ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om 1000 döda - i onödan!

Texterna från Bona Vita och (i någon mån) Fokus nov 08 

 

Sirenerna har tystnat men blåljusen blänker i akutens glasdörrar.
Det är bråttom. Det syns. Men det är den professionella, lugna brådska som följer av erfarenhet och kunskap.
- Klipper du här?
- Saturation?
- Sitter infarten OK?
- Kan du kolla ID?
Redan på rull in i akutrummet görs det första, nödvändiga, med nästa patient.
Puls, blodtyck, temperatur kollas snabbt och vant. Mer prover. Läget är allvarligt, patienten har kört av vägen, är medvetslös och har kramper.
- Vi har inget på honom här. Han är från Stockholm. Epilepsi? Alkohol? Vi ger brett antibiotikum för att täcka de vanligaste infektionerna i väntan på odlingssvar.

Han tappar saturation (syrebrist)! En anafylaktisk (allergisk) chock!
- Narkosjouren – snabbt nu, vi måste intubera! Adrenalin!
Men efter 15 minuter kan jouren bara konstatera ett nytt dödsfall i trafiken.
Men det är inte sant.
Det är ett nytt dödsfall i politiken.
Ett av kanske fler än tusen (!) dödsfall per år som inträffar på grund av svenska politikers och tjänstemäns revirtänkande.

- Ett stor antal, kanske hälften alla läkemedelsreleterade dödsfall inträffar till följden av bristande kunskap om patientens tidigare sjukdomar och behandling, säger Gösta Malmer, ansvarig för ansvarig för landstingens arbete med  IT-strategin på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Det handlar om hundratals offer per år – kanske fler än trafikoffren!

- De flesta Lex Maria-fall, anmälningar av misstag i vården, är kopplade på något sätt till bristande information om patienten, säger Lars Jerlvall, IT-direktör på landstinget i Östergötland.

Det handlar alltså om att läkare och sjukhus inte kan läsa varandras journaler trots att de numera nästan alla är datoriserade - men i skilda system. Vårdpersonalen får inte i tid reda på vad patienten lider av och hur de behandlats tidigare eller ens vilka läkemedel de har.

Följderna blir katastrofala - och katastrofalt okända!

Märkligt nog har det inte gjorts några närmare undersökningar av följderna av den bristande samordningen. Socialstyrelsen visar i en färsk stickprovsundersökning (juni 2008) att ungefär var tionde (!) av alla som söker vård på sjukhus blir skadade av den vård de får.

Av dessa, ca hundratusen fall, är det tio procent som får allvarliga eller bestående skador av den vård de fått och ca tre procent, alltså ca 3000 patienter dör varje år av, som det heter, vårdrelaterade skador. Tio gånger fler än i trafiken dör alltså på grund av att de utsatts för sjukhusvård i någon form! Dock, flera av dessa dödsfall handlar om mycket sjuka, ofta mycket gamla, patienter som kanske ändå skulle ha avlidit inom kort. Å andra sidan kan det finnas många skador och dödsfall där bristen på information inte rapporteras alls.

Men, om Gösta Malmer har rätt, beror hälften av dessa dödsfall på att vårdpersonalen inte är rätt informerad och kunnat läsa de datajournaler som finns på andra vårdinrättningar.

Då blir uppskattningarna, närmast gissningarna, om vad den bristande samordningen kostar i form av död, lidande och pengar skrämmande, kanske hundratals dödsfall, fler än i trafiken, och tiotusentals skadade patienter varje år. Till detta kommer kostnader, miljardbelopp, i form av onödiga undersökningar, provtagningar och mediciner.

Så har det blivit trots att Sverige hör till de länder som kommit alla längst när det gäller att använda IT i vården och använda datoriserade journalsystem.

Lars Jerlvall, som tillsammans med Thomas Pehrsson på landstinget i Blekinge, står bakom en av de få men mest omfattande undersökningarna kring i IT i vården, konstaterar att snart 90 procent av alla svenskar har sin journal datoriserad. I fjorton av tjugoen landsting är praktsikt taget alla journaler inlagda i ett datasystem.[1] Men journalerna ligger i olika system som inte kan ”prata” med varandra. Det är bara fyra landsting som, inom det egna landstinget, lyckats samordna vårddokumentationen för såväl sjukhus som psykiatri och primärvården!

Under de senaste decennierna har 21 landsting, 289 kommuner och en rad sjukhus och vårdgivare skapat ett formligt eldorado för datakonsulter, systembyggare, lokalpolitiker och tjänstemän.

Snart sagt varje organisation har byggt sitt eget system helt oberoende av varandra. Det har lett till att Sverige haft hundratals mer eller mindre skilda system från en rad olika leverantörer. Värst har det kanske varit i Stockholm där olika landstingsbetalda vårdinrättningar hade ett trettiotal skilda journalsystem som inte kunde kommunicera med varandra och där läkare och remisshandläggare inte kunde se vad andra gjorde. Nu har man lyckats komma ner till nio förutom alla privata system.

Det senaste försöket att samordna verksamheten i Stockholm slutade men en smäll för skattebetalarna på 1 600 miljoner kronor när projektet GVD, Gemensam Vårddokumentation, havererade 2007.

Samtidigt har landstinget i Norrbotten lyckats skaffa sig ett enda system för hela vårdkedjan vilket visar att det är datatekniskt helt möjligt.

Frågan är hur det har blivit på detta viset. Att tusentals patienter drabbas och tusentals miljoner slösas bort har inte fått rikspolitiker att fatta beslut eller särskilt många journalister att fatta pennan.

- Alla har velat, och kunnat, utveckla sina egna system efter sina egna behov. Läkare på sitt, annan vårdpersonal på sitt, varje enhet på sitt, säger Cecilia Schelin-Seidegård, forskare och tidigare chef för de sammanslagna Karolinska och Huddinge sjukhusen.

- Och med svaga ”ägare”, där ingen vågat peka med hela handen och säga att detta är inte era pengar utan skattebetalarnas, har varje landsting och enhet kunnat fatta egna beslut.

Hon är inte ensam om analysen:

- Små revir har präglat utvecklingen ända sedan papperstiden. När datoriseringen började skulle många uppfinna hjulet på nytt och det blev dyrt och omständlig, säger Lars-Erik Holm, generaldirektör på Socialstyrelsen.

- Man har inte sett det ur patientens perspektiv utan ur vårdgivarens och administrationens. Många patienter tror ju att doktorn har all information från andra vårdgivare och de blir överraskade av att så inte är fallet, säger Holm.

I grund och botten ligger den oerhört känsliga frågan om det kommunala självstyret. Kommuner och landsting, politiker och tjänstemän, är oerhört angelägna om att behålla självstyret och därmed inte minst det egna jobbet och makten.

- Den kommunala självstyrelsen har skapat en innovativ miljö, säger Daniel Forslund på socialdepartementet lätt ironiskt, och det har gjort att man utvecklat ett hundratal egna system.

- Jovisst, bakom del av dagens problem ligger det kommunala självstyret, säger också Lars Jerlvall. Ingen kan på riksnivå tvinga landsting och kommuner att införa samma system. Samtidigt som vi inte vill ha ett enda system i landstingsvärlden – en marknad och konkurrens är bra för utvecklingen. Till problemet hör också LOU, lagen om offentlig upphandling.

- Ja, säger Cecilia Schelin-Seidegård, LOU försvårar. När vi i Stockholm äntligen lyckades få ett enhetligt system på Karolinska och Huddinge och vårdcentralerna skulle köpa samma kom genast protesterna om att det inte var rätt upphandlat!

Bilden växer fram av ett systemfel där makten över skattekronorna och den egna organisationen (kommuner och landsting) blivit viktigare än omsorgen om de som söker vård och betalar. Ett systemfel som också är följden av ´the first-mover-syndrom. Sverige var tidigt ute med IT-stöd och satsade och byggde fast sig i system som i dag inte är anpassade till verkligheten. Den mängd information som ska hanteras har formligen exploderat och patienterna rör sig i landet och mellan vårdinrättningar och specialister på ett helt annat sätt än på 70-talet.

Till detta kommer dessutom en lagstiftning som, för att skydda patientens integritet, stoppat allt samarbete över gränser och mellan vårdinrättningar.

Följden har, också enligt GD Lars-Erik Holm på socialstyrelsen, blivit ett alltför snuttifierat system!

- Sverige är inte större än en europeisk storstad och borde kunna klara sig med ett system. Men nu händer ändå en hel del och äntligen sätts patienten i centrum!

Han syftar då på att riksdagen skapat nya lagar och Sveriges Kommuner och Landsting nya samarbetsformer och att Socialstyrelsen driver frågor om att patientinformationen ska göras mer entydig, uppföljningsbar och tillgänglig i linje med regeringens skrivelse Nationell IT-strategi för vård och omsorg.

En ny lag, patientdatalagen, gör det lättare, och lagligt, att skicka information mellan vårdgivarna. En fastlagd nationell IT-strategi slår också fast hur det bör fungera och SKL har beställt en IT-lösning som skall göra det möjligt att läsa varandras journaler över läns- och sjukhusgränser. Nästa år skall IT-konsulten Tieto-Enator ha klart ett system för en nationell patientöversikt, NPÖ.

Men det finns redan de som varnar för förseningar och nya mångmiljonförluster. Och allt bygger fortfarande på att kommuner, landsting och andra vårdgivare ansluter sig och deltar frivilligt. Och toppstyrda beslut är aldrig populära i starka organisationer.

- Politikerna vet fattar de ett sådant beslut kommer doktor si eller doktor så och störta ut till media och säga att vården är hotad och patienterna blir lidande för att just hans system skall bytas ut, suckar Cecilia Schelin-Seidegård

- Och kommunallagen förbjuder uttryckligen regeringen, eller någon annan, att peka med hela handen och driva fram ett enhetligt system, konstaterar Daniel Forslund på departementet.

På Sveriges Kommuner och Landsting som försvarar det kommunala självstyret suckar Gösta Malmer lätt när han säger att visst finns det fördelar med decentraliserade system men…

- En viss form av ”stalinsim” skulle inte vara helt fel!

Den yttersta formen skulle väl då vara att dela upp vården mellan stat och kommun och helt avskaffa landstingen. Tanken har väckts då och då men tvärdör då den närmar sig den politiska verkligheten.

Som oppositionsledare öppnade Fredrik Reinfeldt för att avskaffa landstingen men när frågan sedan kom till ansvarskommittén blev det en kompromiss om storregioner och moderaterna i regeringen avvisar alla tankar på att tvångsvis avskaffa en egentligen föråldrad organisation. Landstingen skapades egentligen för att välja ledamöter till riksdagens första kammare som avskaffades 1970.

Inte heller Göran Persson vågade i regeringsställning driva frågan. Nu, som konsult utan makt, gick han i somras ut hårt och ville skrota landstingen helt och lägga över sjukvården på, kanske sammanslagna, kommuner och stat. Han har dock avböjt att nu närmare kommentera detta.

Inte heller socialminister Göran Hägglund vill svara direkt på frågan utan hänvisar till att regeringen nu gett ökade möjligheter till samverkan – men utan att tvinga fram någon.

Frågan är politiskt känslig. Inte därför att väljarna är särskilt engagerade utan mer eftersom så många politiker, tusentals runt om i landet, är beroende av systemet. Ett system som, om det skulle gälla t.ex. försvaret skulle innebära att varje regemente får köpa in sina egna vapen utan hänsyn till vad de andra använder.

 


[1] IT-stöd i landstingen, dec 2007. SLIT