ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om Adolf Lundin - en nekrolog, Fokus nov 2006

Ur Fokus, November 2006

Äventyrare och miljardär, entreprenör och charmör, okänd men omskriven, skrupelfri kapitalist.

Adolf Lundin blev en minst sagt omstridd person.
Inte så mycket i Sverige, där han mest har hyllats som hjälte i affärspressen, men väl internationellt där han fick hård kritik för sin framfart i fattiga uländer.
Kritiken kom som en ofrånkomlig följd av en, i synnerhet för riskaverta svenskar ovanliga, affärsidén - att satsa på osäkra projekt, gärna i instabila, fattiga diktaturer där andra, större företag inte våga eller ville gå in.
Affärsidén ledde till enorma ekonomiska framgångar men också, ofrånkomligen, fördömanden och protester från människorättsorganisationer som Amnesty och Christian Aid. Protesterna hindrade inte att han 1998 av Carl XVI Gustaf 1998 fick ta emot utmärkelsen ”Årets Svensk i Världen”. Och han blev en av de mest framgångsrika. Han lämna efter sig en företagsgrupp börsvärderad till ca 90 miljarder kronor – väl i klass med de allra största! De börsnoterade bolagen finns i Kanada och Sverige men gruppens totala omfattning är svårt att få riktigt grepp om.
Han startade inte direkt med två tomma händer men med en bergsingenjörsexamen från KTH och goda kontakter i svenskt näringslivs inre cirklar och han var ingift i familjerna Wehtje och Wallenberg.
Efter några inledande år som petroleumingenjör hos först Shell och sedan Nynäs Petroleum satsade Adolf Lundin 1971 som egen företagare med siktet inställt på att leta olja, gas och mineraler – och helst där inga andra vågade eller ville vara.
Han, mer än de flesta, personifierade den riskvillige entreprenören med djup sakkunskap och ett nästan kärleksliknande förhållande till sin affärsverksamhet – oljan. Adolf Lundins, synnerligen osvenska syn på risk, sammanfattas väl i hans egna ord: ”Taking risks too much into account is like competing in a maraton with a broken leg.” Och risktagandet har gått hem.
Första lyckträffen blev ett stort gasfynd i Qatar som efter den första oljekrisens fyrfaldigade petroleumpriser gav gott klirr i kassan.
Och på den vägen gick han i jakten på olja, gas, guld och andra mineraler. En jakt som ledde såväl till arabstaterna, Asien, Sydamerika, Afrika som till Vita Huset och diktatorers regeringspalats.
Med stor sakkunskap och ett brinnande intresse blev han en sällsynt framgångsrik affärsman och entreprenör – men politik var inte hans bästa gren – eller var det kanske så att han inte såg, eller ville inte se, de eventuella politiska följderna av sin affärsverksamhet.
Han blev en av de första som öppet, och stolt, trotsade bojkotten mot den dåvarande rasistiska regimen i Sydafrika. Upprörda protester mötte han med vad som närmast liknade total oförståelse för kritiken mot ”detta vackra land”.
Några invändningar mot att göra affärer med kleptokratiska dikatatorer och maktsugna gerillaledare hade han inte heller. Tvärtom fick han god hjälp av Georg Bush d.ä. för att, under brinnande inbördeskrig, få till ett avtal med dåvarande Zaires diktator Mobutu Sese Seko. Bara för att samtidigt satsa pengar, minst 50 miljoner dollar, på gerillaledaren Kabila som sedermera vann inbördeskriget. Att pengar från förskott och gruvdrift också skulle kunna gå till inköp av vapen och till diktatorernas privata schweizerkonton sågs nog inte som en affärsrisk. Lundin-bolaget Tenekes gruvdriften i nuvarande Kongo pågår för fullt.
Amnesty och en rad andra organisationer menar också att Lundin-gruppens mångåriga engagemang i folkmordets Sudan i praktiken bidrar till att hålla inbördeskriget i gång. I utbyte mot oljeinkomster ”säkrar” regimen området runt och vägarna till oljekällorna med vedervärdiga metoder, förföljelser och mord på inte bara motståndare utan även på civilbefolkningen.
Adolf H. Lundin försvarade sitt engagemang i Sudan, liksom i andra omdiskuterade områden, med att råvaruinkomsterna ger både vägar och vatten och på sikt bidrar till landets välstånd.
En annan väg att skapa trovärdighet för sin verksamhet har varit att skapa namnkunniga styrelser med namn som Viveka Ax:son Johnsson och Carl Bildt. Bildts engagemange har gett den nya borgerliga regeringen huvudvärk. Den nyblivne utrikesministern lämnade sina styrelseplatser i Lundingruppen men ville behålla sina aktier och optioner i Vostok Nafta. Det skapade, naturligtvis, en jävs- och förtroendedebatt. Bolagets största tillgång är aktier i ryska Gazprom som är i färd med att förhandla med bl.a. Sverige om en gasledning i Östersjön.
Men kanske innefattas just den här typen av kopplingar i bolagets officiella valspråk: ”No Guts – No Glory”. Ett valspråk Adolf H. Lundin säkert gärna sett som sin epitaf.