap som hette duga.
Jag är övertygad om, och vill gärna tro, en stor del av svensk industri kan tacka båtklubben för en del av sina framgångar. Där har många lärt sig att ett öppet, prestigelöst och fördomsfritt samarbete under ledning av någon som kan jobbet bättre än de andra skapar framgång.
Men båtklubbens saga tycks vara all.
Den wiredragna slipen har ersatts av hydraulkranar. Slipbasen har ersatts av ett supportcenter där den som så önskar kan beställa, och betala för allt från bottenmålning och sjösättning till proviantering och framkörning till egna bryggan.
Det skapar också en slags skola – men knappast den jag vill ha.
Den svenska lumpen blev för ofta ett bryskt uppvaknande för huvuddelen av alla, mer eller mindre bortskämda unga män.
– Rossander och Jansson! Toaletterna på andra våningen! Och rent så in i h-e skall det vara! Som en operationssal! Anmälan till mig när ni är klara! Och är det inte rent då blir det en timmes påbackning!
Fredagskvällen var hotad och två hjärnor försökt febrilt återskapa bilden av mammas storstädning.
Med vad som i dag anmäls till JO och åklagare och kallas odemokratisk kadaverdiciplin, översitteri och penalism gavs tiotusentals ungdomar utbildning i allt från storpolitik till vapenvård, sjukvård till artillerieldledning, elteknik till ryska. Och alla tvangs leva, bo, äta, och sova tillsammans med dittills fullständigt okända främlingar med det enda gemensamma övergripande syftet – att hjälpa varandra att tillsammans rädda landet från illasinnade fiender – enkannerligen ryssar.
Det var inget dåligt uppdrag. I en tid där hotet från Sovjet upplevdes som synnerligen realistiskt skapades en samsyn och solidaritet kring det svenska samhällets kärnvärden och en uppriktig önskan att försvara dem.
Det var ingen dålig skola i samhällsanda och, för många, i ledarskap.
Nu är den allmänna plikten en fåtalets frivilligrörelse. I stället för att göra den ”allmänna” inte bara för alla män utan för alla har den gjorts om till ett halvtaskigt jobb för dem som inte har några roligare alternativ. Ett jobb mellan 9 och 5 under överinseende av skyddsombud och fackliga företrädare. Och i den mån det blir allvar skall kriget föras i Långtbortistan med, i eller under NATO och/eller EU.
Försvaret av hoten mot dagens Sverige, naturkatastrofer, olyckor och terrorattacker, skall mötas av yrkesfolk på UD, räddningsverk eller polisen – som väl får hyra in Securitas för att klara jobbet
. Det skapar också en slags skola – men knappast i samhällsansvar.

Det ömsesidiga försäkringsbolaget. Smaka på ordet – ömsesidiga. Det innebär att alla ställer upp för varandra. Brinner Anders Perssons stuga ner får alla var och betala och bygga upp den igen. Brinner ingens stuga ner kan man minska avgifterna och till och med betala tillbaka en del av premierna. Självklart tog alla lite av sitt ansvar på allvar. Man kanske kollade sina grannar och deras hus lite extra noggrant. Fuskade någon med dräneringen eller el-dragningen kunde det smärta i den egna plånboken. Att lura försäkringsbolaget var detsamma som att sno pengar av grannarna.
Men väl konsoliderade bolag växer. Och när bolag och kassa växer blir avstånden mellan ägarna större. Solidaritet och ansvar späds ut. Växande kassor måste förvaltas väl så att de kan växa ytterligare.
Sammanslagningar och strukturrationaliseringar skapar än större kassor. Och i företagsekonomisk krumbukt som inte låg cirkuskonsten efter blev de flesta ömsesidiga bolag omgjorda till aktiebolag som i praktiken styrs av andra än de som från började försäkrade varandra solidaritet och ansvar. Och aktiebolag, eller de s.k. ömsesidiga som beter sig som sådana, kräver ännu mer av professionell förvaltning.
Professionell förvaltning innebär att anställda tjänstemän sätts att förvalta andras pengar. Men de som placerar, och riskerar, andras pengar beter sig, föga förvånande, på annat sätt än de som sköter sin egen plånbok.
Så har denna solidaritetsrörelse befolkats av personer som anställer, avlönar och utvärderar varandra och som i praktiken får bra betalt för att stoppa fingrarna i andras syltburkar.
Följden blev inte bara att ett av Sveriges äldsta företag, Skandia, gick i graven - en epok försvann.
Det skapade också en slags skola – men knappast i solidaritet och ömsesidighet.

Men bort draga de, de gamla samhällsmodellerna. Och tur är nog det. Avarter, missbruk och misshushållning gjorde att de, helt rättvist, hamnat på historiens skräphög. Men när de förpassades dit det hade inte varit fel med lite modernt kretsloppstänkande. Min svenska modell bygger på effektiv och modern återvinning av vad som fungerade väl i de gamla modellerna. Min svenska modell bygger inte på att det var bättre förr – så var det inte.
Däremot kan mycket göras bättre i dag; delvis med stöd i gamla modeller.