ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om Carl Bildt och Vostok Nafta, inlägg i Exp, jan 07

Ur Expressen, januari 07

Optioner och bonusprogram är rena knarket för giriga företagsledare! Och direkt livsfarliga för politiker! De snabba fördelarna i början ersätts snart av en ekonomisk baksmälla när mycket vill ha mer. Den som fastnar i träsket kan lockas till allt annat än goda gärningar för att få bästa möjliga resultat – för sig.

Det är illa nog att företagsledningar kan lockas att kortsiktigt piska upp vinster på de långsiktiga investeringarnas bekostnad. Än värre blir det, som en av världens främsta experter, professor Michael Jensen, konstaterar: företagsledningar och styrelser får praktiskt taget betalat för att ljuga!

Och riktigt illa kan det bli när beslutsfattande politiker och regeringstjänstemän kan, eller kan misstänkas, fatta beslut som mer gynnar det belönande företaget än det land eller organisation man är satt att tjäna.

Exemplen på detta är, än så länge, få för att inte säga extremt ovanliga i Sverige. I USA; Japan, Tyskland, Frankrike, Italien och andra länder är detta tidvis gigantiska problem. Det handlar i flera fall om mångmiljardkontrakt och beslut som påverkar stora länders utrikes- och säkerhetspolitik.

I det sammanhanget kan misstanken om Carl Bildts eventuella mutbrott och/eller jäv som skäligen futtigt. Han lär nog kunna hantera frågan och avstå från otillbörlig påverkan. Men det räcker inte alltid att vara omutbar. Alla, måste tro det. Ingen får misstänka en svensk utrikesminister att ens vara i närheten av att fatta beslut som på något sätt berör hans privata eventuella vinster!

Hade Carl Bildt varit mån om sitt politiska rykte borde han redan tidigare ha avstått från att, i praktiken, legitimera den omstridda Lundin-gruppen. Deras verksamhet i olika u-länder har mött hård kritik från flera seriösa internationella organisationer (bl.a Amnesty och Christian Aid).

Självklart borde Bildt sedan klippt alla band i samma ögonblick han blev Sveriges utrikesminister och, naturligtvis, lämnade uppdraget i styrelsen. Icke så! Han behöll några mycket lönsamma band - optionerna. Märkligt nog i strid mot bolagets egna regler: ”Optionerna förfaller om uppdraget som styrelseledamot upphör på ledamotens egen begäran.” (Citat Vostok Naftas officielle hemsida där programmet redovisas.)

Det borde alltså ha blivit värdelösa i samma stund han sa upp sig!

Men så blev det inte!

Någon, kanske resten av styrelsen, fattade ett aktivt beslut om att göra ett undantag och ge Carl Bildt (och kanske också andra avhoppade ledamöter) en mångmiljonvinst som han formellt sett inte var berättigad till. En miljonvinst han fick när han var utsedd och hade tillträtt som svensk utrikesminister från ett bolag som är delvis beroende av förhandlingar med Sveriges om gasledningen från Rysslands till Tysklands.

Det är nog inte ett mutbrott (inte minst eftersom svensk mutlagstifning tillhör de sämsta i industrivärlden) men omdömeslöst. Inte bara eftersom Carl Bildts och svensk politiks heder frågasätts. En illa skött affär av det här slaget gör det inte lättare att få näringslivsfolk att bli politiker och tvärtom. Något som tvärtom borde uppmuntras.

Den andra sidan av saken är minst lika allvarlig. Den exploderande löne-, bonus- och optionsprogram som från USA och har spritt sig som en farsot, eller rättare sagt guldsot, över hela industrivärlden skapar en växande förtroendeklyfta i samhället – dessutom baserad på helt felaktiga föreställningar.

Industriledare och debattörer, nu senast Michael Treschow, ordförande i Svenskt Näringsliv, inte bara försvarar utan uppmuntrar systemet trots att allt fler forskare visar att själva grundidén är fel. Det finns inget samband mellan företag som går långsiktigt bra och avancerade bonus- och optionsprogram.

De skyhöga löner, som aktieägarna betalar, motiveras med att bolagen annars inte skulle få de skickligaste företagsledarna att ställa upp. Höga löner, bonus och optioner ska få cheferna att jobba ännu bättre.

Tanken är vacker men allt fler forskare menar att den är fel! Det kan till och med vara så att dessa, ofta extremt höga, ersättningar och mystiska ersättningsprogram är direkt skadliga för företaget och näringslivet.

För det första ger de fel styrning. De allra flesta bonusprogram uppmuntrar till kortsiktighet. I stället för att anpassas till företagets investerings– och konjunkturcykel, som kan sträcka sig över decennier, spär de på kvartalskapitalismens avarter.

För det andra skickar de fel signaler. Internt kan de skapa avund och slöseri på temat att de anställda gör som chefen gör, inte som han säger – det vill säga ”roffar åt sig”. Externt, inte mints nu i avatalsrörslen, får man ji vara både tondöv och blind om man inte ser effekten!

För det tredje belönar de fel personer. Vinsterna är ofta baserade på beslut tagna långt innan dagens chefer tillträtt. Dessutom sällan får innovatörerna, uppfinnarna, produktutvecklarna som kanske bidragit långt mer till företagets framgångar, någon del i miljonrullningen.

För det fjärde har programmen ingen nersida. Det blir aldrig tal om att avstå från lön eller motsvarande om företaget går dåligt. Tvärtom ”belönas” ofta misslyckade chefer med synnerligen förmånliga avgångsvederlag.

För det femte lockar de till felrekrytering. Det är inte säkert att de personer som lockas av snabba, stora personliga vinster faktiskt är de som är bäst skickade att sköta företagen. Risken är att de som brinner för företaget, dess produkter, kunder, marknader och anställda får stryka på foten för personliga klippare.