ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om välgörenhet som blir felgörenhet, BonVita, okt 06

Ur BonVita, okt 06

Hur kan det som är fullständigt fel i Sverige vara så tvärsäkert rätt i Afrika.
Välgörenhet, när den riktas mot Sverige och svenskar, är fel!
Välgörenhet, när den riktas mot u-länder och fattiga utlänningar, är rätt!

Sedan decennier har politiker i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet, med näbbar och klor, bekämpat alla tankar och förslag som skulle kunna gynna privat välgörenhet och privata donationer.
Lika ihärdigt har samma politiker, med starkt känsloengagemang krävt att det svenska biståndet ska bygga på just gåvor och välgörenhet.

När det gäller bistånd bör Sverige, enligt den gängse politiska uppfattningen, inte ställa hårda krav på mottagarna - om ens några. Ibland, och i varje fall i en del högtidstal, ställs ibland krav. Men det är krav som sällan kontrolleras och än mindre efterlevs. Och de som bryter mot kraven drabbas blott i undantagsfall av några sanktioner.
Tvärtom skickas oupphörligt nya goda pengar efter de gamla dåliga.

Inte ens rader av svenska och internationella undersökningar, vetenskapliga rapporter och empiriska studier som visar att kravlöst bistånd ofta är verkningslöst och inte sällan kontraproduktivt har fått biståndskramarna, och biståndskrämarna, att ändra sig.

Och den svenska negativa attityden till välgörenhet, donationer ändras inte heller i brådrasket. Trots att en hel del debatt och en del studier faktiskt visar att goda gåvor som ges med tydliga krav och god kontroll är bra för samhället och ekonomin. 1

För svenskar anses i dag filantropi, förmodligen felaktigt, skapa orättvisor, farligt beroende och leda till ett segregerat samhälle där fattigt folk tvingas stå med mössan i hand.
För fattiga i u-länderna anses däremot, förmodligen fullständigt felaktigt, kravlösa gåvor sprida välstånd och lycka och därmed stå för högsta rätt och moral.

Bakom den svenska rädslan för välgörenhet, filantropi, ligger hos i synnerhet vänsterpolitiker misstron mot och oron för det gammeldags klass- och bruksamhällets fattigvård.

I det blev de sämsta ställda i samhället mer eller mindre utlämnade åt andras välvilja. Brukspatron kunde i nåder dela med sig av sin rikedom. Men den som misshagade sin herre fick vara utan de goda gåvorna.
Samhällets, det vill säga skattekollektivets, ansvar hölls på lägsta möjliga nivå.

Det blev naturligt för vänsterpolitiker, socialister och liberaler, att göra sitt yttersta för ett bekämpa ett sådant system. Men i den berättigade kampen för ett modernt välfärdsamhälle fördes striden med sådan hetta och urskillningslöshet att också goda gåvors givare drabbades av den politiska bannbullan.

Av staten godkända stiftelser, som ägnade sig åt välgörenhet och gav pengar till allmännyttiga ändamål, gavs vissa skattelättnader.
Skattesystemet i övrigt byggdes upp för att göra det så svårt som möjligt för enskilda att bygga upp en förmögenhet som kunde delas vidare. Och det blev dyrt den som verkligen ville dela med sig eftersom det får göras med skattade pengar.

Det är inte konstigt alltså om svenskarna inte ligger i filantropitoppen. Totalt hamnar ca 0,2 procent av Sveriges BNP i den goda kollekthåven – USA läggs 2,5 procent av BNP.
Det konstiga är snarare att det alls finns några som är villiga att skänka bort sina pengar.
Och, till skillnad från i andra länder, görs det i tysthet. I England blir goda givare adlade. I USA får de en medial hjältegloria och social status. I Sverige är det knappt någon som vet om familjen Persson (H&M) skänker nåt och till vem. Och vem var det som skänkte hundratals miljoner för att rädda Östersjön? 2 Och den som bidrar till Stadsmissionen får sitt namn i tidningen först om det blir någon präktig skandal.
I Sverige blir däremot den verkliga snåljåpen framför andra, Ingvar Kamprad, hjälpte och omskriven just för att vara så snål.
Denne, en av världens rikaste män, skänker i praktiken inte mer än nålpengar till välgörenhet. Och lejonparten av det han faktiskt ger bort är i själva verket bidrag till sådant som hjälper IKEA. Donationerna är mer att se som markandsföring och FoU-bidrag för koncernen.

Motsatsen är USA där det är närmast självklart för den ekonomiskt framgångsrike att altruistiskt dela med sig. Det formulerades på sin tid av en av landets då största filantroper, Andrew Carnegie. Han menade att det är varje förmögen persons plikt att skänka tillbaka en stor del av sin rikedom till det samhälle som gjort det möjligt att bygga upp den.
Och han har fått efterföljare.

I USA strömmar miljarder över till universitet och forskningsstiftelser. De riktigt förmögna som Bill Gates (Microsoft), Gorge Soros (fondförvaltare) och Gordon Moore (Intel) har, redan i sin livstid, gett bort halva eller mer av sin förmögenhet.
Andra ”snåljåpar” som Warren Buffett (Berkshire Hatahway)satsar bara ca en procent av sin rikedom på filantropi – men det blir ändå ca 2 400 miljoner kronor – lika mycket som den svenska biståndsbudgeten. En struntsumma dock jämfört med Bill Gates bortskänkta motsvarande ca 225 miljarder kronor.
Men allt är inte renodlad filantropi.
När Richard Branson, ägare till bl.a flygbolaget Virgin Air lovar att under tio år satsa 3 miljarder (!) euro på att bekämpa växthuseffekten är det också av ren egennytta. Genom att satsa mer pengar än många vad nationalstater, EU och FN mäktar med, kan han slå sig in på en ny och växande markand för alternativ energi och samtidigt ärerädda sin och andras flygverksamhet som ökar växthusgaserna rejält i världen.

Oavsett eventuella baktankar gör filantropiska pengar för det mesta god nytta.
De studier som gjorts visar att donationerna ofta riktas mot forskning och utbildning. Pengarna skapar värdefulla länkar mellan universitet och näringsliv och bidrar, enligt SNS-studien, inte sällan till banbrytande insatser och pengar ges ofta till angelägna områden som annars inte skulle ha fått några anslag. Det beror på att filantropen ofta har en stark känsla för hur pengarna skall användas. De som sätter sina pengar i en stiftelse ser nästan undantagsvis till att stiftelsen får strikta riktlinjer för hur pengarna skall. Oftast ställs också hårda krav på återrapportering och resultatanalys.

Med bistånd förhåller det sig ofta tvärtom. Med ett mer eller mindre desperat försöker i-ländernas uppnå sitt mål - att göra av med en viss andel av sin bruttonationalprodukt. Och det är inte alldeles enkelt.
Underlång tid har i-länderna utsatt u-länderna för ett veritabelt biståndsbombardemang. Tusentals välmenande projekt har dragits i gång. Några har gått bra. Andra har skapat fler problem än de avhjälpt. Och alla har skapat problem för mottagarländerna som tvingats avsätta delar av sin redan hårt ansträngda administration för att ta emot alla gåvor – och givare.
Följden har blivit att allt givarländer övergått till att ge ”budgetstöd”, penningpåsar direkt till egeringen – alltså just den typ av välgörenhet som anses helt förkastligt hemma i Sverige. Med all rätt.
Pengarna hamnar fel. Korrupta och illa utvecklade regimer kan i praktiken använda pengarna till allt från vapenköp och förtryck till att låta makthavarna berika sig själva. Flera svenska och internationella studier visar att det villkorslösa biståndet bidrar till korruption och att stora summor, tiotals miljarder kronor, hamnat i makthavarnas privata fickor.
Det är hög tid inse att dagens välgörenhet ofta blir felgörenhet.
Om nu i-länderna vill ägna sig åt filantropi borde biståndsorganen ta efter de superrika donatorerna. De riktar sina pengar till väl definierade projekt och håller örnkoll på att pengarna kommer fram och verkligen gör nytta. Och gör de inte nytta dras anslagen tillbaka.

Om i-ländernas politiker kunde överge sina fördomar mot kommersialism borde också en ökad affärsmässighet ge bättre nytta för biståndspengarna. Både i Sverige och i mottagarländerna.
Och ett ny-, eller snarare om-tänkande, är på väg. Den svenska biståndspolitiken är på väg att delvis läggas om.
Redan den gamla regeringen la grunden för ett bistånd med kraftigt ökat samarbete med industrin och det privata näringslivet och den nya borgerliga regeringen väntas gå vidare.
Så ska t.ex statliga Swedfund ska få kraftigt ökade anslag - på gåvobiståndets bekostnad.
I stället för att, som SIDA, skänka bort pengar, ägnar sig Swedfund åt kommersiella investeringar, ofta i samarbete med privata företag.
SIDA och Sverige ska också, mer än tidigare, hjälpa svenska företag att bli leverantörer och delta i olika biståndsprojekt runt om i världen. Det har länge ansetts högst olämpligt att se till att biståndsprojekt hamnar hos svenska företag. Eftersom alla andra inte har samma syn har följden blivit att hundratals miljoner av svenskt bistånd gynnat andra i-länders företag – förutom också i bästa fall mottagarlandet.
Nästa steg i välgörenhetstänkandet kan vara att ytterligare kommersialisera biståndet.
En bortskänkt miljon blir aldrig mer än just en bortskänkt miljon.
Privata filantroper arbetar oftare med renodlade investeringar, om än med låg avkastning och social nytta som mål. Då kan en satsad miljon i ”riskkapital” ge minst det dubbla, ofta långt mer, eftersom kommersiella projekt också kan arbeta med lånade pengar och vinster som kan återinvesteras. Den som är satt i klok skuld har lättare att bli fri och kunna utvecklas.
Så fungerar till exempel Percy Barneviks projekt i Indien där en kombination av gåvor och investeringskapital, i form av mikrolån, tycks kunna skapa de jobb och det välstånd saken verkligen gäller.

1 Se bla antologin ”Sista fracken inga fickor ha”, Pontus Braunerhejlm & Göran Skogh (SNS Förlag 2004)
2 Björn Carlsson donerade 2005 hela 500 miljoner av sin förmögenhet till forskning för att rädda Östersjöns miljö.