ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om isländsk kapitalinvasion, Management Magazine, nov 06

Ur Management Magazine, november 2006

Var får de sina pengar ifrån?
Knappt större än Malmö har Island seglat upp som en av Europas mest aggressiva och framgångsrika börsspelare. Isländska banker, finansföretag och placerare blev på rekordtid storägare på börserna i London och Stockholm. Runt Stureplan tvangs kostymfolket lära sig använda mystiska namn och diftonger som i Burdaras och Kaupthing.
Det tog inte lång tid förrän ryktet gick: det är ryska pengar! Det är Riga och Reykjavik man tvättar ryska maffiapengar!
Och det är klart, så måste det vara.
Aldrig så många torskfiskare och hästägare kan inte på rekordtid bli Europas nya finansmatadorer.
Det journalistiska uppdraget blev klockrent – sök den isländska nyvunna rikedomens källa! Och leta först i Ryssland!
Att spåret var hett, rätt och rimligt visade sig direkt när först en, och sedan flera, initierade källor på den svenska finansmarknaden självmant började tala om ”ryska pengar” när jag ifrågasatta om vinsterna från torskfisket verkligen räckte till allt detta nya.
När sedan en, mycket initierade svensk finansman, varnade mig för att gräva för djupt var saken klar. När han sa ”se dig för om du reser till S.t Petersburg och ta det försiktigt!” var saken klar och biljetten praktiskt taget bokad!
Äntligen såg jag mig själv i mystiska möten i dunkla parkeringsgarage där allt skulle avslöjas.
Men så blev det inte. I vart fall inte ännu.
Långt mindre glamoröst googlande på nätet, banala telefonsamtal till folk som sa sig faktiskt veta hur det förhåller sig och så en hel del trist läsande av andras texter gjorde att jag avbokade resan till den maffians västligaste näste. I vart fall tills vidare.
Den isländska ekonomiska framgångssagan började, eller snare blev synlig i Sverige, när banken Kaupthing köpte JP Nordiska 2002 och Aragon Fondkommission. Sen följde affärerna slag i slag.
Nordens minsting framträdde plötsligt som en verklig, och aggressiv, storspelare inte bara i Stockholm utan också i Köpenhamn och London. Folket runt Stureplan kliade sig yrvaket i huvudet och undrade – och vädrade en del fördomar:
“Vi har en seriös svensk aktiemarknad, det här är ingen fiskmarknad”, sa Aktiespararnas Lars Milberg efter Kaupthings köp av JP Bank och andra undrade om islänningarna bytt från torsk till guldfiskar.
I vilket fall blev affärerna allt fler och allt större.
Kaupthing har köpte danska FIH och brittiska Singer & Friedlander och Islandsbanki, som fusionerats med investmentbanken FBA, köpte norska BN Bank.
Landsbanki är storägare i Intrum Justitia, Föreningssparbanken och Cherryföretagen och har nyligen sålt sin andel i Carnegie.
Investmentbolaget Straumur-Burdarás, som tidigare hette Eimskipafelag (Ångbåtsbolaget) är näst största ägare storägare i Finnair och stora ägare Cherryföretagen, Scribona och Pricer och har en del i Intrum Justitia, Saab, Trade Doubler och har, via Hagar, köpt franchiserättigheterna i Norden för Debenhams, Top Shop och Miss Selfridge.
Glitnir köpte nyligen Fisher Partner Fonkommission.
Bakkavör/Fram Foods har bland annat köpt brittiska färdigmatsföretaget Geest och Fons har köpt flygbolaget FlyMe och stora delar av resebyrån Ticket.
Finansmannen Pálmi Haraldsson köpte danska Sterling slog samman det med Maersk och sålde det till isländska FL Group som är stor ägare i EasyJet.
Investmentbolaget Baugur har gått in i flera brittiska bolag däribland Big Food Group, hälsokostföretaget Julian Graves och guldsmedskedjan Goldsmiths.
Ett resultat av de många vikingatågen på utländska börser är att cirka 80 procent av alla anställda i isländska börsföretag arbetar utomlands. Det är ingen tvekan om att utlandsexpansionen är ett stort steg för Island men för resten av värden är det ett rätt litet steg.
Trots tillväxten uppgår Reykjviksbörsens samlade värde inte till mer än någon bråkdel av Stockholmsbörsens och landets största företag ligger i klass med ett medelstort svenskt företag. Och det isländska ägandet på Stockholmsbörsen är inte heller direkt omskakande.
Men för Island har det inneburit steget in i det moderna Europa.
Som alltid när det gäller stora förändringar började det hela långt innan det blev synligt och beror på en rad samverkande faktorer däribland avregleringar, privatiseringar och skattereformer.
Den isländska finansmarknaden avreglerades på 90-talet och de statliga bankerna Landsbanki och Bunadarbanki privatiserades. Den senare slogs samman med Kaupthing. Snart slog
isländska banker finansvärlden med häpnad. Från en mycket blygsam position på rankinglistorna lyckades man på några år få in tre banker bland världens 500 största - räknat per innevånare ger det Island en toppplacering.
Och bakom detta ligger en rad starka fundamentala faktorer.
Island har en demografi och arbetsmarknad som skiljer sig dramatiskt från övriga Nordiska länder: låg arbetslöshet, fler som har arbete i förhållande till de som inte har jobb, hälften så många äldre än 65 år än i resten av Europa, fler arbetade timmar per anställd än i resten av Europa och, inte minst, en hög fruktsamhet med många unga och ett väl finansierat pensionssystem.
Den isländska fiskerinäringen, som av utomstpående ofta ses en smula över axeln, har har fått starkt stöd av staten och byggts upp till en mycket modern och affektiv näring som har starkt bidragit till landets framgångar.
Kombination med en hög BNP-tillväxt och en snabb modernisering av såväl industri- som finansmarknad lockade utländskt kapital till öriket. Investeringarna gäller inte minst energisluckande industrier som drar nytta av låga energipriser som är föjd av såväl geotermisk energi som vattenkraft.
Till detta kommer också landets litenheten som varit till stor hjälp.
- Det är en liten ö med ett par hundra tusen innevånare och inga stora universitet. Det har praktiskt taget tvingat ut ungdomarna till europeiska högskolor och universitet där de har byggt upp kontakter och nätverk. Och det är vad som gäller i dag, konstaterar en svensk VD som blivit ”uppköpt” av islänningar.
Hursomhelst strömmde utländskat kapital till Island lockade av bra fart på ekonomin, höga räntor och en växande fastighetsmarknad och en del av pengarna strömmade vidare in på bland annat Stockholmsbörsen.
I våras kom så baksmällan.
Riskkapitalister, spekulanter och placerare hade gjort som vanligt; nämligen som alla andra och följden blev hjordinstinktens sedvanliga rusning med ty åtföljande bubbla.
Inte utan drag av skadeglädje fylldes i England och Norden tidningarna med rubrikord som kris, överhettning, haveri, kraschlandning och bankbubbla. Några tog i och började spekulera över att den isländska krisen skulle dra med sig hela den europeiska finansmarkanden och skapa en verklig kris. Här spelar dock storleken en roll! Hur snabbväxande och intressant den isländska ekonomin varit och hur överaggressiva de isländska bankerna än varit så är landets finansmarkand fortfarande bara en ”piss i Mississippi” jämfört med Londons eller Frankfurts - eller för all del Stockholms.
Men hemma tvangs den nye statsministern Geir Haarde göra skäl för namnet. Inflationen ska ner från ca 8 procent – långt ifrån målet 2,5, fastighetsmarkanden, där prisstegringarna var 40 procent förra året, ska stramas upp och statens utgifterska minskas.
Och centralbanken, Sedlabanki, höjde styrräntan till rekordhöga 13 procent i juli när inflationstakten steg till 8,4 procent, att jämföra med Sedlabankis inflationsmål på 2,5 procent. och banken höjde i somras räntan till rekordhöga 13 procent.
Lyckas regeringen, och det mesta tyder på det, kyla ner den isländska ekonomin från sin överhettning kan Island mycket väl göra om det irländska tricket och bli en europeisk tigerekonomi. Till och med utan ryska pengar.