ollerossander.se
produktion av interspace
 

DN Debatt om medierna och finanskrisen

Detta fick jag publicerat på DN-debatt 11/10-08 och sällan har jag fått så många reaktioner - enbart positiva och nästan INGEN från kollegor i branschen!

Kris, krasch och elände! Krigsrubriker och hetsrapporter haglar. Banker får kapitaltillskott. Riksbanker pumpar in miljarder. Skattebetalare ser miljarder fladdra iväg ner mot Wall Street och Stureplan. TV visar en kön utanför ett bankkontor – två minuter före öppningsdags. TV-kanalen rapporterar om landsting som förlorat hundratals miljoner på kraschen. Den stora dagstidningen (SvD) skriver utförligt om vad som händer ”NÄR BANKEN GÅR I KONKURS”- inte om! Fokus kör rubriken ”NÄR FALLER SWEDBANK?”. Aftonbladet skriver i krigsrubriker ”DITT KONTO KAN VARA I FARA” och Expressen kör hela listan: ”Kolla själv SÅ HÄR FARLIG ÄR DIN BANK – ny lista efter kraschen” Och kolla själv är just vad man får göra. Inte bara därför att tidningarna kan har direkt fel, som i det skandalösa fallet med Aftonbladets (o)farliga konton, utan därför att journalisterna sviker sitt ansvar. Trots att rykten rasat i flera veckor om hur drabbade våra svenska banker är, och då i synnerhet Swedbank, har inte ens specialtidningarna lyckats leverera en enda rejäl företagsanalys av den, eller för all del någon, annan svensk bank. Läsare, kunder och ägare lämnas i sticket. Ingen ekonomijournalist tycks ha haft, eller fått, tid att ägna sig åt vad som måste vara höstens viktigaste företagsanalys!

Dagstidningarna fylls i stället av obekräftade uppgifter och pliktskyldiga uttalanden från bankledningen. Inte ens när Affärsvärlden i veckan satte av utrymme blir det en djuplodande företagsanalys med nyckeltal och jämförelser över tiden och med konkurrenterna. Den bristfälliga bankbevakningen har pågått länge. Under flera år har ekonomiredaktionerna nästan undvikit att tydligt beskrivit bankernas hittills lysande resultat. Kortsiktiga kvartalsresultat har sällan satts i sitt sammanhang. Trots svindlande vinster med rörelsemarginaler på mellan 30 och 50 procent (!) har bankchefer kunnat lägga pannan i djupa veck och beklaga sig över den tuffa konkurrensen och det svaga räntenettot. Senast häromveckan lyckade DN återigen skriva en text hur svårt de stackars bankerna har, eller i vart fall kan få, det eftersom vinsterna förväntas sjunka med flera miljarder! Men i förhållande till vad? Inte en stavelse på denna helsida om hur vinsten förhåller sig till omsättning eller eget kapital eller något annat som hade kunnat ge siffrorna relevans! Och nu när sparare oroas för sina pengar går också våra största och mest ansedda redaktioner till bankchefen, riksbanken och finansinspektionen och frågar hur banken mår! Det är som att fråga hästhandlaren hur hästen mår! ”Jo, tack utmärkt” är ju det enda möjliga svaret. Sannolikheten för ett ärligt svar är nog störst hos hästhandlaren för där råder ändå en viss lagstadgad köptrygghet. Bankchefer, i synnerhet riksbankschefer, får och skall nog, om inte ljuga så i alla fall, mörka om banken är i kris. Jäktade reportrar tvingas att bli passiva mikrofonhållare och vidarebefordrare av andras utsagor.

Media fylls av illa underbyggda anekdotiska sanningar baserade på anonyma källors utsagor. Men vilka är dessa kunskapsstinna källor? Hur många är de? Hur mycket vet de? Vilka intressen har de själva? Hur många, av varandra oberoende källor, har journalisten? Om fler journalister ägnat mer tid år att tidigt just ifrågasätta sina källors motiv och kunskap skulle mycken oro ha besparats allmänheten och vanliga placerare hade kanske avstått från obegripliga riskpapper. Och med mer källkritik hade kanske en del paniklösningar kunnat undvikas när bubblan väl sprack. Varför kan jag inte få läsa några djuplodande, oberoende, kritiska företags- och branschanalyser?

Det enkla svaret är – ekonomi! Massmedia är, eller beter sig som, kommersiella företag. Och rubriker om panik, kris, kaos, ras och katastrof säljer bättre än fluffiga formuleringar om å ena sidan och å andra sidan, både och, delvis och stabilt. Kan man sedan tillverka sina artiklar och inslag till lägsta möjliga kostnad på kortast möjliga tid ökar lönsamheten. Och med dagens teknik går det fort om man avstår från fördjupningar, dubbelkollar och långa förklaringar, så då gör man det Undantaget är de många kloka texterna om det internationella läget de som ofta visar sig vara mer eller mindre rena omskrivningar (re-writes) av artiklar i Financial Times. New York Times, Economist och andra kvalitetstidningar.

Nu är jakten i gång efter förklaringen (helst den enda) och på de skyldiga (helst någon namngiven kändis). Då duger det inte att komma med fler samverkande komplicerade faktorer. På den journalistiska paletten ryms oftast inte fler färger än svart och vitt. Utpekade blir, självklart, finansmatadorer och presidenten, girigheten och bristen på regelverk! Hur kunde de vara så giriga och ansvarslösa? Varför har inget gjorts? Varför stoppades inte galenskaperna? Varför varnade man inte tid? Frågorna haglar så högljutt att klirret från glashusets krossade rutor inte hörs! Journalisternas egen roll i krisen är viktig. När alltför blir illa informerade sprider sig paniken. Och paniken föder som bekant sig själv. Härmed inte sagt att finanskrisen skulle var massmedias fel eller att det inte finns anledning till oro! Vad jag menar är att allmänheten inte har fått en rimlig chans till en välgrundad uppfattning i frågan eftersom alltför många journalister och redaktioner inte tagit sitt ansvar. Och det är inte något slags förmyndaransvar för att lugna allmänheten eller hjälpa politiker, myndigheter och banker att lösa problemet. Ansvaret gäller att ge allmänheten korrekt och relevant information; ge det perspektiv och den insyn som krävs för att människor skall få en chans att förstå vad som händer eller kan hända. I stället får vi alltför många rent ut sagt stolliga, obegripliga, vilseledande och direkt felaktiga texter där det är uppenbart att journalisten själv inte begriper vad han eller hon rapporterar. Nu är det inte lätt att hålla reda på facktermerna och i korta telegram förklara hur starka och rika företag kan få brist på pengar. Det är inte lätt att förstå vad det betyder när en riksbank ”tillför marknaden” ett antal miljarder. Det är inte lätt att veta att amerikanska bostadslån inte alls fungerar som i Sverige. Det är inte lätt att analysera en banks ekonomiska situation. Och det tar lite tid att ge perspektiv som sträcker sig längre än något kvartal tillbaka i tiden. Men vem har sagt att journalistiken skall vara lätt? Det är kunniga journalisters jobb att ta reda på, och därefter förklara, hur det förhåller sig. För att göra ett fullgott jobb räcker det inte med att sticka en mikrofon under näsan på någon hyfsat verbal expert eller kollega och fråga hur han eller hon upplever situationen!

PS.

Det kanske bästa exemplet på lysande journalistik och därmed en indirekt kritik mot journalistiken är den briljanta, enkla och begripliga förklaring av den krisutlösande sub-prime-marknaden som levererades för snart ett år sedan – av två brittiska komiker, John Bird and John Fortune. På åtta minuter på youtube gjorde dessa vad en rad svenska ekonomijournalister inte lyckats med förrän senaste veckorna. (http://www.youtube.com/watch?v=UC31Oudc5Bg)