ollerossander.se
produktion av interspace
 

Vitboken: Den korrumperade journalist(ik)en

Trond-affären kan beskrivas på flera olika sätt. Jag har valt att granska den ur tre aspekter: de påstådda brotten mot lag och moral, medias sätt att beskriva och granska fallet och rättsapparatens utredning.

Min “vitbok” ger inte det slutliga svaret på frågorna men ger en annan bild av vad som hände och kan, förhoppningsvis, skapa debatt!

 

 

 

 

 

 

 

Den korrumperade journalist(ik)en

En vitbok om Trondaffären

   “Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” (Johannes 8:7)Den som blivit anklagad för ett brott ska betraktas som oskyldig “intill dess hans skuld lagligen fastställts”  (Domstolsverket)”Ingen rök utan eld, sa landkrabban när han såg sjöröken” (Rossander)       

Olle Rossander

      

22 juni 2008

  

 

  

 

 

Förord

Som frilansande ekonomijournalist har jag fått kontakt med Stiftelsen Den Nya Välfärden och där haft ett par uppdrag. Bland annat deltog jag i antologin ”Bakom Skurkar och Skandaler” (2004 ) och skriften om försäkringskassan, ”Jobbet är att mata puman”, (2004). Sedan hösten 2007 har jag tillsammans med Patrik Engellau på Stiftelsen Den Nya Välfärden och ett antal andra personer diskuterat ett projekt som går under arbetsnamnet Mediegranskarna. Mediegranskarna är tänkt att vara ett organ som kontinuerligt ägnar sig åt att granska media och på eget initiativ eller efter anmälan från allmänheten undersöker publicerade artiklar eller andra medieinslag och bedömer om dessa uppfyller rimliga krav på god journalistik.

Mediegranskarna skulle ha flera sätt att arbeta. Ett, har vi föreställt oss, vore att i vissa särskilt uppmärksammade eller betydelsefulla fall arbeta med mer djuplodande granskningar, så kallade vitböcker. För att undersöka om idén höll bestämde vi oss för att göra en vitbok på prov. Flera av oss hade på känn att det fanns förhållanden i Trond-affären som inte var tillräckligt belysta och att hela historien, inklusive medias behandling av Trond Sefastsson, sannolikt skulle må väl av en mer genomgripande granskning.

Vi bestämde att göra Trond-affären till föremål för en s.k. pilot, inte minst eftersom ingen annan tycktes vilja gräva i fallet. Beslutet är kontroversiellt eftersom Trond under en period också deltagit i diskussionerna om Mediegranskarna och att jag, liksom massor av kollegor, är väl bekant med honom och har, sedan drevet drog i gång, umgåtts privat med honom och hans fru.

Här föreligger alltså ett klockrent jäv och risken är arbetet uppfattas som en partsinlaga till Tronds förmån. Jag tar risken - både den att avfärdas som kompiskorrupt vapendragare och den att, om slutsatserna inte skulle passa Trond, ödelägga vänskapen med honom. Alternativet, att inte skriva, glömma hela historien och avstå från att bidra till den för branschen nödvändiga debatten känns ännu mer fel. Jag har då valt att arbeta på samma sätt som jag alltid gjort som journalist och tror mig om att ha kunnat göra ett balanserat och rättvisande jobb. Trond Sefastsson har inte deltagit i arbetet annat än som uppgiftslämnare och han har inte fått tillfälle att godkänna, eller underkänna, resultatet av granskningen.

Stiftelsen Den Nya Välfärden har betalat en del av kostnaderna som ett led i utvecklingen av det tänkbara projektet Mediegranskarna men har i övrigt inte varit med i arbetet för vilket jag alltså tar det fulla ansvaret.

 
 

Inledning

Det var med undran och skräck såg jag mediedrevet dra fram lämnande sans, balans, eftertanke och källkritik långt bakom sig. En mina kollegor och vänner, prisbelönt journalist och etablerad lärare och engagerad jurist blev på några dagar skurk, förrädare och moraliskt förtappad. Det är klart att detta var minst sagt överraskande och en journalistiskt härlig story.

Men var den sann?

I flera månader väntade jag på de uppföljande, granskande reportagen som berättar storyn bakom storyn. Vad var det egentligen som hände. Men jag har väntat förgäves. Kanske är det med många andra kollegor att de, precis som jag, känner sig jäviga och inte vill granska en kollega?  Eller är det ett nytt bevis för branschens oförmåga att faktiskt gräva på djupet och då i synnerhet i den egna dynghögen.

Jag känner Trond Sefastsson sedan länge och vi har ofta grälat om vår skilda syn på etik och yrkesroll. Jag har hävdat principen om Caesars hustru, en journalist får inte ens misstänkas för att vara otrogen sitt uppdrag och sina läsare. Trond har hävdat linjen att man måste ut och gräva i skiten för att kunna beskriva verkligheten. Med personlig integritet, oväld och total öppenhet om arbetsmetoderna borde detta inte vara ett problem. Han ansåg sig kunna förena rollen som inhyrd jurist och journalist på TV4 och anställd lärare på universitetet och dessutom ta juristruppdrag, oftast dock pro bono, utan ersättning.

Nu har verkligheten visat att han hade fel – även om han kanske inte gjort fel.

I stort uppslagna artiklar i Aftonbladet och i ett specialinsatt program, Insider, i TV 8 beskylldes han för att ha tagit mutor och lejt en ”torped” för att knacka ner en av sina klienter. Andra medier hakade på, och spädde på, med nya påståenden. Men de beskyllningar som riktades mot Trond Sefastsson gjordes utan verkliga bevis. Med ett undantag (SR P1) tycks ingen journalist ens ytligt ha granskat de märkliga bandinspelningar och påståenden som AB och Insider använde som grund för en publicering som tog heder, ära och arbete från en person. Med några få undantag (bl.a. Martin Jönsson, SvD) har debattörernas fördömande varit enhälliga.

Om beskyllningarna mot Sefastsson huvudsakligen är korrekta, är detta en Sveriges största massmedieskandaler. Om det inte är korrekta, är medias bevakning av affären ännu ett av branschens stora misslyckanden.

Det är ofrånkomligt att komma in på såväl juridiska som etiska skuldfrågor. Vad kan Sefastsson vara ”skyldig” till? Att inte tillräckligt väl ha kunna hålla isär sina roller? Eller är han ”skyldig” till att andra inte har kunnat hålla isär hans roller? Är han skyldig till brott? Eller är han bara skyldig till omdömeslöshet? Eller är han ett oskyldigt offer för ett mediedrev? Eller kanske ett offer för en konspiration? Frågorna blir fler än svaren.

Ännu fler blir frågorna om man lyfter ärendet till de för branschen och samhället oerhört viktiga principfrågorna som ligger i Trondaffären. Då talar vi om journalistens och journalistikens roll i samhället och, bland annat frågan om särskilda privilegier för journalister, allmänhetens krav på insyn och öppenhet också i medieföretagen, källskydd och offentlighetsprincip, rättsväsendets kompetens och förmåga att sköta dessa frågor.

Jag har valt ordet vitbok för denna skrift för att skilja den från sedvanlig journalistisk text.[1] Den är också redigerad på ett lite annorlunda sätt. Avsikten är att göra en större del av gråskalan synlig och ge fler ingångar och vinklar på storyn. Ordet vitbok låter rätt pretentiöst och kan ge intrycket av att här kommer nu sanningen med stort ”S”. Men så blir det nu inte. Verkligheten är inte svart eller vit. Ambitionen är att snarare att skriva en ”gråbok” och ta upp fler vinklar och fler synpunkter än vad som kommit fram hittills.

Slutligen skall understrykas att det alltid är problematiskt att granska och diskutera medias rapportering av ett pågående rättsfall där den juridiska skuldfrågan är av stor betydelse. Men jag menar att medias rapportering måste kunna granskas också innan en rättsprocess är avslutad. Att avstå från en sådan granskning till dess sista dom fallit och vunnit laga kraft, vilket kan ta flera år, är orimligt. Det har också visat sig, under arbetets gång, att själva rättsprocessen är värd en egen story.

 

Huvudpersonerna

Trond Sefastsson har de senaste 15 åren, omväxlande och ibland samtidigt, arbetat i egen firma som journalist, jurist och lärare på JMK, Stockholms Universitet. Han har föreläst och skrivit böcker om offentlighetsprincipen. Uppdragen för TV4 har i avtalen beskrivits som research, juridisk assistens och journalist. Som jurist har han arbetat för TV4 med granskning av program inför sändning och med program som anmälts till granskningsnämnden för radio och TV. Efter en serie program om den livstidsdömde Yasser Askar beviljades denne resning av Högsta Domstolen och släpptes 2001. Sefastssons och TV4:s material användes i resningsansökan. För sina program fick han 2001 Stora Journalistpriset . Han har som jurist under de senaste åren arbetat med att undersöka och ta fram dolda, nya och annars okända fakta i olika rättstvister och bistå privatpersoner, inklusive TV-anställda, i rättsfrågor. Han har i de flesta fall, ett tjugotal, arbetat ”pro bono”, utan betalning, och har tagit betalt i fyra fall. I inget av dem har det varit fråga om att göra TV-inslag.

Johan Lindström var tidigare medlem i Bandidos och dömd till livstids fängelse för att ha sprängt sin sons styvfar till döds med en fjärrstyrd bomb. Han är dömd för en rad andra brott däribland grov misshandel, övergrepp i rättssak, grovt bedrägeri, olaga vapeninnehav, stöld, olaga hot, hot mot tjänsteman, försök till utpressning, brott mot vapenlagen och allmänfarlig ödeläggelse. Johan Lindström satt under en tid på Tidaholmsanstalten samtidigt med Idris Rexhepi.

Marine Lindström (numera Johansson), gift med Johan, har aktivt arbetet för att få massmedias och Trond Sefastssons hjälp att ta upp brister i bevisningen mot Johan i ett TV-inslag. Försöken misslyckades eftersom Trond inte ställde upp. Hon har kritiserat sin makes offentliga försvarare som hon menar inte skött sitt uppdrag på ett alltigenom korrekt sätt. Marine Lindström har med Dick Sundevalls hjälp spelat in de telefonsamtal med Trond Sefastsson som påstås visa att han hyrt Johan Lindström som ”torped”.

Idris Rexhepi är kosovoalbansk medborgare dömd till åtta års fängelse och livstids utvisning ur riket för smuggling av 25 kilo heroin. Han har erkänt brottet. Han sitter också på Tidaholmsanstalten. Mannens familj anlitade Sefastsson 2006 för att, mot betalning, som de uttryckte det, ”ta fram allt som polis och åklagare hade gömt undan”. Familjens tanke var att med detta material som underlag skulle, om det gav vad man hoppades på, kunna hjälpa Idris Rexhepi. Tanken tycks ha varit att skapa uppmärksamhet i media och att söka resning och kanske kan de ha hoppats på få ett inslag i Kalla Fakta. Efterhand fann Trond Sefastsson att Idris Rexhepi var skyldig till allt det han anklagades för och sannolikt mer ändå.

Driton Rexhepi, son till Idris Rexhepi var den som 2006 på sin fars uppdrag och via Marine Lindström tog kontakten med Sefastsson och var också den som betalade Sefastsson hans arvode. Driton Rexhepi är lastbilschaufför och har tjänstgjort i försvarets utlandsstyrkor.

Olle Liljegren är f.d. poliskommissarien och känd för okontroversiella metoder. Han åtalades 2004 för grovt narkotikabrott, ringa narkotikabrott, sex fall av grovt vapenbrott, två fall av grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Han misstänktes ha provocerat fram brott med otillåtna metoder och även själv ha begått brott. Misstankar fanns att han sålt vapen till kriminella. Liljegren satt häktad i elva månader. Tingsrätten dömde honom till 3,5 års fängelse. Hovrätten friade men Högsta domstolen satte straffet till villkorlig dom.

Dick Sundevall är kriminaljournalist och författare. Han gjorde ett TV-program om fallet med den bangladeshiske hemvårdaren Joy Rahman. I programmet menade många intervjuade att han oskyldigt dömts för mord på en äldre dam. Programmet gjorde att makarna Tuva-Stina Lindén och Göran Högberg engagerade sig och drev fram en resning och 2001 kunde Rahman frikännas i en ny rättgång i hovrätten och få ett rekordstort skadestånd. Dick Sundevall har varit inblandad i flera kontroversiella frågor däribland polisen Olle Liljegrens omdiskuterade köp av en villa på Långholmen, ett påstått ekonomiskt mellanhavande med Stureplansmördaren Tommy Zethraeus och ett påstått krav på pengar för att göra TV-inslag om en livstidsdömd. Dick Sundevall försattes 2007 i personlig konkurs vid Nacka tingsrätt med, enligt tidningen Resumé, 155 mål hos kronofogden.

Jan Scherman är VD för TV4 och har arbetat som journalist på Östgöta Correspondenten, Dagens Eko, Rapport, TV2 Fakta och Aktuellt. På 80-talet var han chef för SVT:s Aktuellt men gick 1990 över till TV4 där han byggde upp samhällsredaktionen och Kalla Fakta. Tillsammans med Göran Ellung vann han 1989 Stora Journalistpriset för granskningen av JAS-projektet. I januari 1998 blev han programchef på TV4.

Göran Ellung är sedan våren 2007 programdirektör på TV4 med ansvar för aktualitetsprogrammen och han var dessförinnan kommunikationsdirektör.

Fredrik Lundberg var tidigare redaktör för Kalla Fakta. Sedan juni-juli 2007 är han chef för TV4:s faktaavdelning.

 

Operation Domedag

Det är som upptakten till en dålig agentroman. En avskedad polisman söker upp företagsledningen för ett av landets ledande TV-bolag, TV4. Han arbetar tillsammans med en journalist med ett program för TV4 om den under världen. Nu säger han sig ha uppgifter som skulle skandalisera TV-bolaget om det kom ut. En handfull personer ska i olika ”celler” ha samlat uppgifter som bevisar att företagets främste expert på etik och juridik är en korrumperad skurk! För en miljon kronor kan bolaget få köpa materialet och göra som de vill – mörklägga eller publicera men i vart fall sparka reportern/juristen - den person som med största säkerhet skulle granska och juridiskt nagelfara deras kommande program! Efter sex månader gick Operation Domedag in i sin slutfas!

Uppdraget

Grunden till hela affären är att Driton Rexhepi och hans syster Teresa någon gång hösten 2005 sökte upp Trond Sefastsson och bad honom titta på faderns, Idris, fall. De hävdade med kraft att han var oskyldigt dömd. Sefastsson begärde, vilket Rexhepis accepterade, 320 000 plus moms för att åta sig uppdraget. [2]

Vid den här tiden hade Sefastsson ett halvtidskontrakt med TV4 som löpte fram till 31/6 2006 och som i praktiken var ett uppsägningsavtal. TV4 skulle rationalisera. Trots detta fick han sedan ett nytt avtal, nu på heltid, från den 15/8 2006 fram till 1/7 2007 och därefter ytterligare ett som inleddes den 1/8 2007.

Familjen Rexhepi betalar arvodet i tre omgångar och den sista delbetalningen sker, enligt Driton Rexhepi i december 2006 och enligt Sefastsson i januari 2007.

Det är vid den sista delbetalningen av 175 000 kronor som Driton Rexhepi bandar samtalet mellan honom och Trond Sefastsson i den bil där pengarna överlämnas i en plastficka i ett bankkuvert.

Under arbetet kommer Sefastsson fram till att Idris Rexhepi med största sannolikhet är skyldig och det inte finns något som skulle motivera en resning.

Idris Rexhepi meddelar den 18 juni 2007 via SMS att han vill ha tillbaka arvodet minus 10 procent och att han ska gå till någon annan för hjälp. Sefastsson säger att han direkt efter att ha fått meddelandet ringer upp Driton och säger: “Jag anser att jag fullföljt min del av avtalet men har inget intresse av att ha dig förbannad på mig där ute, därför hittar vi en lösning”. Han fick inget svar på detta förrän sista dagarna i augusti när Operation Domedag presenterades. (Se nedan) Sefastsson, som utfört uppdraget, fick råd av polis och advokater att inte betala tillbaka arvodet eftersom han då skulle kunna hamna i en utpressningsliknande situation.

Under våren säger sig Trond Sefastsson känna sig allt mer hotad, till och med till livet, av familjen Rexhepi. För att får slut på detta ber han Johan Lindström, via hustrun, Marine, att tala med Idris Rexhepi och be honom be sonen att sluta upp med hotelserna. Sefastsson vet att Johan Lindström och Idris Rexhepi är cellgrannar och umgås på anstalten. Enligt vad Marine och Johan Lindström uppger i förhör ville Sefastsson att Lindström med våld skulle ”tala med” Idris.

Under sommaren börjar också ryktet gå om att journalisten Dick Sundevall intresserat sig för frågan. Han har då fått, från Johan Lindström, uppgiften att Sefastsson mot betalning ska ha sålt inslag i ”Kalla Fakta”. Sundevall håller då, tillsammans med Olle Liljegren, på med ett dokumentärfilmprojekt för TV4 .

Dick Sundevall går tillsammans med Olle Liljegren vidare med uppgifterna om Sefastsson och får kontakt med Idris Rexhepi som bekräftar att han mot betalning utlovats TV-inslag av Trond Sefastsson.

Med dessa uppgifter bestämmer de sig för att kontakta TV4 och den 1 augusti träffar Olle Liljegren VD Jan Scherman och programdirektör Göran Ellung.

 

Avslöjandet

Olle Liljegren berättar för TV4:s ledning om uppgifterna om att Trond Sefastsson ska ha, mot rundlig ersättning, lovat en ”kund” att göra inslag i programmet Kalla Fakta. Vid senare möte berättar han också att Sefastsson ska ha hyrt en ”torped” som skulle misshandla kunden, Idris Rexhepi, då denne börjat klaga på utebliven leverans.

Liljegren säger också att han och Sundevall kommer att fortsätta sin undersökning. Scherman och Ellung beslutar sig för att inte göra något åt saken men också att inte tala med Sefastsson. Två veckor senare informerar de Fredrik Lundberg, faktaredaktionens chef.

Under tiden fortsätter Sundevall/Liljegren sin undersökning och tillsammans med Marine Lindström görs de bandade telefonsamtalen med Sefastsson som påstås visa att han skulle ha hyrt Lindström som torped.

Under dagarna 27-29 augusti 2007 träffar Olle Liljegren och TV-cheferna igen och presenterar sitt material som finns samlat i en pärm med etiketten ”Operation Domedag”. Där fanns utskrifter och CD-skivor med inspelade telefonsamtal och i smyg bandade samtal med Sefastsson. Han föreslår att TV4 skall köpa materialet och i första hand ge Sefastsson sparken och tysta ner det hela, i andra hand publicera nyheten i den egna kanalen.

Exakt vad som hände och vad som sades vid mötena mellan TV4:s ledning och Olle Liljegren i augusti 2007 är svårt att reda ut. I förhören ger de inblandade delvis olika versioner.

TV4:s VD Jan Scherman och programdirektör Göran Ellung säger båda att Liljegren erbjöd TV4 att köpa materialet för, enligt vaga uppgifter, miljon kronor för att TV4 skulle kunna ”mörklägga” hela affären. Pengarna skulle delvis användas för att betala tillbaka pengar till den dömde knarklangarens familj. Förslaget avvisade tydligt och flera gånger.

När TV4 tackar nej till budet blir, enligt Göran Ellung, Liljegren överraskad och en smula ställd. Tekniken har ju, säger Liljegren, fungerat så väl i tidigare fall. Ellung får den bestämda känslan att de, eller i vart fall Liljegren, i andra sammanhang också skulle ha samlat in och sålt uppgifter till företag som skulle skadas om uppgifterna kom ut. Ellung säger samma sak i programmet Insider – att Liljegren berättade att ”så brukade han göra”, ”så arbetar jag” – d.v.s. sälja komprometterande material för att det skulle kunna tystas ner. Ellung upprepar detta tydligt när jag intervjuar honom i maj 2008. (Se nedan)

Både Scherman och Ellung menar att materialet i ”Operation Domedag” var svagt - med Ellungs ord ”osammanhängande” och ”substanslöst”. TV4-cheferna berättar också att ”Operation Domedag”, enligt Liljegren, skulle vara följden av ett omfattande arbete där personer i olika ”celler” ska ha deltagit.

Olle Liljegren själv är, i sitt vittnesförhör, mer otydlig om vad han föreslog, hur materialet samlats in och hur mycket pengar han ville ha betalt. Han ger bilden av att det mesta kommer från Dick Sundevall. Det är svårt att reda ut vad de båda säger sig ha gjort. När poliserna ställer frågor om belopp och vad ”budet” till TV4 gick ut på vill Liljegren inte svara utan hänvisar till att allt skall avslöjas i en kommande bok. Utredarna låter sig nöja med det.

Dick Sundevall, som inte själv var med på mötet på TV4, ger bilden av att han, närmast av etiska skäl, ville erbjuda TV4 att ta del av det material han tillsammans i en grupp på 5-6 personer ska ha samlat in uppgifterna för att TV4 skulle kunna publicera det och rensa ut oegentligheterna.

Han säger sig också vara ”gripen” av familjen Rexhepis öde och ville att de skulle få tillbaka sina pengar. Att han då inte själv, som journalist, sökte upp TV4, och erbjöd ett frilansjobb på sedvanligt sätt, skulle bero på att han och Göran Ellung inte kunde prata med varandra.

När Olle Liljegren får klart för sig att TV4 inte köper materialet säger han att han då i stället ska sälja det till Aftonbladet och Strix Television.

Den 30 augusti informeras Trond Sefastsson som avstängs från sitt arbete på TV4.

På kvällen dagen efter, fredagen den 31, går TV ut med ett pressmeddelande om saken och ger en del utsatta personer livvaktsskydd.

Bilden av vad som diskuterades på TV4 och vem som gjort vad och varför är oklar. Dick Sundevall säger sig vara den som i huvudsak gjort jobbet och avsikten var att resultatet skulle publiceras. Olle Liljegren ger bilden av att det var han som ledde operation Domedag. TV4:s Göran Ellung säger å ena sidan att Liljegren ville sälja materialet för att det i första hand inte skulle publiceras. Det liknar utpressning som rimligen borde polisanmälas. Men eftersom Olle Liljegren också nämner publicering som alternativ ger Ellung och TV4 Liljegren det källskydd som lagen vill ge dem som lämnar information till media för att det skall publiceras. Källan, som alltså också kan misstänkas vara utpressare, är skyddad och någon polisanmälan görs därför inte! (”Källan” Olle Liljegrens namn avslöjades efter någon tid av tidningen Resumé).

När det sent på fredagen den 31 augusti stod klart för Liljegren och Sundevall att TV4 inte ville köpa materialet sålde de detta till Aftonbladet och Strix Television (programmet Insider) vilka publicerade det helgen 1-2 september. De båda redaktionerna fick av allt att döma ett i många stycken färdigt material. Flera av de intervjuer som användes i TV-programmet hade gjorts i förväg av Dick Sundevall. Inför sändningen ledsagade programledaren, Robert Aschberg, Driton Rexhepi till en polisstation där en anmälan om bedrägeri och olaga hot lämnades in allt medan kameran rullade.

Lördagen den 1 augusti publicerar Aftonbladet de första artiklarna som följs upp i tidningen dagen efter då också, ett snabbt extrainsatt program, ”Insider” sänds i TV 8 och inte i sin ordinarie kanal, TV 3. Andra medier hakar på. Det som publiceras är mycket allvarliga beskyllningar och kritik mot den dittills ärade och erkände journalisten, juristen och universitetsläraren Trond Sefastsson.

I huvudsak handlar det om två påståenden: Trond Sefastsson skulle ha tagit emot 406 000 kronor för att producera och i TV sända ett inslag om den dömde och intagne Idris Rexhepi i syfte att få honom frikänd eller i vart fall få straffet nedsatt. När det uppstod oenighet mellan Rexhepi och Sefastsson skulle Sefastsson, via ombud, bett en annan intagen, Johan Lindström, att agera ”torped” och med våld få Idris Rexhepi att sluta ställa krav på Sefastsson. Dessa två huvudbeskyllningar följdes efterhand av flera bland annat om skattebrott och andra oetiska och / eller olagliga verksamheter.  

Uppmärksamheten blev stor. I den efterföljande debatten trappades kritiken upp. Dick Sundevall påstod öppet att vad Sefastsson gjort var rent kriminellt och att han otvivelaktigt skulle dömas till fängelsestraff för sina gärningar.

De första dagarna kommenterade och dementerade Trond Sefastsson påståendena men fick ganska litet gehör i media. Efter hand avstod han helt från att kommentera eller göra uttalanden.

En flera månader lång polisutredningen slår fast att Sefastsson är oskyldig till de två brott han ursprungligen beskylldes för. Han har inte försökt sälja reportage i Kalla Fakta och han har inte hyrt någon ”torped”. Men han är ändå misstänkt för mutbrott baserat på det så kallade tjänstesambandet (se nedan) och bokföringsbrott. Han misstänks inte för något skattebrott.

Trond Sefastsson har i sin firma arbetat, tidvis samtidigt, som jurist och journalist. Han har vid olika tillfällen blandat dessa roller och som jurist uppträtt som, eller uppfattats som, journalist. Han kan därmed ha brutit mot branschens skrivna regler [3]. Han har inte brutit mot TV4:s regler, eftersom de då inte fanns några.

TV4 är på intet sätt ensamt om att inte ha tydliga regler. De flesta medieföretag förlitar sig i stället på dem som utformats av facket och Publicistklubben. Men den regelsamlingen verkar numera mest vara till för högtidstal. Det allt färre som bryr sig om dem i praktiken. I boken Mediernas integritet [4]skriver forskarna: ”Yrkesreglerna har med tiden fått allt mindre betydelse, åtminstone delar av dem. Journalisternas egna uppfattning är att åtminstone vissa av reglerna inte längre tas på allvar av journalistkåren. Svaren som framkommer beträffande regeln att inte acceptera uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och inte ingå avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra ställningen som fri och självständig journalist, är särskilt intressanta. Denna regel bedöms vara en av de mest viktiga, men samtidigt menar journalisterna att det är en av de yrkesregler som tas på minst allvar”.

Massmedias, i synnerhet Aftonbladets och Insiders, skildring och bevakning av Trondaffären var i många avseenden undermålig. Redan en ytlig granskning av utsagor, uppgifter och bandade samtal visar att de redaktionerna inte haft tillräckligt stöd för någon av de mycket grava anklagelserna om olika brott.[5] Med något undantag har redaktionerna inte ens lyssnat noga till de vittnesuppgifter som legat till grund för påståendena om brott. Ingen redaktion tycks ha gått vidare med avslöjandet och granskat eventuella bakomliggande faktorer och händelser. Den källkritiska granskningen av olika personers påståenden lyser nästan helt med sin frånvaro

Inte heller i den livliga mediedebatten om Sefastssons sammanblandning av sina yrkesroller är det många som velat gå på djupet. Frågan om vilket ansvar TV4 har för sina (många) extraknäckande medarbetare har nästan helt försvunnit liksom det faktum att Sefastsson under flera år öppet redovisat sina arbetsmetoder d.v.s. att samtidigt utnyttja sin juridiska och journalistiska kompetens och att arbeta både med juridik och med journalistik.

Som ett led i åklagarens förundersökning beslagtogs hans dator. Såväl Sefastsson som TV4  och många andra protesterade och menade att den borde vara skyddad enligt yttrandefrihetsgrundlagen. På hårddisken fanns, eller kunde finnas, rader av dokument, namn och uppgifter som rörde just Sefastssons månåriga granskning av rättsapparaten och de rättsvårdande myndigheterna – just de myndigheter som nu skulle granska hans dator.

 Debatten blev under några dagar rätt livlig – men resultatlös. Efter utslag i HD fick åklagaren rätt att ta del av innehållet och hon lät så småningom meddela att uppgifter ”av betydelse för utredningen” hittats i datorn. Detta tolkades i media som att det där fanns ytterligare bevis mot Sefastsson. Av vad jag kunnat se är det tvärtom. De mycket få relevanta dokument som fanns på hårddisken talar för Sefastssons oskuld. Detta har inte redovisats.

 

Mina slutsatser

Det är inte så att förundersökningen och svaren från några av de inblandade ger sanningen med stort ”S” om Trond-affären. Vitboken är en gråbok och bilden kan mycket väl komma att förändras radikalt när, eller om, om det kommer fram nya svar på alla de frågor affären väckt.

Det hindrar inte att jag tror mig kunna dra en del slutsatser.

 

Trond Sefastsson är säkert oskyldig till de grova anklagelser som riktades mot honom av Aftonbladet och Insider. Han är med största sannolikhet oskyldig till också det mutbrott (tjänstesamband) som åklagaren påstår. Han är möjligen skyldig till trivialt bokföringsbrott. Han är skyldig till oförsiktighet när det gäller sättet att hantera sina dubbla roller och de krav på extrem tydlighet visavi kunder och arbetsgivare som det ställer. Han har också visat oförsiktighet när han har valt att ta betalt i kontanter och att då inte ge kvitton. Om detta varit början till ett skattebrott eller inte kan jag inte avgöra.

Aftonbladet och Insider har gjort ett journalistsikt undermåligt arbete med dålig faktakontroll och dålig källkontroll. Grava påståenden om brott var är inte tillräckligt underbyggda för att kunna publiceras. Ingen av redaktionerna tycks ha gjort någon som helst uppföljning och kontroll av de egna uppgifterna. Ingen av dem har, som jag kunnat se, återgett de beslut åklagaren efterhand kommit med. De har med största sannolikhet ägnat sig åt åtalbar förtal.

Media i övrigt har, med något undantag, okritiskt återgett Aftonbladets och Insiders uppgifter utan att gå vidare, utan att närmare kontrollera fakta och utan att fördjupa eller vidga frågan. Uppföljningen av datorbeslaget och av vad åklagaren faktiskt kommit fram till under sin långa utredning har varit undermålig och, i de flesta fall, fördomsfullt okritisk.

Det kanske mest anmärkningsvärda är den attityd som Aftonbladet, Insider och TV4 visar när det gäller öppenhet och insyn. De, liksom de flesta redaktioner och journalister, kräver total insyn och öppenhet av makthavare. När det gäller dem själva, och en kritisk granskning, visar sig attityden vara den motsatta.

Om detta är betecknande för branschen är en förtroendekris oundviklig.

TV4 har gjort sitt yttersta för att komma undan det ansvar företaget har för hur Sefastsson arbetat. Företaget har påstått sig vara okunnig om hans dubbelarbete. Det bär inte sannolikhetens prägel. Företaget har dessutom påstått att hans dubbelarbete skulle strid mot företagets interna regler. Det bär inte heller sannolikhetens prägel eftersom några sådana tydliga regler inte fanns fram till hösten 2007 och eftersom en stor del av bolagets nyckelmedarbetare öppet arbetar på likartat sätt.

Åklagaren bör lära sig mer hur det moderna tjänstesamhället med uppdragstagare i stället för anställda fungerar och hur massmedia arbetar och om hur journalistik förhåller sig till samhället i övrigt.[6] Som förundersökningsledare bör hon också beakta kravet på opartiskhet och plikten att utreda det som också talar till den misstänktes fördel. Så förfaller inte ha skett här.

Poliserna i sina egenskaper som förhörare av vittnen och misstänkta bör gå en kurs i förhörsteknik – kanske intervjuteknik. Flera av förhören blir spretiga, ostrukturerade och ger inte svar på de grundläggande frågor. Många frågor är påtagligt ledande.

 

Anklagelserna

Debatten och skriverierna kring Trond-affären har varit omfattande men, för en bred allmänhet, säkerligen förvirrande. De påstådda brotten har beskrivits som praktiskt taget bevisade och har lett till starkt moraliserande fördömanden. Aftonbladet och Insider gick både ut så hårt att de sannolikt gjort sig skyldiga till förtal. Förutsättningen för att det ska bli ett åtal är då att Sefastsson själv vill driva ärendet vilket inte är troligt. Det kan nämligen bli dyrt för en privatperson. Förlorar han målet tvingas han stå för både de egna och motpartens kostnader.

De anklagelsepunkter som förts fram i media kan delas upp i tre delar. Det finns dels misstankar om brott som utreds av åklagare, dels påståenden om brott som bara finns i media, dels påstådda brott mot journalistkårens etiska regler. Först till de påstådda, juridiska, brotten.

Sålt TV-inslag

Trond Sefastsson beskylls i Aftonbladet och Insider för att ha tagit 406 000 kr av familjen Rexhepi för att göra ett inslag i Kalla Fakta om pappan, Idris, och med syftet att få honom fri från ett långt fängelsestraff. Pengarna ska ha överlämnats vid tre tillfällen, varav minst två kontant.

Påståendet stöds, men inte till hundra procent, av intervjuer med Driton Rexhepi och av, i smyg, inspelade samtal mellan honom och Trond Sefastsson i samband med överlämnade av 135 000 kronor kontant vid ett möte i Sefastssons bil.

Den 1/9 2006 skriver Aftonbladet och citerar Driton Rexhepi:

”– Jag frågade honom: Kan du inte göra en dokumentär om detta? Vi tyckte att det fanns mycket bevis för att pappa var oskyldig. Enligt dottern och sonen var det ingen tvekan om att han gjorde jobbet i egenskap av reporter på TV4:s Kalla fakta.– Det gjordes mycket tydligt. – Han refererade till de olika fallen han tagit upp i tv. Han antydde redan då att det skulle kosta, ingenting är gratis.”

Av den texten kan man trots allt inte dra den tvärsäkra slutsatsen att Sefastsson ska ha ”sålt” inslag i Kalla Fakta. Inte heller i de smygbandade samtalen i bilen sägs något som visar att det kan vara fråga om att ”köpa” ett inslag i Kalla Fakta.  I intervjuer som visades i TV-programmet Insider säger däremot Driton Rexhepi och Johan Lindström tvärsäkert att det Sefastsson ville ha betalt för, var att göra inslag i Kalla Fakta.

I TV-programmet korsklipps intervjuer och bandinspelningar för att stödja såväl detta som den påstådda ”torpedhyran”. Korta bitar ur bandinspelningarna ”tolkas” med hjälp av speakertexter men några säkra slutsatser går egentligen inte att dra av det som spelats upp för publiken.

Det enda som tycks säkert är att Sefastsson mot betalning åtagit sig att bland annat göra TV/video-inspelningar. Själv säger han att dessa inte alls var avsedda för Kalla Fakta eller något annat program. De skulle användas på samma sätt som Sefastsson gjort i andra fall – för att tydliggöra vad som har hänt och bli ett underlag för advokater och en eventuell resningsansökan. Trond Sefastsson förnekar också att han på något sätt skulle ha lovat eller ens förespeglat ”medieuppmärksamhet”.  Som stöd för detta pekar Sefastsson på att Driton Rexhepi fortsatte samarbetet med Sefastsson under 1,5 år och betalade arvodet trots att ingenting gjordes i form av inspelningar, förberedelser eller annat som skulle ha kunnat leda lett till vare sig TV-program eller medieuppmärksamhet.

Aftonbladets och Insiders mycket grava beskyllningar mot Sefastsson vilar på några få direkt inblandade personers egentligen rätt vaga uppgifter, kanske missuppfattningar, om just TV-program och medieuppmärksamhet. Dessa utsagor har sedan tolkats och gjorts till tvärsäkra påståenden av Aftonbladet, Insider och Dick Sundevall. Mot detta står Trond Sefastssons bestämda förnekande. Alla inblandade har starka egenintressen att försvara. Rexhepi vill ha tillbaka pengarna – han har ju inte fått det han hoppats få, medieuppmärksamhet och, kanske TV-inslag. Sundevall vill sälja sin story. Sefastsson vill försvara sitt goda rykte. Aftonbladet och Insider väljer att, obetingat, lita på Rexhepi/Sundevall och pekar ut Sefastsson som ”den korrumperade journalisten” trots alltså att det finns mycket lite stöd för påståendet och ord står mot ord.

Efter ett drygt halvårs polisundersökning med omfattande förhör med de inblandad kommer kammaråklagaren Malin Palmgren fram till att det inte finns grund för påståendet att Sefastsson skulle ha sålt TV-inslag. Orsaken är att det inte går att bevisa och det inte finns några trovärdiga utsagor.

I förundersökningen säger huvudvittnet, Driton Rexhepi, aldrig rakt ut att det var fråga om ”köp” av TV-inslag. Inte ens när förhörsledaren med ledande frågor försöker få det dithän. När han använder egna ord säger han att syftat med att köpa Sefastssons tjänster var att få resning i domstol och få ”medieuppmärksamhet”. 

När utsagor ska bedömas är det viktigt att granska egenintresset. Till saken hör alltså att om Driton Rexhepi tydligt säger att hans avsikt var att betala för att få inslag i Kalla Fakta och han blir trodd, blir han åtalad och fälld för bestickning! Det skulle kunna förklara varför han är så vag i förhören. (Nu hjälpte i så fall inte det – han lär bli åtalad i alla fall för bestickning. Se nedan) Å andra sidan var han sannolikt inte medveten om den risken när han genomförde det bandade samtalet eller ens när han i samband med avslöjandet uttalade sig i media. Å tredje sidan har han anledning att inför Sundevall och därmed TV4 och i massmedia beskriva sig som lurad för att därmed få tillbaka de pengar han betalt Sefastsson.

Det kan naturligtvis också vara så att familjen Rexhepi var i god tro. Bland intagna på fängelserna tycks de ha gått en hel del rykten om att man skulle kunna ”köpa” journalister, däribland också Dick Sundevall, för att den vägen få upp sina fall i massmedia. Rexhepis kan alltså ha trott att Sefastsson inte bara skulle göra en juridisk/journalistik granskning utan också ett inslag i Kalla Fakta.  

I förhör säger Johan Lindström, delvis med stöd av sin hustru Marine, att Trond Sefastsson erbjudit sig att mot betalning göra en serie, minst två, Kalla Fakta-program om Lindström. De skulle då i stället valt att arbeta med journalisten Dick Sundevall som, enligt Johan Lindström, skulle kunna göra motsvarande jobb som frilans men utan att ta betalt. Detta fall av misstänkt mutbrott går åklagaren vidare med. Uppenbarligen tror hon på de helt obestyrkta uppgifter från Johan Lindström.

Andra förhörda, som enligt andrahandsuppgifter, också ska ha ”köpt” TV-inslag av Trond Sefastsson vittnar däremot tvärtom och säger att inga pengar har betalats för att få TV-inslag gjorda för Kalla Fakta.

I ett av de fall, där Sefastsson tydligt tagit betalt, berättar klienten att han absolut inte vill ha någon mediebevakning. Han hade köpt Sefastssons förmåga att journalistiskt och med stöd av videopresentationer för advokater och rätten beskriva vad som hänt. Det ”lyckades” i den meningen att klienten fick sitt straff sänkt.

Det är ju fullt möjligt att Driton Rexhepi hela tiden trott och utgått ifrån att Sefastsson skulle göra TV av pappans öde – även om Sefastsson aldrig sagt det. Mot det står att Rexhepi under ett drygt år betalade arvodet utan att se eller höra något som antydde att en TV-inspelning var på gång. Det finns inget i form av inspelningar eller intervjuer som stödjer påståendet att Sefastsson skulle ha ”sålt” inslag i Kalla Fakta. Det finns heller inga uppgifter om att han skulle ”sålt in” uppslaget till redaktionen för Kalla Fakta.

Ett synnerligen indirekt stöd för att det skulle vara tal om någon form av oegentlighet skulle kunna vara att pengarna överlämnades kontant.  När det gäller orsaken till detta går uppgifterna isär. Driton Rexhepi säger uttryckligen, också i ett samtal med mig, att det var Sefastsson som krävde att pengarna skulle överlämnas kontant. Sefastsson påstår motsatsen.

 

Torpedhyran

Den andra grova beskyllningen mot Trond Sefastsson gick ut på att han skulle ha anlitat en annan fånge, samme Johan Lindström som ovan, som ”torped” för att med våld få Idris Rexhepi och familjen att avstå från att kräva tillbaka pengar och/eller i vart fall sluta hota Sefastsson.

Medias sagesman i detta är Driton Rexhepi och som påstått stöd för hans påstående finns ett bandinspelat telefonsamtal mellan Sefastsson och Marine Lindström och en intervju med Johan Lindström. Enligt den tolkning av samtalet som Aftonbladet och Insider gör, bekräftar samtalet med Marine att Sefastsson skulle ha hyrt hennes man, Johan, för att med fysiskt våld övertyga familjefadern Rexhepi att sätta stopp för hoten mot Trond och att anlita två andra torpeder för att få sonen Driton att sluta med att, som Sefastsson påstår, hota denne till livet.

Inspelningen av samtalet, liksom samtalen som sådana, gjordes med stöd av Dick Sundevall. Men de publicerade utskrifterna av bandinspelningarna och av vad som sändes i Insider finns inget som stödjer att Sefastsson lejt Lindström och andra som torpeder för att med våld få stopp på familjen Rexhepis hot. Tvärtom, det enda Sefastsson säger som kan kopplas till våld är just att inget våld skall förekomma.

Att Johan Lindström skulle åta sig att puckla på sin cellgranne, som han uppenbarligen har goda kontakter med, verkar inte heller särskilt sannolikt.

I förhören säger också Johan Lindström, liksom hans fru Marine, att det var ”våldsam övertalning” och ”påklappning” saken gällde och att Trond Sefastsson uttryckligen ”beställt” detta. Det finns inget annat i förundersökningen som stödjer anklagelserna. Någon anmälan, rapport eller uppgift om att Idris Rexhepi verkligen skulle ha misshandlats av sin medfånge finns inte heller. Driton Rexhepi, som alltså skulle ha besökts av två torpeder, berättar inget sådant i förundersökningen eller i sin polisanmälan. Under våren 2008 beslutar därför åklagaren att avskriva också denna misstanke.

 

Skattebrott

I en rad artiklar i olika media finns mer eller mindre uttalat, misstanken att Trond Sefastsson skulle ha tänkt begå skattebrott eftersom han tog emot stora summor kontant i en ”plastpåse”. Men eftersom pengarna bokfördes under 2007 och inte ska deklareras förrän 2008 har inget sådant brott begåtts.

Det har inte hindrat misstanken. Flera av de inblandade hävdar att det var Sefastsson själv som begärde att pengarna skulle betalas kontant. Den faktura ställd till Driton Rexhepi som finns i Sefastsson dator och bokföring kan, av allt att döma, vara upprättade efter, kanske långt efter, att han tagit emot pengarna.

Sefastsson hävdar att kontantbetalning med pengarna i en plastficka av det slag bankerna normalt använder och i ett Nordeakuvert är inget ovanligt i eftersom det rör sig om människor som normalt arbetar med kontanter. Mot det står att Driton Rexhepi, inför i vart fall en av betalningarna, tog ut pengarna från sitt bankkonto.

I förundersökningen finns också andra som vittnar om att Sefastsson betalat arvoden kontant utan krav på kvitton. Trond Sefastsson medger också att han har förvarat förhållandevis stora summor kontant hemma. Det gör att misstanken om ”svarta pengar” självklart väcks men det är trots allt inget brott att arbeta med kontanter.

I andra fall där Sefastsson har tagit betalt för sina juridiska tjänster är affärerna bokförda och beskattade och det finns alltså inget som egentligen tyder på att han inte avsåg, och avser, att göra detsamma när bokslutet för 2007 lämnas in. Däremot är det inte bra att som journalist eller jurist utsätta sig ens för risken att misstänkas syssla med ”svarta” affärer.

Sammantaget gör detta mediernas mer eller mindre uttalade kritik begriplig men för den skull inte försvarlig. Hanterar man pengar som Trond Sefastsson gjort får han finna sig att journalister och andra ifrågasätter hans skattemoral. Men steget från att ifrågasätta till att påstå att brott föreligger borde vara betydligt längre. Rent sakligt finns inget brott! 

 

Bokföringsbrott

Under förundersökningen och husrannsakan granskades Trond Sefastssons bokföring för de senaste åren och undersökarna kunde konstatera att han inte ”ofördröjligen” har bokfört och numrerat alla fakturor och kvitton på utlägg och satt in dem i pärmar såsom lagen föreskriver.

Detta är kanske, men långtifrån tvärsäkert, ett brott mot bokföringslagen. Det är dock svårt att se detta som särskilt allvarligt. Tvärtom är det sannolikt få egenföretagare som inte, i så fall, är brottslingar.

 

Sammanblandningen – etikbrottet

 

Vid sidan av de alltså huvudsakligen avskrivna men till en början mest uppmärksammade anklagelserna finns den svåraste frågan - den om sammanblandningen av roller. Och den är svår på två nivåer – både på den journalistiska och juridiska.

Trond Sefastsson hade som jurist åtagit sig uppdrag som liknade dem han gjort som journalist för Kalla Fakta. När han arbetade med sina juridiska uppdrag använde han journalistiska metoder med intervjuer och videoinspelningar. Han har, som reporter/researcher vid Kalla Fakta, gjort en serie program där han kritiskt granskat en rad rättsfall. Han har också vid flera tillfällen under de senaste åren, som jurist men för det mesta utan betalning, gjort undersökningar och rekonstruktioner av brottsfall där han kombinerat sin juridiska och journalistiska kompetens och då använt video/TV för att tydliggöra och illustrera påstådda skeenden. Arbetsmetoden liknar delvis den som används vid research för TV-program. Han använde också när han arbetade i sin juristfirma sin e-postadress på TV4 och angav i bland TV4 som sin hemvist så t.ex. när han skulle besöka Idris Rexhepi i fängelset.

Från kollegor och utomstående haglade fördömande och avståndstaganden. Hans agerande ansågs strida mot de skrivna och oskrivna regler som seriösa journalister förväntas följa. Och, som ofta när drevet går, gavs det sällan tid till eftertanke. Utan att ha satt sig in i sakfrågan var enigheten i media och bland debattörer närmast total – Trond hade försökt sälja inslag i Kalla Fakta och han hade jobbat, mer eller mindre i smyg, som jurist när han samtidigt var journalist. Några få ifrågasatte det första påståendet, det om försäljningen av inslag då de ansåg AB/Insiders avslöjande alltför tunt. Den andra, sammanblandningen av yrkesrollerna, har dock nära nog alla samstämmigt fördömt på yrkesetiska grunder. Mer om det nedan.

Därutöver har åklagaren Malin Palmgren kommit fram till att hans uppdrag för familjen Rexhepi kan vara ett straffbart mutbrott; och dessutom ett grovt sådant eftersom det handlar om betydande belopp och ”varit ägnat att skada allmänhetens förtroende för fri och oberoende journalistik.” (I den första formulerade brottsmisstanken stod ”objektiv och oberoende” men ordet objektiv byttes sedermera alltså ut mot ”fri”.) (Se bil 3)

Åtalbart etikbrott

Först till den juridiska delen. Att det kan bli tal om mutbrott, trots att åklagaren avskrivit misstanken om att Rexhepi skulle köpt och Sefastsson sålt TV-inslag i Kalla Fakta, beror på det så kallade tjänstesambandet. Sefastsson skulle helt enkelt ha fått uppdraget från Driton Rexhepi och därmed betalningen som ”otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning”. Rexhepi blir då åtalad för bestickning för att ha betalat pengarna

Det är inte alltför svårt att förutse att åklagaren kommer att stöta på en hel del problem. Själva tjänstesambandet förutsätter rimligen att den misstänkte är arbetstagare och dessutom har makt att påverka och, i det här fallet, styra programval och innehåll.

Trond Sefastsson arbetade i egen firma, en juristfirma, som uppdragstagare för TV4 under delar av året och tog  andra jobb – bl.a. som lärare, föreläsare och jurist. Åklagaren tycks inte ha förstått att Sefastsson inte var anställd vid TV4 utan just uppdragstagare och, när han tog Rexhepi-uppdraget, hade han ett halvtidsuupdrag med en definitiv uppsägning inskrivet i avtalet. Han har heller inte haft en sådan position att han kunnat besluta om inslag i Kalla Fakta. Enligt det kontrakt som Sefastsson haft med TV4 fick han inte ta uppdrag från andra TV-bolag men hade i övrigt full frihet att arbeta för andra och med annat.

I likhet med en rad andra frilansande och fast anställda medarbetare på TV4 är det i det närmaste självklart att han kan ha fått uppdrag just genom att vara ”känd från TV”.

Om detta är ett straffbart tjänstesamband ligger en stor del av Sveriges frilansande journalister rätt illa till. (Mer om detta nedan) Och inte bara journalister, Rader av konsulter, frilansande och extraknäckande yrkesmänniskor lever högt på att de blir kända från ett uppdrag och därmed får ett annat.

Problemet med tjänstesambandet blir för åklagaren att visa att en uppdragstagare, frilansare, inte har full rätt att inom de regler som deras olika kontrakt kan innehålla, ta andra uppdrag.

När det gäller att han ska ha ”riskerat skada förtroendet för fri och självständig journalistik” kan det bli svårt för en domare att hävda att en frilansande journalist inte får ”slå mynt” av sitt ordinarie uppdrag och ta likartade sidouppdrag.

Flera domare, inklusive ledamöterna av Högsta Domstolen, har omfattande extraknäck och har ibland högre lön från dessa än från sina ordinarie jobb. De arbetar då som domare i skiljenämnder. Det anses inte skada allmänhetens förtroende för deras integritet, oberoende och oväld.

Åklagarens agerande i just den här frågan är också märklig. Av allt att döma, inte mist av hennes egen gärningsbeskrivning nr 3 från maj 2008, har misstanken om tjänstesamband funnits mycket länge. Med stor sannolikhet har minst två, kanske tre, av förhören med Sefastsson egentligen handlat om detta tjänstesamband och inte bara, eller ens inte alls, om misstanken om försäljning av TV-inslag eller torpedhyra. Men om detta visste Sefastsson själv ingenting! Enligt Trond Sefastsson var det först det tredje förhöret i mars 2008 och efter det att bandspelaren stängts av som åklagare Malin Palmgren berättade att hon ändrat gärningsbeskrivningen. Det innebär att Sefastsson under minst ett, sannolikt två, kanske tre förhör svarat på frågor för att fria sig från misstankar som inte längre var aktuella! Hur denna förhörsmetod stämmer med lagens krav på att förundersökningsledaren, åklagare Palmgren, skall vara opartisk, är värt att utreda. Malin Palmgren menar att det inte är någon egentlig skillnad på den ena fallet av mutbrott, att sälja TV-program, och det andra, att få en ”otillbörlig belöning”. (Bil 4)

Av förhören under förundersökningen framgår också med all önskvärd tydlighet att såväl förhörsledaren (polis) som åklagaren tycks genuint okunniga om förhållandena på dagens arbetsmarknad för journalister, konsulter och andra fria tjänsteyrken.

Åklagaren har också genom sin gärningsbeskrivning beträtt minst sagt minerad mark. Hennes argument bygger på att det finns en ”fri och oberoende journalistik” – i vart fall på TV4. För att veta om ett eventuellt mutbrott är grovt eller inte ska domstolen avgöra vad som är ”fri och oberoende journalistik” och vilka sysslar med detta!

Tanken svindlar. Men än så länge har mediedebatten uteblivit. Sannolikt eftersom ingen redaktion tagit reda på vad saken gäller. Det är förvånande om en kammaråklagare på riksenheten mot korruption väcker åtal på den här grunden och än mer överraskande om det skulle leda till en fällande dom.

Vad som däremot inte är förvånande är den massiva kritik från kollegor och debattörer som riktats mot Trond Sefastssons sammanblandning av roller. Men är den relevant och rättvis. Och är den egentligen särskilt genomtänkt?

Branschens hyckleri

Frågan om vad journalister får och inte får göra är på intet sätt ny. Men det är en fråga där svaren skiftar - från tid till annan, från rum till rum, från person till person. Vad som sägs i högtidstalen och branschdebatter är en sak. Hur det i praktiken fungerar är en helt annan.

Då och då under de senaste decennierna blossar debatten upp på allvar ofta då i samband med något spektakulärt fall. När en av Sveriges första, och då verkligt största ”TV-kändisar”, Olle Björklund på Aktuellt, på 60-talet uppträdde i folkparkerna fick han sparken från Sveriges Radio eftersom han ansågs ha skadat företagets förtroende och förmenta objektivet.

Men under samma period ansågs det på i stort sett alla medieföretag, inklusive Sveriges Radio, att det var helt i sin ordning att journalister och ledarskribenter som bevakade och skrev om försvaret också var reservofficerare krigsplacerade i olika informations- och PR-befattningar inom försvaret. (Så är det måhända fortfarande)

Detta var också vid en tid då journalister, inte minst i lokalpressen, ofta var politiker och kunde skriva om de beslut de själva varit med om att fatta. Detta var vid en tid då journalister i parti- och organisationspress förutsattes vara partiska och enbart skriva förmånligt om den egna saken.

Under 1900-talets sista decennier växte dock kraven, och delvis självbilden, fram på en professionaliserad yrkeskår med journalister som skulle stå fria från alla särintressen och arbeta i den opartiska sanningens tjänst.[7] 

Så har det aldrig blivit annat än på pappret. Arbetsgivare och arbetstagare har varit överens om hur det borde vara, eller snarare hur det borde se ut, och har gemensamt skrivit regelverk och uppförandekoder därefter. Den i det här sammanhanget viktiga paragrafen är den som stadgar att en journalist inte ska ta uppdrag från utomstående ”som kan misstänkliggöra ställningen som fri och självständig journalist”.[8]

Frågan är vad paragrafen egentligen betyder. Orden ”kan misstänkliggöra” lämnar fältet fullständigt fritt för tolkning. Vem kan misstänkliggöra och på vilka grunder? Och vad betyder ”fri och självständig”? Finns denna idealperson i verkligheten?

Verkligheten visar att många, både företag, fast anställda och frilansare, bryter mer eller mindre uppenbart mot regeln såsom den oftast tolkas. Många medieföretag, TV4 inte minst, har gjort det närmast som en affärs- och marknadsföringsidé att tillåta, och uppmuntra, sina nyckelmedarbetare uppträda och extraknäcka mot betalning i rader av kommersiella sammanhang. Många av TV4:s programledare, som ofta också har egna företag, erbjuder och annonserar öppet sina tjänster som programledare vid seminarier och konferenser; däribland Tilde de Paula; Jenny Östergren, Lennart Ekdahl, Pia Sehm, Malou von Sivers och Steffo Törnqvist. Båda parter vinner ekonomiskt på detta. Journalisterna drygar ut sina löner med 25-50 000 kronor för ett endagsuppdrag och företaget kan hålla sina lönekostnader nere och vinner marknadsföring.

Många journalister arbetar också som konsulter och hjälper företag med mediehantering. En stor del av börsföretagens årsredovisningar skrivs av extraknäckande journalister. Ansedda ekonomijournalister anlitas ofta av företag som vill få sin historia skriven och som betalar, till skillnad från de flesta redaktioner, rejäla arvoden.

Redaktionernas ansträngda ekonomi har också gjort att allt fler redaktioner tar in företags och organisationers färdigskrivna PR-texter mer eller mindre oredigerat och okontrollerat. Beställda, och starkt partiska undersökningar, presenteras som vore de akademiska sanningar.

Nyligen avslöjades att tidningen Nya Kristinehamnsposten använder en kommunanställd kommunikatör som extraknäckande lokalkorrespondent för Storfors kommun. Redaktionsledningen säger sig inte se några problem med detta eftersom alla texter läses på redaktionen innan de publiceras.[9]

På sitt sätt är detta en gammal, mindre stolt, tradition med rötterna i den tid då de flesta tidningar startades och drevs för att propagera för en viss politisk rörelse. Då var ofta journalisterna, i synnerhet ledarskribenter och chefredaktörer, också deltidspolitiker i riksdag eller kommun. Långt in på 70-talet fanns journalister på också stora dagstidningar som kunde sitta i fullmäktige och skriva en artikel om den fråga de just som ledamöter varit med att fatta beslut om!

I organisationspress är det fortfarande en underförstådd självklarhet att journalisterna skriver positivt om den egna organisationens verksamhet och avstår från kritisk granskning. Det är självklart så att det finns rader av tidningsföretag där såväl den publicistiska som den affärsmässiga idén bygger på att de anställda journalisterna är allt annat än objektiva, opartiska och obundna. Självklart gäller det fackförbundspress och ingen drömmer väl om att Kyrkans Tidning skall förhålla sig opartisk, eller än värre negativa, till frågan om Guds existens eller att tidningen Hundsport inte ska sympatisera med Kennelklubbens policy och rasistiska (när det gäller hundar, alltså) inställning. Tid efter annan kommer någon mer ”rättrådig” journalist, ofta då i fackförbundspress, som tror på totalt oberoende och kritisk granskning av den egna verksamheten. Det brukar sluta med en några högljudda protester och någon som avgår och därefter återgår allt till det gamla.

På integritetens högborg, Sveriges Radio, görs nu allt fler också samhällsbevakande program av fristående produktionsbolag. Flera av dessa har, naturligtvis, också andra uppdragsgivare från näringslivet och organisationer. Kanske kan integritet och oväld upprätthållas men helt säker kan lyssnaren inte var. Produktionsbolagen hävdar att de har ”kinesiska murar” mellan sina olika verksamheter och att det som produceras för SR i allt följer public-service-bolagets regler och anda . Men den mur som är så hög att en åsna lastad med guld inte kan ta sig över den, finns som bekant inte. Risken är att någon förr eller senare går över muren och låter sig påverkas. En ökad öppenhet om bolagen och deras verksamhet skulle minska risken.

Visserligen sägs det i avannonserna efter programmen att vilket bolag som gjort det men mer än så får lyssnaren inte veta. På SR:s hemsida syns inte alls vilka program som inte görs av bolaget självt. Det går t.ex. inte se på hemsidan att det mediegranskande programmet Medierna inte görs av SR utan av ett fristående bolag, Tredje Statsmakten Media AB. Tvärtom är de enda kontaktuppgifterna de som går via SR:s e-post och telefonväxel.

UR (Utbildningsradion) sänder TV-programmet Vetenskapslandet som till stor del bekostas och till och med produceras av just dem som programmet handlar om – universitet och forskningsinstitutioner. Det lär knappast höra till de bästa exempel på public service-bolagets fria och obundna journalistik!

Inget av allt detta måste leda till dålig journalistik. Men det kan bli, och blir med säkerhet då och då, en förtroendefråga – i synnerhet om det sker i det fördolda. Det kan också, självklart, leda till dålig, partisk eller utebliven bevakning.

En journalist som arbetar som jurist eller rådgivare för ett företag, organisation, eller dömd knarklangare, kan självklart i den rollen få reda på något som han, som journalist ser är en bra story. Är storyn till fördel för kunden blir han inte särskilt trovärdig som journalist. Är den negativ för kunden är risken stor att han, om han publicerar den, blir av med kunden.

Den ekonomijournalist som bevakar medicinföretag på börsen och samtidigt tar ett skrivuppdrag för det stora läkemedelsföretaget kan kanske göra ett bra jobb för båda sina arbetsgivare. Kanske kan en driven ekonomijournalist både skriva texter till företagens årsredovisningar, kundtidningar och hyllningsböcker och samtidigt leverera kloka analyser till den oberoende kritiskt granskande redaktionen.

Men, sker det i det fördolda och t.ex. blir känt genom ett ”avslöjande” lär det ändå skada både journalistens och redaktions förtroende hos läsarna. Öppet kända bindningar och beroenden skapar däremot sällan problem. Det eventuella etikbrottet styrs alltså av vad läsarna/tittarna respektive arbetsgivare och kollegor på redaktionen tror om journalistens och redaktionens roll. Om allmänheten tror att alla journalister är ”opartiska och obundna” blir förtroendefallet stort om sanningen uppenbaras.

Botemedlet mot vänskaps- eller penningkorrumperade medier och journalister är knappast förbud. Öppenhet och insyn är i denna som i de flesta förtroendefrågor förmodligen det mest effektiva. Medieföretaget måste alltså vara öppet gentemot sina läsare med sin policy, med vilka regler som gäller för medarbetare och hur övervakningen och kontrollen sköts. Självklart måste journalisterna vara öppna gentemot sin publicistiske arbetsgivare och berätta om sina andra jobb, bindningar och eventuella jäv. Frågan är ”när”?

Jävet uppstår ju först när det föreligger en tänkbar intressekonflikt. Ska den extraknäckande journalisten berätta om de uppdrag som han bedömer kan skapa problem? Ska journalisten redovisa hela sin bekantskapskrets, barn på dagis och sina fritidssysslor som ju allt kan försätta henne i jäv.

I Trond-affären skulle det ha kunnat uppstå ett tydligt jäv om t.ex. Kalla Fakta bestämde sig för att granska den knarkdömde Rexhepi eller den grova brottsligheten i Malmö. Att Trond i det läget måste berätta om sitt uppdrag och avstå från att delta är självklart. Frågan är om han borde ha gjort det i förväg.

Med tanke på uppdragets art och Kalla Faktas, och Trond Sefastssons, intresse för likartade frågor menar jag att han tydligt borde ha berätta för redaktionsledningen om sitt uppdrag. Mot bakgrund av vad olika TV-chefer uppger, också i efterhand, hade han med stor säkerhet fått klartecken att åta sig jobbet.[10]

TV4:s respektive Tronds policy

Det är ett ödets ironi att en av de största misstroendefrågorna inom massmedia som väckts de senaste åren har kommit att handla om just om TV4 och Trond Sefastsson. Båda har utmärkt sig genom att mer eller mindre medvetet bryta mot de officiella regelverken men från vitt skilda utgångspunkter.

TV4 har i praktiken gett sina fast- och kontraktsanställda medarbetare klartecken till omfattande extraknäck och uppdrag för andra företag. Den enda begränsningen tycks ha varit för dessa medarbetare att inte arbeta med direkta konkurrenter till TV4. Någon skriven policy eller regelverk har inte ha funnits förrän nu, efter att Trond-affären exploderat. Bakom TV4:s, hittills alltså informella och tillåtande policy, har av allt att döma legat ekonomiska och inte publicistiska överväganden. Det har varit lönsamt för alla parter. Däremot är det en policy som TV4 förnekat. I programmet Insider säger Göran Ellung tvärtom att den typ av dubbelarbete som Sefastsson ägnat sig åt är helt oacceptabelt och något som TV4:s ledning inte haft en aning om. Det kan å ena sidan tyckas märkligt med tanke på att bolaget självt anlitat Sefastsson som jurist och rimligen måste ha sett och hört talas om några av hans andra fall.[11] Å andra sidan kan det vara så att Göran Ellung och TV4 dels inte vetat om fallet med heroinsmugglaren Rexhepi, dels menat att just det uppdraget borde han inte ha ägnat sig åt eftersom de ligger för nära hans jobb som journalist.

Trond Sefastsson har, inte minst som lärare och föreläsare, drivit frågan av mer publicistiska skäl. Han har öppet kritiserat branschen och sina kollegor för att inte i tillräckligt hög grad röra sig utanför ”skrået” för att skaffa sig erfarenhet och kunskap på annat sätt än det traditionella.

Han har också med kraft hävdat att snart sagt alla (lagliga) metoder för att skaffa fram information kan och bör användas om det gäller journalistiskt viktiga frågor eller, som i hans fall, om det kan ge rättvisa åt en felaktigt dömd.

Men, genom att öppet berätta vad man gör och hur man arbetar, kan de misstroendeskapande problemen undvikas, var tanken. Sefastsson har i den meningen levt som han lärt och på kurser, seminarier och i debatter öppet berättat om sina, för renläriga journalister ovanliga, arbetsmetoder. I det här fallet hjälpte det inte. Problemet är att även om arbetsgivare, redaktion och kollegor vet, innebär inte det att läsare och tittare – och kunder - vet och förstår. Och en sak är att i allmänna ordalag berätta om sin juristfirma och att konkret meddela sin uppdragsgivare att man också jobbar för en dömd knarksmugglare.

Å ena sidan är det lätt att hävda principen att Caesars hustru inte ens får misstänkas. Journalister får inte utsätta sig för misstanken att gå andras ärenden eller utnyttja sin ställning som journalist i andra uppdrag. Å andra sidan kan det leda till branschen befolkas och styrs av dels rättrådiga pelarhelgon, dels skrupelfria journalister som inte öppet berättar om sina andra uppdrag och bindningar.

Detta dilemma borde en erfaren och etikdebatterande journalist som Sefastsson både ha insett och kunnat undvika. Att ta uppdrag som jurist och ägna sig åt tryckfrihetsfrågor, granskningsfall och annat är självklart både acceptabelt och lovvärt, hur man än ser på saken. Att som jurist åta sig att arbeta med påstådda rättsövergrepp när han samtidigt ägnar sig åt just denna typ av frågor är däremot som gjort för att skapa problem. Likaså är det nödvändigt att reda ut och förklara för alla parter när arbetet avser TV4 och när det gäller arbete för den egna juristfirman.

I det här fallet kan lösningen, i vart fall i efterhand, te sig rätt enkel: När Trond Sefastsson blir ombedd av familjen Rexhepi att försöka få fram fakta som friar fadern Idris, eller mildrar domen åtar han sig uppdraget i sin juristfirma och gör just detta tydligt för både familjen och TV4 där han för tillfället arbetar halvtid. Om han efter en tids jobb inser att fadern är skyldig och ingen resning går att få, får han göra upp räkningen med familjen och ta betalt för nedlagt arbete enligt det avtal han träffat.

Om han däremot ser att här är en oskyldig man dömd måste han ställa kunden inför ett val. Antingen fortsätter Sefastsson med det ”journalistiska” juridiska jobbet och, när det är klart, lämnar slutfakturan till familjen och materialet till familjen som kan använda det hur de vill. Eller också frågar han familjen om de vill att han ska försöka sälja materialet till Kalla Fakta som i så fall får ta hela fakturan.

I Trondfallet fick mediedrevet fick extra fart genom att TV4:s chefer, sannolikt med rätta, kunde säga att de inte visste att han jobbade som juristkonsult åt en knarksmugglare. Hade Trond Sefastsson meddelat sina chefer på TV4 om fallet, och om de då sagt ”ja”, skulle de ha varit tvungna att, när drevet började ta fart, säga “detta skedde med vår vetskap och vi hade full koll på hans verksamhet!”

Drevet, om ens det ens hade börjat, skulle ha kommit av sig eller möjligen riktats mot TV4. Dessutom hade Liljegrens/Sundevalls affärsidé spruckit direkt! Att Trond Sefastsson i generella termer berättat öppet om sin juristverksamhet, fritar inte honom från att den etiska skyldigheten att “anmäla” ett såpass spektakulärt fall som att hjälpa en av Sveriges störste (gripne) knarksmugglare.

Frågan är om och när det kan anses tillåtet att använda också ”oetiska” metoder för att få fram information. Är det när man, som jurist eller journalist, anar ett fall av rättsövergrepp eller rättsröta? Får man använda yrkestiteln ”journalist” eller arbetshemvisten TV4 när man i själva verket arbetar, mot betalning men för ”den goda sakens skull”? Får en jurist walraffa? Att journalister, också mot betalning, får använda okonventionella metoder anses numera vara acceptabelt. [12]

En sätt att minska problemen och öka förtroendet för journalister och media är att lägga ut mer material och information om arbetsmetoderna på sina hemsidor. En metod som Trond Sefastsson har använt på TV4. Det går numera utmärkt att lägga ut bandade intervjuer i sin helhet och en hel del av det bakgrundmaterial som journalisterna använder. Detta skulle öka allmänhetens insyn och förståelse för journalistiken öka den journalistiska kvalitén (felaktiga citat och tendensiösa klipp skulle avslöjas direkt) förbättring för alla parter

 

Efterbörden

Som i de flesta drev dog också Trond-affären ut i de stora tidningarna efter några dagar. I några facktidningar dök det upp små fortsättningar, utvidgningar och en del nya beskyllningar. Det mesta blev bekräftelser på huvudspåret – Sefastsson är den korrumperade journalisten som också använder sig av gangstermetoder för att med våld tysta sina kritiska kunder.

Delvis kan tystnaden förklaras av att huvudpersonen själv, Sefastsson, valde att, efter de första dagarna, inte uttala sig för media över huvud taget. Han ansåg sig alltför misshandlad av sina kollegor med felaktigt återgivna citat och aldrig publicerade invändningar och förklaringar.

Bevakningen av affären tog ny fart i samband med att åklagaren begärde och fick ta Sefastssons dator i beslag trots att många kritiker menade att den borde vara skyddad av den svenska grundlagen. 

Lite extra publicitet och del rejäla rubriker som spädde på bilden av den korrumperade journalisten kom också i samband med att Johan Lindström också påstod sig ha försökt köpa TV-inslag av Trond Sefastsson. Åklagaren utvidgade då misstanken om mutbrott och delgav Sefastsson en ny misstanke och Lindström en om bestickning.

I december kom så ett intressant uttalande från kammaråklagare Malin Palmgren på den speciella enhet hos riksåklagaren som handlägger korruptionsbrott och som handlägger fallet Sefastsson. Åklagaren avskrev i huvudsak de ursprungliga anklagelserna, men riktade nya misstankar mot honom, och nämnde något om resultatet av höstens uppmärksammade datorbeslag.

Trots det massiva drevet i september och trots det mycket uppmärksammade beslaget av datorn inskränkte sig de flesta redaktioner till att ta TT-materialet rakt upp och ned. Inte ens Aftonbladet, som i pressen ledde drevet, gjorde en egen story på hennes uttalande.

Rubrikerna kom då att bygga på temat nya misstankar och nya brott. Ett nytt fall av grovt mutbrott skulle undersökas. Att uppgifterna byggde på ett enda utsaga från en grovt kriminell, redan inblandad person, Johan Lindström, nämnde åklagaren inte och ingen journalist tycks ha gått vidare med den saken.

Trots den stora uppståndelsen kring datorbeslaget tidigare under hösten blev mediebevakningen av resultatet minst sagt magert. Åklagaren berättar att man, utan att röja något källskyddat material, kunnat gå igenom datorns innehåll men det enda resultat som rapporterade var med TT:s ord: ”I samband med undersökningen kopierades ett begränsat antal dokument som, enligt åklagaren, kan ha betydelse för förundersökningen.”

Ingen journalist tycks ha frågat vilken betydelse och vad dokumenten kan ha handlat om. Enligt Trond Sefastsson var det ett fåtal handlingar och då framförallt fakturor som stödde hans berättelse! Det framkom aldrig eftersom ingen tycks ha frågat Sefastssons advokat!

Nästa större nedslag i affären kom i mars 2008 då rubrikerna främst handlade om att ”åtal väntas inom en månad” (TT) och att ”Trond Sefastsson åtalas för flera brott” (Journalisten). Att åklagaren nu bekräftar att hon lagt ner undersökningen om de brott han misstänktes för från början och polisanmäldes för, får en mycket undanskymd plats i de flesta tidningar. Ingen tycks heller ha förstått den fulla vidden av åklagarens nya misstankar om det s.k. ”tjänstesambandet”; kanske var det ingen som begrep det.

Dagens Nyheter gör rubrik på att Sefastsson skall åtalas för grovt mutbrott, utan att beskriva tjänstesambandet, och om bokföringsbrottet vilket enligt DN skulle kunna rendera honom fängelse vilket var en helt felaktig uppgift.

I slutet av april avslöjas, återigen, att åklagaren inte går vidare med ursprungsfallen men nu har i vart fall journalisten på TT delvis insett vad det betyder. Svenska Dagbladet har över sin TT-text rubriken ”Åklagaren backar om Sefastsson”. Den fåkunnige läsaren blev dock inte så mycket klokare av den korta men i huvudsak korrekta texten. Att frågan om tjänstesambandet skulle kunna vara kontroversiell framgick inte.

Under våren dök det också upp en del besynnerliga uppgifter om att Sefastsson skulle, tillsammans med en redan tidigare rätt omskriven nämndeman, Cecilia Beckroth, ha lagt ut uppgifter på nätet om sina två antagonister, Sundevall och Liljegren. Någon av dessa, eller båda, polisanmälde saken och menade att det handlade om övergrepp i rättssak. Vad den storyn egentligen handlade om är svårt för en utomstående att få grepp om. Möjligen, men det är knappat sannolikt, kan åklagaren vad det lider komma fram med något.

Slutligen ska sägas att Sefastssons framträdande på föreningen Grävande Journalisters konferens våren 2008 ledde till en hel del artiklar som återgav, i huvudsak korrekt, hans rätt kontroversiella påståenden om journalistrollen, förekomsten av svarta pengar i branschen mm.

 

Drevets dynamik – debatten som försvann

Det är ingen överdrift att kalla bevakningen av Trond-affären ett drev, ett journalistiskt flockbeteende. De första dagarnas bevakning av ”Trond-affären” ger goda exempel på drevjournalistik när den är som värst – snabb, ytlig, ensidig, okritisk och fördömande -löpsedlar och uppslag flera dagar i rad, personfixering, och jakt på huvudpersonen ända in i bostaden dygnet runt. Det ges ingen tid till eftertanke och nyanser. När drevet går vinklar de flesta sina artiklar och inslag på ungefär samma sätt. Drevet bygger ofta på vaga och otillräckliga, uppgifter. Det är ont om allsidigt belysande material och svårt för enskilda journalister att få fram mer, nytt och annat material och därmed kunna gå vidare med storyn.

Drevet får extra fart av ett slags uppdämt behov att kritisera en tidigare upphaussad person. Finns där också en smula avundsjuka och yrkesmässiga agg till någon som man menar har fått oförtjänt hög status drivs drevet snabbt till svindlande höjder även om sakuppgifter saknas och källkritiken är svag eller obefintlig.

I det här fallet tvangs, eller valde, praktiskt taget alla att förlita sig på uppgifterna ur den ”Operation Domedag” som Sundevall/Liljegren sålde till Aftonbladet och Strix/Insider. Frågan är om journalisterna gjorde rätt i att i så hög grad lite på dessa uppgifter.

I efterhand kan vi konstatera att uppgifterna var antingen grundlösa eller i vart fall så illa underbyggda att åklagaren har valt att inte gå vidare med dem. Det hindra inte att de, i alla fall i huvudsak, kan vara korrekta. Att en förundersökning inte leder till åtal måste inte innebär att misstankarna är obefogade. De kan vara juridiskt svåra att leda i bevis.

Hur det förhåller sig i detta fall är omöjligt att veta men Sefastssons allmänna trovärdighet, öppenhet om sina arbetsmetoder och tidigare fall gör att tilltron till honom blir hög.

Utan egna möjligheter att gå till grunden med materialet tvangs journalisterna förlita sig på dels de andrahandskällor som stod till buds, dels till vad Trond Sefastsson själv sa de första dagarna då han uttalade sig för media och förnekade alla anklagelser om korruption och torpedhyra.

Med några undantag valde journalisterna att lita på utsagor från Driton Rexhepi och Dick Sundsvall och vad de sa att andra, i första hand en del dömda brottslingar, sagt. Frågan är alltså hur trovärdiga uppgifterna i Operation Domedag var och vilken kontroll som gjordes. Med tanke på att affären med Aftonbladet och Strix gjordes upp på torsdagen 30 augusti 2006 och publicerades under helgen har de båda redaktionerna inte själva haft särskilt mycket tid för att själva kritiskt granska uppgifterna de köpt. Hur, eller om, de gjorde någon egen kontroll vill de inte svara på. (Se nedan)

Andra medier har i huvudsak hängt på och har inte heller ägnat sig åt någon form av källkritik – med ett undantag. Sveriges Radios program Studio 1 tog snabbt upp och gick igenom de bandade samtal som skulle visa att Sefastsson ”sålt” TV-inslag och hyrt en ”torped” och visade att det inte fanns stöd för en sådan tolkning i de inspelade banden. Reportern Daniel Velasco reagerade när han såg programmet på att den del av de bandade samtalen som spelades upp inte alls innehöll något som styrkte påståendet.

- Jag reagerade på detta eftersom det normala är att man tar fram det som tydligast styrker ens påstående. Här fanns egentligen inget alls som sa att Trond skulle ha sålt TV-inslag. Vi fick fram utskrifter av hela samtalet och inte heller där hittade vi något, säger han som då gjorde ett längre inslag om detta i Studio 1 tillsammans med Bo-Göran Bodin.

Få andra har ifrågasatt materialet. Hannes Råstam i Ordfront och Martin Jönsson i SvD har i debattartiklar varit kritiska och ifrågasatt AB:s och Insiders uppgifter. Inte ens de specialtidningar som bevakar branschen gick vidare med affären och gjorde någon källkritisk granskning. Det är märkligt med tanke på att flera av källorna och sagesmännen måste betraktas med, försiktigt uttryckt, skepsis. Några är grova brottslingar och personer själva har starka ekonomiska intressen i affären. Den ena av de två avslöjarna är journalist med tvivelaktigt rykte och den andre en sparkad och dömd polis känd för minst sagt kontroversiella arbetsmetoder.

Debattfloran inskränker sig till några få kommentarer som mest handlar om detaljer och försvar av det egna agerandet. Dick Sundevall gick i svaromål i några sådana frågor men någon djupare debatt kring källkritik och om anklagelsernas hållbarhet blev det aldrig. En debatt på Publicistklubben efter att drevet gått, gav knappast vare sig allmänhet eller kollegor någon djupare kunskap i den frågan. De flesta inlägg i media under hösten 2007 handlade om det journalistiskt, etiskt och moraliskt förkastliga i vad Trond Sefastsson gjort. Nästan ingen ägnade sig åt frågan om han verkligen gjort det eller om Liljegrens och Sundevalls agerande.

En som tidigt reagerade i den frågan, dock inte särskilt offentligt, var TV4:s faktachef Fredrik Lundberg som tidigt fått god insyn i hela materialet. Han kunde snabbt konstatera att många av anklagelserna byggde på mycket vaga uppgifter, närmast skvaller. Han är visserligen starkt kritisk till Sefastssons dubbla roller men också mot Liljegrens och Sundevalls minst sagt ovanliga sätt att arbeta. Nu nämner Fredrik Lundberg aldrig Olle Liljegren vid namn. Han och TV4 betraktar honom som en källa med rätt till anonymitet så i vårt samtal, liksom i förundersökningen, kallas Liljegren konsekvent för privatspanaren. 

- Deras uttalade syfte var att vi skulle ta över och mörklägga materialet mot betalning. En mörkläggning var “det enda rationella alternativet”, och att detta rationella alternativ hade en prislapp. TV4 skulle utbetala ca 1 miljon kronor och Trond Sefastsson skulle sparkas från sitt jobb, annars skulle privatspanaren sälja sina uppgifter till Strix Television och Aftonbladet. Detta var kraven. Vi förklarade att TV4 inte sysslar med mörkläggning av uppgifter.

Fredrik Lundberg reagerade också mot att det var privatspanare Liljegren och inte journalisten Sundevall, som själv tar åt sig äran av hela avslöjandet, som kom med materialet till TV4.

- Om det nu var han som plockat fram historien torde det vara första gången i modern tid som en granskande journalist skickar fram en privatspanare till det företag som granskas för att presentera materialet och dessutom komma med ett krav på pengar och att den som är utsatt för granskningen skall ges sparken!.

- Och inte blir det mindre märkligt av att pengarna skulle gå till familjen Rexhepi och att alltså en granskande journalist kombinerar sitt journalistiska uppdrag med en slags indrivningsverksamhet är minst sagt märkligt.

Den märkliga historien byggde också, enligt Fredrik Lundberg, på mycket osäkra uppgifter som dessutom kontrollerades mycket dåligt innan de sedan publicerades.

- Bara några dagar efter att Insider och Aftonbladet köpt materialet publiceras det men det presenteras aldrig några egentliga bevis. I bandupptagning från bilen som gjorts finns inte ett ord som styrker det Insiders påstår om att Sefastsson skulle sålt TV-inslag.

- Lika illa är det när Aftonbladet påstår att Trond Sefastsson skall ha tagit emot 300 000 kronor för ett sänt Kalla Fakta-reportage. Jag har lyssnat igenom det källmaterial som ligger till grund för detta. Allt bygger på vad en fånge säger som inte själv har sett att några pengar har betalats ut, han har inte heller hört det från mannen som skall ha betalat ut dem, utan från en tredje person. Mannen som påstås ha betalat ut pengarna till Trond Sefastsson, förnekar det själv. Aftonbladet menar alltså att en ensam tredjehandsuppgift från den fånge som de själva kallar “torpeden” räcker för att publicera uppgiften!

- Och de två uppgiftslämnarna är inte ens själva säkra på alla sina anklagelser. När Dick Sundevall ställer upp i en intervju för Lars Adaktusson på TV8 några dagar efter avslöjandet medger att han inte vet om storyn håller.  Det innebär att den snabba köpejournalistiken tagits till en ny nivå. En historia bjuds ut till försäljning utan att säljarna garanterar att historien är sann!

- Utan att försvara Trond Sefastssons dubbla roller måste jag fråga mig varför de som köpte in materialet inte la ner större möda på att kontrollera materialet. Jag ser stora problem med denna typ av bråttom-journalistik där avslöjanden får bygga på antaganden och gissningslekar istället för bevis och framlagda fakta.

- Den uppgiftslämnare som kom till oss var fixerad vid storyns marknadsvärde och när vi tackade nej och sa honom att vi skulle tala med Trond Sefastsson fick vi till svar att detta skulle sänka marknadsvärdet på avslöjandet!

- Kanske var det så att det snabbt sjunkande marknadsvärdet gjorde att Aftonbladet och Strix hade så bråttom att publicera att de aldrig brydde sig om att göra det mest elementära för en journalist, nämligen att kolla fakta.

Den hårda kritik som Fredrik Lundberg riktar har han dock valt att inte gå ut med offentligt. Han skrev visserligen omedelbart efter avslöjandet en debattartikel i ärendet men valde att inte publicera den.

-  Jag vill vänta till dess jag kunnat läsa åklagarens förundersökning, säger han. Då kan det bli dags att på allvar gå ut och ta den här debatten.

En annan, också opublicerad, artikel som hade kunnat lyfta debatten är en som Trond Sefastsson, så småningom (januari 2008) skrev. Han skickade den först till både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters debattredaktioner. Ingen av dem tog in den trots att den då, och fortfarande, måste anses ha högt nyhetsvärde. När Sefastsson då vände sig till Expressen visade den redaktionen stort intresse. Under några veckor lovade redaktören att den skulle publiceras inom kort. När artikeln till slut skulle godkännas av chefredaktör Otto Sjöberg valde han att inte ta in den.

- Det var en mycket intressant och principiellt viktig artikel och jag hade gärna publicerat den, säger Otto Sjöberg i juni 2008 när jag frågar om varför han ställde texten.

- Men det fanns uppgifter i den som gjorde att den måste, av “av utgivarmässiga skäl”., arbetas om, säger Sjöberg. Och just i den vevan slutade vår debattredaktör. Texten hamnade helt enkelt mellan stolarna. Det är beklagligt men så var det!

Texten finns i sin helhet som bilaga 1.

 

Vad säger de själva:

Dick Sundevall 

Journalisten Dick Sundevall säger, när jag intervjuar honom, att han hörde rykten om att Sefastsson skulle ha tagit betalt för inslag i Kalla Fakta långt innan affären publicerades.

- Jag tog det inte riktigt på allvar förrän i juni/juli 2007 någon gång då jag fick kontakt med Driton Rexhepi som berättade sin historia och Johan Lindström som berättade sin. En historia som till en början verkade helt osannolik. Men när jag kunde kontrollera en rad detaljer i det han berättade och allt var korrekt kunde jag inte annat än tro på hans berättelse.

- Det var jag och Olle Liljegren och sen Johan Lindströms fru, Marine, som arbetade fram det här materialet. Jag gjorde det journalistiska jobbet och alla intervjuerna och grundtanken var förstås att publicera men vi befann oss i en knepig situation.

- Vi, Olle Liljegren och jag, höll på med ett mycket känsligt projekt för TV4 som rörde polisinformatörer och den under världen. Det jobbet skulle ju komma att granskas av den jurist, Trond, som vi nu började förstå var korrupt!

- Vi var tvungna att ge vad vi visste till TV4. Första berättade vi i stora drag vad vi visste och sen gick vi själva vidare med storyn. Till det andra mötet med TV4 hade vi gjort färdigt det mesta i form av research och intervjuer.

- Tanken var att det dels måste publiceras, dels måste problemet rättas till. Och eftersom vi i det läget arbetade för TV4 var det självklart att gå dit. Annars hade det ju varit mer naturligt att gå någon annan stans.

- TV4 betraktade ju vårt agerande som ett angrepp på bolaget så en direkt följd blev ju att vårt ursprungliga projekt föll. Nu har vi i stället ett kontrakt med Bonniers om en bok.

När det gäller frågan om pengar menar Sundevall att det aldrig var tal om någon summa annat än för de rätt blygsamma utlägg man haft. Allt tal om någon miljon eller så för materialet avfärdar Sundevall som ”trams”.

- Den där miljonen är något som TV4-folket pratar om. Vi har aldrig begärt något sådant. Vi förde över huvud taget ingen summa på tal annat än 30-40 000 kronor för våra utlägg.

- Kanske kan miljonen härröra från ett resonemang om vad skadan skulle kosta varumärket TV4, en fråga som tydligen diskuterades på radion vid något tillfälle.

Dick Sundevall vill inte säga vad de fick betalt för materialet av Insider och AB men säger att det inte alls var de summor som det skrivs om i tidningarna.

På frågan om vad som, i Sundevall/Liljegrens material, verkligen visar att Sefastsson ska ha sålt TV-inslag blir svaret från Sundevall svävande. I stället han pekar på en rad fall där Sefastsson skulle ha sagt sig arbeta för TV4 men i själva verket var jurist. Att Sefastsson skulle ha fått Rexhepis uppdrag i egenskap av jurist menar Sundevall inte verkar troligt eftersom Rexhepi dels säger sig redan ha en jurist, dels inte visste att Sefastsson var jurist.

På frågan om Sundevall i dag, givet det han vet nu, skulle ha publicerat samma sak blir svaret obetingat ”ja”.

Olle Liljegren

Jag har, via Dick Sundevall, sökt kontakt med Olle Liljegren men denne vill, enligt Sundevall, inte uttala sig.

 

Driton Rexhepi

Inte heller Driton Rexhepi vill uttala sig eller svara på frågor innan rättegången. Han säger dock, på telefon, att kontantbetalningen var något ”han själv (Trond Sefastsson) ville”.

 

Aftonbladet

En ambition med denna skrift har varit att försöka ta reda på hur de journalister som drog igång drevet resonerade då, i samband med publiceringen, och nu då en del nya uppgifter trots allt kommit fram. Det visar sig, dessvärre föga förvånande, att den öppenhet som journalister kräver av andra makthavare, är något man inte själv vill ha.

På samma sätt som när journalister, till äventyrs, granskar undersökningar och forskning försökte jag få reda på vilket underlag de olika redaktionerna hade för sina texter/inslag utöver vad som rymdes i sändningarna och på tidningssidorna.Varken Strix Television/Insider eller Aftonbladet ville lämna ifrån sig något underlag.Aftonbladets Jan Helin svarade så här i ett e-brev;Vår dokumentation i granskningen av Trond är mycket omfattande. Mycket av de ljudfiler som ingår i vårt källmaterial är publicerat i sin helhet på nätet. Annat har vi inte av hänsyn till källskyddet kunnat publicera på det viset. Av samma skäl kan jag inte lämna ut vårt källmaterial i sin helhet.

Till saken hör alltså att ljudfilerna på nätet var kortade.

Jan Helins resonemang är det som de flesta redaktioner för, när någon vill granska journalistiken – att hänvisa till källskyddet. Att många gör så innebär dock inte att det är vare sig rätt eller rimligt. Hänvisningen till källskyddet verkar vara vara en ryggmärgsreflex snarare än ett beslut fattat på saklig grund. Om materialet är, som Helin säger, mycket omfattande och eftersom det mesta kommer från namngivna källor (Sundevall, Rexhepi m fl) kan inte alla dokument rimligen vara källskyddade.

En tolkning kan alltså vara att materialet är så dåligt att det inte tål att granskas. En annan tolkning är att den redaktionella, normala arrogansen tar överhanden och att ansvariga redaktörer inte vill att någon granskar dem själva. Kanske är det en blandning av de två förklaringarna som är den mest sannolika.

När jag ringde Aftonbladets journalister Richard Aschberg och Anders Johansson, som undertecknade texterna, och bad om en intervju och deras kommentarer blev svaret att de inte ville ”svara på några frågor som helst frågor”. De frågor som jag, och rimligen en intresserad allmänhet skulle vilja ha svar på är bl.a.:

  • När hörde ni först talas om Trond-affären?
  • Hur såg det material ut som ni köpte av Sundevall/Liljegren?
  • Hur lång tid förflöt mellan det att ni fick materialet och er egen publicering (070831)?
  • Hur mycket kunde ni undersöka själva?
  • Hur mycket betalade ni för materialet?
  • Givet vad ni vet i dag – skulle ni då publicera samma material igen?

 

Insider

Den andre av de två redaktionerna som köpte Sundevall/Liljegrens Operation Domedag var programmet Insider som produceras av Strix Television och som normalt går i TV 3. Just detta, extrainsatta, program gick dock i TV 8. Programledare och huvudansvarig var Robert Aschberg (bror till Richard).  Han valde att enbart per e-post besvara skriftliga frågor. Han fick följande frågor:

  • Vad fick ni för material inför publicering?
  • Hur länge hade ni materialet före publicering?
  • Hur mycket undersökte ni själva?
  • Hur mycket betalade ni?
  • Talade ni själva med någon av de inblandade inför publiceringen utöver Driton?
  • När gjordes inspelningarna?
  • Dritons polisanmälan – vems ide´var det!
  • Påpekade någon då att han blev själv brottsmisstänkt?
  • Givet vad ni vet i dag – skulle du publicera samma material igen?

Robert Aschberg svarade:

Här kommer svar på dina frågor:Vi svarar inte på frågor om arbetsmaterial eller om när och hur vi arbetat med det. Vi svarar inte heller på frågor om vad vi eventuellt betalat till uppgiftslämnare.Vi har som policy att inte själva göra polisanmälningar. Vårt jobb är att publicera, de rättsvårdande myndigheterna får dra sina egna slutsatser utifrån det vi publicerar.Vi talade med ett flertal inblandade i affären, även med Trond Sefastsson, vilket framgår av programmet.Givet vad vi vet idag skulle vi publicera samma material igen.Med vänliga hälsningar,/Robert Aschberg

TV4

TV4 ett stort ansvar för hur bolagets anställda och uppdragstagare utför sina uppdrag. Jag bad därför företagets VD Jan Scherman och programdirektör Göran Ellung, som båda skötte kontakterna Olle Liljegren och fattade besluten kring hur man skulle hantera fallet, om en intervju. Efter en veckas e-postväxling ställde Göran Ellung upp för en intervju.

En av de mest kontroversiella frågorna rör den om Olle Liljegren, när han berättade om Trond-affären, ville att uppgifterna skulle publiceras eller inte. Om tanken var publicering, omfattas han av meddelarskydd och har rätten till anonymitet. En anonymitet som dock sedan länge har spräckts av andra media. Om tanken var att materialet skulle mörkläggas, mot betalning, kan det handla om ett brott – utpressning.

Enligt faktachefen på TV4 Fredrik Lundberg skulle Liljegren ha gjort klart att ”mörkläggning var “det enda rationella alternativet”, och att detta rationella alternativ hade en prislapp.” Frågan är alltså viktig och känslig.

- Vid den första kontakten diskuterades inte publicering men vid den andra hade han lite olika varianter. Först skulle det ”vidtas åtgärder” sen fick vi olika optioner, dels publicering, dels att frågan kunde ”tystas ner” vilket vi dock avvisade direkt, säger Göran Ellung. Åtgärderna gällde dels gentemot Trond, dels ersättning till de drabbade. Det fanns alltså olika optioner i detta och en var publicering och det är därför vi anser att här föreligger meddelarskydd.[13]

Detta meddelarskydd innebär att varken Göran Ellung eller Fredrik Lundberg i våra samtal namnger Olle Liljegren utan kallar honom uppgiftslämnaren.

- Vi sa direkt att vi inte ville befatta oss med ett materialet som var framtaget på det här sättet. För oss var det mest naturliga att han fick göra vad han själv ville med det. Och då kom det tredje alternativet upp, att han skulle gå någon annan stans och sälja det och få det publicerat för det hade ju ett marknadsvärde och då nämndes Aftonbladet och Insider. Och så blev det ju också.

Övervägde ni att polisanmäla detta som utpressning?

- Vi kom, tillsammans med vår jurist, fram till att meddelarskyddet gällde så det blev inte aktuellt men det är klart att, när vi satt där, kändes det som något av en utpressning.

Du har sagt att du fick intrycket att Olle Liljegren skulle ha agerat på samma sätt i andra sammanhang?

­- Han sa tydligt till oss att han gjort den här typen av aktioner tidigare. Det gällde andra företag, däribland ett annat medieföretag där han gjort en liknande aktion mot. Han nämnde detta som stöd för den ”option” han rekommenderade - att mörklägga.

- Det var när vi tydligt avvisade detta som han påpekade att materialet hade ett marknadsvärde. Han nämnde inte i samtalen med mig hur stort det värdet skulle vara men i ett samtal på vägen ut sa han till Fredrik Lundberg att det rörde sig om stora summor. Exakt hur han formulerade sig kan jag inte säga, om det rörde sig om miljonbelopp eller uppemot en miljon.

Två känsliga frågor kring hur Ellung och Scherman agerade gäller när företaget informerade Trond Sefastsson om beskyllningarna och när, eller om, bolagets egen säkerhetschef blev inblandad för att utreda saken. Det var vid det första mötet den 1 augusti som Liljegren berättar om sina misstankar om Sefastsson och sa att han vill ”utreda” frågan vidare. TV4:s ledning informerar Sefastsson först efter det andra mötet, den 30 augusti. Under mellantiden fortsatte Liljegren och Sundevall sin ”utredning” och arrangerade bland annat det inspelade telefonsamtalen med Marine Lindström som påstås stödja påståendet om ”torped-hyran”. Varför informerade ni Sefastsson så sent?

- När han berättade första gången om detta endes Jan Scherman och jag om att det inte fanns tillräckligt att agera på, uppgifterna var för vaga, och att vi inte skulle göra något vilket vi också sa till honom.

- När han kom tillbaka efter tre veckor med mer material och efter att vi sagt tack och adjö till uppgiftslämnaren tog vi samtalet med Trond.

- Och när blandade ni in er egen säkerhetschef?

- Ja det kommer jag inte ihåg. Vi informerade den personalansvarige.

- Har ni gjort någon egen intern utredning om den här saken?

- Vi talade ju med Trond och sen kom uppgifter slag i slag och vi talade med en rad inblandade om vilken sanningshalt som låg i uppgifterna. Det är den utredning vi gjort internt och den kom fram till samma sak som åklagaren tycks ha gjort: vi kan inte se att det på något sätt skulle kunna vara så att något reportage skulle vara köpt eller påverkat. Och det är ju vad Trond sagt hela tiden och det har jag trott på, och tror på.

- Den enda egentliga utredning som gjorts är den som gjorts, på beställning av VD och styrelseordförande, av en advokat som tittat på olika juridiska aspekter på ärendet. Han har inte gått runt och talat med folk. Den är ju inte någon allmän handling på något sätt så den har vi inte lämnat ut, säger Göran Ellung.

Någon intern utredning i mer formell mening tycks alltså inte vara gjord på TV4. De slutsatser ledningen dragit har, enligt Göran Ellung, kommunicerats i intervjuer och uttalanden och publicerats på alla sätt som går och i pressmeddelande. Något sådant finns dock inte på TV4:s webbplats. (Se bilaga 2 för det enda pressmeddelande som finns där). Vad visste då TV4:s ledning om Trond Sefastssons sidouppdrag ?

- Den här typen av uppdrag kände jag inte till. Jag visste inget om ett juridiskt arbete, som i det albanska fallet, som liknade det han gjorde som journalist. Det är ju en omöjlighet om man samtidigt är undersökande journalist på ett medieföretag.

Trons Sefastsson gjorde ju också likartade juridisk-journalistiska granskningar för att hjälpa TV4:s egna medarbetare.  Låg alltså de inom gränsen?

- Jag kände inte till att han gjorde några utredningar. Han berättade för mig att han hjälpt en anställd som varit uppe i rätten för misshandel. Där berättade han att han, utan att ta betalt, gett råd till denne. Det är en väldig skillnad på den typen av rådgivning som han gjorde som jurist och journalist, han har ju båda utbildningarna, och att göra en egen utredning om en knarkdömd person och dessutom mot betalning.

- Och hur är det med den utredning han gjorde när det gällde en trafikolycka, frågar jag. (En ung man inblandad i en svår trafikolycka med flera döda som följd, fick efter bland annat Tronds Sefastssons arbete, sänkt straff i hovrätten.)

- Det var också ett fall han berättade för mig och jag måste säga att det fallet inte heller särskilt lämpligt för att det liknar också det uppdrag han har som journalist. Det finns förstås en skillnad mellan uppdragen. Det som gällde trafikolyckan liknar ju inte det som vi skulle kunna göra reportage om på TV4. Det albanska fallet var mycket mer omöjligt att ägna sig åt. Jag kan inte tänka mig att det finns någon inom journalistkåren som skulle tycka att det uppdraget är förenligt med jobbet som journalist.

- Om han till exempel, efter att ha gjort jobbet och tagit betalt för det, kommit på att det fanns oegentligheter i utredningen och att det fanns journalistiskt sprängstoff i materialet. Skulle han då växla keps och plötsligt bli grävande journalist? Det är en oerhört svår balansgång, säger Ellung.

- Sammanblandningen blir ju total, inte bara i arbetsgivarens ögon utan också i omvärldens ögon. Och kanske för dem som betalat jobbet även om han varit mycket tydlig. Bilden av vad han gör kan bli mycket förvirrande om vilken hatt han har på sig.

- Hur ska man då se på programledare som extraknäcker mot betalning som programledare på konferenser, kurser och seminarier?

- Enligt det regelverk vi har på TV4 skall man ju fråga om tillstånd i varje sådant fall och sedan få ett skriftligt tillstånd. Detta gäller både anställda och uppdragstagare som har en djup förankring på TV4. Jobb som moderator på en partssammansatt debatt kan vi ge tillstånd till.

- Kravet på tillstånd har alltid funnits. Det har varit väldigt tydligt uttalat. Självklart måste man ha tillstånd när man gör sådant som kan rubba förtroendet.

- Men i debatten glömmer man ofta bort den enskildes ansvar. Om man själv inte ser problemet är det problem och i Trond-fallet är det för mig en gåta att han inte sett detta själv. 

- Det finns medarbetare som gjort saker utan tillstånd där de fått en reprimand från företaget.

- Är det då förenligt med era regler att en rad av era medarbetare annonserar öppet på talarförmedlingar om att de tar uppdrag som programledare och moderatorer?

- Just när det gäller det har jag påtalat det olämpliga i det. Och det skall vi inte ha längre.

- Det är alltså nya regler som införts?

- De regler vi haft har skärpts efter vad som inträffat. Men man måste komma ihåg att det finns ett starkt egenansvar. Som det nu är blir det lätt att man lägger hela ansvaret på företaget.

Ligger det i TV4:s affärsidé att så pass många av era nyckelmedarbeta är uppdragstagare med omfattande sidouppdrag?

- Det gäller ju inte bara oss, det gäller för rader av andra medieföretag men det gäller ju att var noggrann med gränsdragningen. Har vi varit otydliga med detta skall vi skärpa reglerna och vi har sett över dem nu.

Om det finns skrivna tydliga regler för TV4 skulle jag vilja dels veta när de skrev, dels få en kopia på dem. Är det möjligt?

- Absolut, det skulle du kunna få. Jag skulle bara återigen vilja veta hur du ska använda dem. Jag har inte en susning om vad du håller på med och det är så fruktansvärt oklart vad det är för skrift du håller på med. Jag skall se vad vi vill förmedla i den frågan.

Här följer sedan en lång diskussion om vad ordet ”vitbok” betyder och vad syftet med denna skrift kan tänkas vara. Ellung menar att ”vitbok” är en partsinlaga och ifrågasätter indirekt att mitt arbete skulle vara journalistiskt. Så småningom svarar han dock på frågan om de etiska regler, som han ofta hänvisat till, verkligen har funnits skriftligen innan Trond-affären.

- Jag har inte sett några skrivna regler före Trond-affären men det har varit väldigt tydligt att man måste ha tillstånd för att medverka i andra sammanhang.

 

Trond Sefastsson om Trondaffären

Vad säger då Trond Sefastsson själv om den här historien. Under de första dagarna och inför publiceringen i Aftonbladet och Insider ställde han upp på intervjuer. Han gav sin syn på vad som skett nämligen att ett antal inte särskilt trovärdiga personer påstod något som var helt fel. Han förnekade bestämt att han skulle ha sålt TV-inslag eller på annat sätt betett sig oetiskt men sa också att hans sätt att arbeta är kontroversiellt men att det skett helt öppet.

Han upplevde att han för det mesta blev redigerad och klippt på ett så tendensiöst sätt att hans bild aldrig kom fram ordentligt. Samtidigt kände han ett hot från familjen Rexhepi som gjorde att TV4 hyrde in livvakter för att skydda honom och hans familj. Mediedrevet var intensivt med journalister häckande utanför bostaden och ständiga telefonsamtal. Men utan att hans egen bild av det som hänt kom fram. Han beslöt sig för att inte göra fler uttalanden under en tid.

Trond Sefastssons reaktion är förståelig och mycket vanlig när drevet går. Känslan av att bli fullständigt orättvist uthängd och att inte få gehör för sina synpunkter delas nog av många politiker och makthavare som ”drabbats” av media – Kalla Fakta inte minst. Rätt eller fel, reaktionen att då dra sig undan, är förståelig men kan bidra till bilden av, i det här fallet, ”den korrumperade journalisten”. Den som inte ställer upp har något att dölja.

Inte förrän i januari 2008 ställde han upp för massmedia, och då Gotlands Tidningar. I april 2008 deltog han i en utfrågning på journalisternas grävseminarium i Göteborg.

Inför arbetet med denna vitbok har han dels lämnat skriftligt material, bland annat kopior av förundersökningen (drygt 600 sidor), dels ställt upp för en intervju.

Den första frågan gällde varför han tog emot pengar kontant, de beryktade pengarna i plastpåsen som ju inte var en platspåse utan ett kuvert från Nordea med sedlarna i en därför avsedd platsficka. Kuvertet låg i sin tur i en liten turistväska vilket Driton Rexhepi helt riktigt uppgav i Aftonbladets första artikel. Men att ta så stora belopp kontant, utan kvitto och överlämnat under lite mystiska omständigheter i en bil – varför då?

- Familjen Rexhepi styrde över betalningssätt, tidpunkt för betalning och att arvodet över huvud taget betalades. När jag fick betalt hade jag redan utsatt mig för det risktagande som de betalade för. Men även analyserat förundersökningens 3400 sidor, bearbetat cirka tusen inspelade telefonsamtal, rest runt i landet och träffat alla inblandade med mera. Jag visste inte om jag skulle få betalt. Jag hade just avslutat ett annat ärende där jag inte fick betalt. I det fallet tvingades jag anlita jurist och inkassobolag för att få betalt. Efter uppgörelse med inkassobolaget lämnade klienten en båt i pant som så småningom såldes och ersättningen togs in i firman.

- När jag accepterade uppdraget från familjen Rexhepi var förutsättningen att arvodet skulle betalas i förskott men så blev det inte. Deras vädjanden gjorde att jag satte igång att arbeta före betalning. Familjen betalade när det passade dem och på deras sätt. För övrigt fick jag veta att deras restaurang i Malmö köptes på samma sätt d v s kontant.

-Men att inte ta kvitto på så stora belopp – 130 000 kronor vid ett tillfälle?

- Uppgörelsen var att allt skulle regleras i en slutfaktura i samband med att uppdraget avslutades. Så skedde också. Pengarna är bokförda och skatt betalad.

- Det var ett ganska stort arvode. Hur kunde du ta så mycket som 400 000 kronor?

- Det var 320 000 kronor plus moms. De betalade mig för risken att stoppa in näsan i en heroinsmugglingshärva där de inblandade hade golat ner varandra. Uppdraget var att få en av dom som pappan ”golat ner” att lämna en ny berättelse som skulle hjälpa pappan (Idris Rexhepi). Pappan hade sett till att den här mannen fick 14 års fängelse. Det var ett risktagande och för det var dom beredda att betala. Och familjen hade inga bekymmer med det, enligt vad dom själv sa.

- Om någon vill betala för en tjänst måste det stå dom fritt att göra det. Är det rimligt att Lennart Ekdal på TV4 tar 50 000 kr för att vara moderator under en halv dags diskussion hos SE Banken? Vill banken betala har jag svårt att moralisera över arvodet. Eller får Lennart Ekdal inte ta ett sådant arvode? För att kunna bedöma rimligheten i ett arvode måste man även fråga sig hur mycket arbete som lagts ner. Det är inget som frågat mig. Inte heller du. Förutom risktagandet, som jag nämnt, lade jag ner nära tre hundra timmars arbete. Allt finns specificerat i fakturaunderlaget. Om familjen Rexhepi inte ville betala arvodet hade det stått dem fritt att avstå. Faktum är att dom uppvaktade mig under ett halvår och vädjade att jag skulle åta mig uppdraget. I brev som jag sparat förklarade Driton Rexhepi att det får ”kosta vad det kosta vill” men pappan ska inte sitta oskyldig i fängelset. 

- På grund av hoten från Driton Rexhepi lät jag slutbetalningen (175 000 kr) ligga orörd i ett låst skåp på mitt hemmakontor i väntan på att han skulle dyka upp på nytt. Som jag sagt från första stund var min tanke att betala tillbaka pengarna för att få slut på hoten. Och vad skulle jag göra med pengarna? Jag kunde inte gå till banken och sätta in dem utan att anmälas för penningtvätt. När polisen kom hem till mig i samband med första förhöret och beslagtog mappen i ärendet hittades anteckningar om när arvodet betalats samt belopp.

- När du tog det här jobbet, liksom en del andra rättsgranskningar, funderade du inte över att det låg väldigt nära det jobb du gjorde som journalist för TV4 och att det skulle kunna ge problem?

- Genom att jag arbetade halvtid på TV4 och var uppsagd därifrån när jag tog de här jobben såg jag inga problem. Hösten 2005 sade TV4 upp 160 personer. Jag var frilansare och fick ett sexmånaders halvtidskontrakt med en inbyggd uppsägning som innebar att när avtalet löpte ut skulle alla relationer mellan kanalen och mig upphöra. I det läget tog jag två sådana här uppdrag. Sen förlängdes mitt avtal med TV4 men det visste jag inte då. Min plan var att helt övergå till juristrollen.

- Efteråt har många i ledningen för TV4 sagt sig överraskade över dina andra jobb. När du tog dem, funderade du aldrig över att berätta mer för TV4 om dina andra uppdrag?

- Jag var väldigt öppen om mina uppdrag. Jag föreläste på medieföretag över hela landet om uppdragen. Av förundersökningen framgår att det var känt även på TV4. Att VD:n inte har koll på 600 medarbetare är inte förvånande. Och nuvarande programdirektören var kommunikationsdirektör vid den aktuella tidpunkten och hade inget med mig att göra.

- TV4 tvingade mig att ha minst en månads uppehåll i frilansavtalet varje år. 2006 gjorde jag två jobb i egna firman. Det stod inget i mitt avtal att jag inte fick göra det. Trots vad VD:n Jan Scherman och andra sagt om regler så har de aldrig funnits. De har tagits fram nu, våren 2008, på förekommen anledning.

- Jag har varit anställd på Stockholms universitet och där har jag redovisat TV4 som bisyssla men TV4 har aldrig frågat. Och jag har inte haft anledning att berätta för TV4 vad jag gör när de inte vill köpa mina tjänster.  

- Andra frilansare på kanalen och även fast anställda gör samma sak. De flesta av de mera kända profilerna på TV4 leder konferensprogram för banker och privatföretag och tar för det 50 000 - 75 000 kronor för en dag. Googla själv på de kända namnen så får du se! Som en chef säger i förundersökningen: det ligger inte i TV4:s intresse att hindra frilansare från att ha andra uppdragsgivare.

- Och apropå frågan om inte jobben ligger för nära. Jag gjorde TV-program om en polisman som dömts för misshandel. Jag hjälpte honom att få fram ny bevisning så att han fick prövningstillstånd och sedan friades i en ny rättegång. Samtidigt blev jag ombedd att ta fram nya bevis åt en programledare på TV4 som dömts för misshandel. Han fick resning och en ny rättegång kommer att hållas. Om mina jobb, som TV4-ledningen säger, låg för nära varandra så tycks i vart fall TV4 inte ha haft problem med det tidigare. Jag fick massor med ryggdunkningar från cheferna för att jag hjälpte programledaren och sedan säger man att ”han har suttit på dubbla stolar” och ”jobben låg för nära varandra”. Hyckleri, säger jag.

- När du arbetade med dina rättsfall som jurist i egen firma presenterade du dig ändå som varande på TV4 och du använde TV4:s e-postadress. Är det inte en otillbörlig sammanblandning av rollerna?

- Om det var otillbörligt att skicka ett mail från TV4 till Tidaholmsanstalten får andra bedöma. På TV4 presenterade jag mig ibland som jurist när det krävdes för att nå resultat i arbetet. ”Ändamålet helgar medlen” brukar det kallas, ett välkänt och accepterat synsätt bland journalister.

- Men om omgivningen tror att nu är det journalisten Trond Sefastsson som kommer så kanske de handlar på ett annat sätt än om de vet att det är juristen Trond Sefastsson som kommer. Är det inte ett sätt att lura omgivningen?

- Det kan man säga. Och i så fall är jag i gott sällskap eftersom både journalister och jurister systematiskt ägnar sig åt att ”lura omgivningen”. Båda yrkesgrupperna låtsas att det inte är så. Men den som utsätts för en journalist eller jurist vet vad jag menar.    

- Men när du tar ett jobb för Rexhepi och skall hjälpa dem med juridiska frågor, även om du gör det med delvis journalistiska metoder, och presenterar dig som TV4-Sefastsson så kan ju han och andra tro att du jobbar för ett TV-program och därmed uppträdda på ett annat sätt.

- Jag har aldrig presenterat mig som ”TV4-Sefastsson” för familjen Rexhepi. Du hittar ingenstans tecken på att familjen ska ha missförstått vad syftet var med uppdraget. Det visar sex månaders förundersökning.

- Men andra, på anstalter t.ex. kan ju få för sig att du, när du säger att du är från TV4, kommer som journalist när du i själva verket är där som jurist på klientens uppdrag. Är inte det fel och oetiskt?

- Vilken etisk regel syftar du på? För att lyckas i arbetet använder jag arbetsmetoder som är effektiva men samtidigt kan vara etiskt diskuterbara. Allt en journalist eller jurist gör och inte gör rymmer etiska dilemman.

- Om jag kan få fram bevis för att en person är felaktigt dömt till ett långt fängelsestraff vore det ”oetiskt” att inte låta ändamålet helga medlen. Journalister anser det inte oetiskt att ljuga, luras, filma med dold kamera eller använda falsk identitet för att få fram information. Jag blev själv utsatt för sådana metoder när drevet gick mot mig. Att en yrkeskår som systematiskt använder lögnen som arbetsmetod moraliserar över att ett mail skickats från TV4 till Tidaholmsanstalten är att kasta sten i glashus.

- Jag och andra på TV4 använde mailen i olika sammanhang, även privata. Eftersom det inte var en kostnad för företaget fanns inget som hindrade privat användning. Fråga tidigare programdirektörer så får du se!

- Nu under våren har du ju också blivit polisanmäld av Olle Liljegren och Dick Sundevall för ”övergrepp i rättssak”. Du ska ha låtit publicera för dem negativa uppgifter på nätet via en site som tillhörde[14] den rätt omstridde nämndemannen, Cecilia Beckroth. Vad var det som hände?

- Jag har i förhör sagt att min kontakt med Beckroth rör hennes roll som krönikör i Dagens Media. Mer säger jag inte om den saken.

- Du sa, vilket upprörde en del kollegor, på grävseminariet att du, liksom en rad andra i branschen, betalar i olika sammanhang med ”svarta pengar”. Varför gör du så?

- Jag sa inte att jag betalt svarta pengar. Däremot betalar TV4 svarta pengar i olika sammanhang, precis som vartenda medieföretag betalar svart för tips och för att gottgöra personer som blivit uthängda på lösa grunder. Det är inget som mottagaren tar upp till beskattning. Så gör branschen, det är inget unikt för TV4. Jag har själv deltagit i skapandet av Aftonbladets tipsportal på nätet som möjliggör utbetalning av ersättning som mottagarna aldrig tar upp i sin deklaration. Varenda redaktion skulle betala svart för uppgifter som leder Palmemordet mot en lösning. Men det är en del av professionen att förneka att man skulle göra det. 

Märkligheter och obesvarade frågor

Trots rader av samtal och efter att ha läst förundersökningen finns nästan, om inte fler, så dock oerhört viktiga obesvarade frågor kvar. Frågor där svaren, om de någonsin kommer fram, kan vända upp och ned på hela historien.

En av kanske viktigaste utestående frågorna i hela den här härvan är varför det som kom att kallas Operation Domedag över huvud taget inleddes? Den enklaste, och därför mest lockande förklaringen, är att Sundevall/Liljeroth, när de själva höll på med research för ett TV-jobb, helt enkelt snubblat på uppgifter om att Trond Sefastsson tog betalt för att göra inslag i Kalla Fakta. För en journalist var dessa naturligtvis ett ”scoop” – minst sagt spännande uppgifter som skulle ge en bra ”story”.

Men i stället för att göra ett eget frilansjobb och sälja till någon redaktion valde de två den ovanliga vägen att försöka sälja uppgifterna, mer eller mindre journalistiskt ofärdiga, till TV4 som kunde välja att tysta ner det hela.

Kanske var motiven altruistiska – de försökte hjälpa familjen Rexhepi att få tillbaka pengarna och själva få betalt för sitt jobb. Kanske tog girigheten överhanden över journalistiken och de två valde att försöka göra sig en rejäl hacka på de skandalartade uppgifterna. Kanske var det för att man ändå höll på med ett jobb för TV4. Kanske var det en kombination av motiven.

En något mer avancerad förklaring, som får stöd av Göran Ellungs uttalande, är att det hela är en del av en affärsidé – att gräva fram komprometterande uppgifter om företag och sälja dem under hot om att annars publicera!

En mer komplicerad, och därför mindre sannolik, förklaring är att det är en konspiration där de två, kanske i maskopi med andra, av skäl som vi inte känner, mycket tidigt bestämt sig för att skada och stoppa Trond Sefastsson. Med hjälp av de lösa rykten och påståenden som ständigt cirkulerar i den kriminella världen byggde de en mer eller mindre fabricerad story som ändå kunde ges en sannolikhetens prägel eftersom Sefastsson jobbade som han gjorde.

Ytterligare en del av ett tänkbart motiv är om det finns någon koppling mellan beskyllningarna mot Trond Sefastsson och det faktum att kommissarien och journalisten arbetar på uppdrag av TV4 med ett stort projekt om gangstervärldens tjallare? Ett projekt som Sefastsson i egenskap av TV4:s jurist skulle ha kommit att granska?

I vilket fall som helst får jag intrycket att Liljegren och Sundevall i första hand försökte stoppa Sefastsson genom att få honom sparkad från och TV4 och först i andra hand få ”scoopet” publicerat.

En märklig omständighet är också att familjen Rexhepi i media säger sig ha velat köpa inslag i TV4 men i förundersökningen enbart nämner det mer allmänna önskan att ”få medieuppmärksamhet”. Det senare skulle ju kunna ske just genom en juridisk-journalistisk granskning av den typ Sefastsson gjort åt andra utan att det blivit TV-inslag. Att familjen, trots påstått missnöje med arbetet, fortsatte att betala under så pass lång tid, är också en märklighet. Om familjen misstänker falskspel och fagra men icke infriade löften om TV-inslag från Sefastsson sida borde de ju rimligen inte betala.

Slutligen kan man fundera över att om Trond Sefastsson verkligen gjort det han av Sundevall/Liljegren och en i stort sett samlad journalistkår beskyller honom för, skulle affären sannolikt aldrig ha blivit en affär!

Hade nämligen Trond Sefastsson verkligen sålt TV-inslag i Kalla Fakta, och inlett arbetet med detta, skulle Driton Rexhepi aldrig haft något att klaga på!

Alltså kan man nog med till visshet gränsande sannolikhet slå fast att påståenden och beskyllningarna är felaktiga och kanske rent av lögnaktiga. Jag utgår nämligen från att det andra tänkbara alternativet är fullständigt osannolikt, nämligen det att Trond Sefastsson, med sin erfarenhet och kunskap om den kriminella världen, medvetet skulle ha försökt blåsa en dömd kosovo-albansk knarksmugglare på över 400 000 kronor. Det skulle bara en självmordskandidat göra.


 

Bilaga 1

Debattartikel av Trond Sefastsson inskickad till Expressen januari 2008.

Jag är delgiven misstanke om mutbrott i två fall. Enligt åklagare har jag sålt tv-inslag. 

Vid en eventuell rättegång får det betydelse vem som framför anklagelserna och i vilket sammanhang detta sker.

Bakom ena mutanklagelsen står Johan Lindström, tidigare medlem i Bandidos och livstidsdömd för att ha sprängt sin sons styvfar till döds med en fjärrstyrd bomb. Han är förutom mord dömd för brukande av falsk sedel, försök till bedrägeri, grov misshandel (2 ggr), misshandel (2 ggr), övergrepp i rättssak (4 ggr), grovt bedrägeri (3 ggr), olaga vapeninnehav (2 ggr), dopingbrott, utprångling av falsk sedel, förberedelse för utprångling av falsk sedel, olovligt förfogande, förberedelse till grovt bedrägeri, stöld, medhjälp till olaga tvång, olovlig körning, olaga hot, olovligt innehav av alkoholhaltiga drycker, hot mot tjänsteman, försök till utpressning, brott mot vapenlagen och allmänfarlig ödeläggelse.

Lindström anmälde 2002 att han blivit beskjuten på sin motorcykel och sa att han överlevt tack vare dubbla skyddsvästar. Kriminaltekniker fick undersöka en av västarna men den andra vägrade han lämna ifrån sig. Slutsatsen blev att han ljugit om beskjutningen. Samma år skickade han en brevbomb till sig själv och försökte lura polisen att tro att avsändaren var någon annan.

Jag har besökt Lindström i fängelset en gång. Han och hustrun ville ha medias hjälp att kritisera hans offentliga försvarare. Deras uppgifter var felaktiga och det blev ingen publicering. I en JO-anmälan mot Tidaholmsanstalten hävdar han att jag besökt honom vid ett ”flertal tillfällen” vilket är fel. Han skriver att besöksuppgifter raderats ur ett datasystem och att ”det förefaller troligt att någon i anstaltens säkerhetsgrupp har gjort detta på uppdrag av journalisten Trond Sefastsson.”

I cellen bredvid Lindström sitter den andra personen som anklagar mig; en Kosovoalbansk medborgare dömd för heroinsmuggling. Mannens familj anlitade min firma 2006 för att ”ta fram allt som polis och åklagare hade gömt undan”. För detta fick jag betalt. Inspelade telefonsamtal med sonen i familjen som polis och åklagare har tillgång till visar att det var ett utredningsarbete och inget annat. När jag efter genomgång av fallet fann att pappan var skyldig och meddelade detta blev situationen hotfull.

Mutanklagelserna kommer från Lindström, Kosovoalbanen och deras anhöriga. De ingick alla i ett nätverk som styrdes av avskedade poliskommissarien Olle Liljegren. Även journalisten Dick Sundevall ingick i nätverket. I projektet som kallades Operation Domedag blev jag kartlagd och mina samtal spelades in.

Liljegren åtalades 2004 för grovt narkotikabrott, ringa narkotikabrott, sex fall av grovt vapenbrott, två fall av grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Han misstänktes ha provocerat fram brott med otillåtna metoder och även själv ha begått brott. Misstankar fanns att han sålt vapen till kriminella. Åren 2000-2004 fick han, förutom lönen, in 4,7 miljoner på sitt konto. Var pengarna kom från kunde han bara vagt redogöra för. ”Det kan vara fråga om gåvor” sa han i rätten. Liljegren fälldes för att ha överlåtit vapen till en grovt kriminell polisinformatör. I ett inspelat samtal pressade han samma informatör på pengar. Han fälldes även för olaga vapeninnehav vid en skjutövning där tv-kändisen Gry Forsell deltog. Forsell uppgav i rätten att Liljegren, trots att de endast var ytligt bekanta, erbjudit henne att låna 90 000 kronor till ett bilköp. Pengarna hade Liljegren ”fått över” i en polisiär aktion och de behövde inte redovisas.

Liljegren satt häktad i elva månader. Tingsrätten dömde honom till fyra års fängelse. Högsta domstolen sänkte straffet till villkorlig dom. I tidningen Ordfront skriver Dick Sundevall att ”alla journalister som satt sig in i ärendet” vet att Liljegren ”offrades för att högre chefer skulle klara sig”. De som tror honom bör läsa förundersökningen mot Liljegren eller kapitlet om fallet Nordisk Kriminalkrönika 2005. Under rubriken Brottsprovokation eller ren och skär girighet skriver en kriminalinspektör att Liljegren ”skapat sig ett rykte som en i grunden laglös polis” och ”oerhört manipulativ”. 

Olle Liljegren styrde Operation Domedag. Han har uppgivit att femton ”celler” under hans befäl kartlade mig i ett halvår. Hans organisation och operation hade militär karaktär. Han begärde en miljon för egen del och en halv miljon åt heroinsmugglaren av TV4.    

En före detta kommissarie bildade alltså nätverk med grovt kriminella och journalisten Dick Sundevall, vars bakgrund inte saknar fläckar. T ex är han förhörd om en skuld på 100 000 kr till Stureplansmördaren Tommy Zethraeus. I inspelade samtal får Uppsalamaffian i uppdrag av Zethraeus att driva in pengarna från Sundevall.

Liljegren och Sundevall tjänade en okänd summa på att sälja anklagelserna mot mig till Aftonbladet och Strix Television. Mediernas källor var en sprängmördare och en heroinsmugglare och deras anhöriga samt en avskedad kommissarie och Dick Sundevall.

När rättsväsendet nu utreder om jag sålt tv-inslag används samma källor. Hur trovärdiga är de?

Självfallet har jag aldrig tagit betalt för tv-inslag. 

 

Bilaga 2

Pressmeddelande från TV4  den 2 september  2007 21:55

Klargörande av TV4 med anledning av uppgifter rörande företaget och Trond Sefastsson

Med anledning av uppgifter rörande företaget och Trond Sefastsson vill TV4 klargöra följande.

Trond Sefastsson är som meddelades i fredags tills vidare avstängd från allt arbete på TV4 för att han blandat ihop sitt journalistiska arbete med sin juridiska rådgivning. TV4 har även tillsatt en oberoende juridisk utredning för att undersöka detta.
De händelser som lett fram till dessa beslut är följande: TV4 blev onsdagen den 1 augusti kontaktad av en uppgiftslämnare som påstod att det fanns chefer på TV4 som begick kriminella handlingar, vilket i det fortsatta samtalet visade sig vara Trond Sefastsson som avsågs. Frånvaron av konkreta fakta gjorde dock att TV4 bedömde uppgifterna som lösryckta och motsägelsefulla och därför liktydiga med skvaller. Uppgiftslämnaren vägrade lämna över uppgifterna och utlovade istället att återkomma med en uttömmande redogörelse.
Vid ett möte måndag 27 augusti med TV4:s programdirektör Göran Ellung presenterade uppgiftslämnaren dokumentation som påstods styrka bland annat Trond Sefastssons inblandning i svarta transaktioner med en narkotikadömd intern.
TV4 undersökte materialet och gjorde bedömningen att även om bilden blivit klarare så var materialet ofullständigt och att det därför fanns stora skäl att ifrågasätta desamma.
För att utreda ytterligare tog TV4 initiativet till ett nytt möte med uppgiftslämnaren. Det inträffade onsdagen den 29 augusti. Uppgiftslämnaren lämnade då över hela sitt material med dokumentation, sms mm, och föreslog mörkläggning, vilket TV4 bestämt avvisade.
Uppgiftslämnaren föreslog då att TV4 skulle förvärva materialet för att därmed kunna styra publiceringen, alternativt att han själv sålde materialet vidare. TV4 klargjorde att företaget varken har för avsikt att mörklägga eller förvärva dokumentationen och att det stod uppgiftslämnaren fritt att förfoga över det.
Torsdagen den 30/8 beslutar TV4 efter ett långt samtal med Trond Sefastsson där han bekräftar att han haft två ej förenliga roller att tills vidare stänga av honom från arbetet på TV4. Dagen därpå kommunicerar företaget sitt beslut och tillsätter en oberoende juridisk utredning.

Sandra Jonsson, TV4

Bilaga 3


 


 




[1] Enligt Wikipedia är ”vitbok en skrift som med viss auktoritet sammanfattar idéer eller ambitioner inom ett område, kan också benämnas policydokument. Vitboksbegreppet används inom såväl politiken som inom företagsledning.”

[2] Det mesta av vad som beskrivs här kommer från de förhör som utförts under förundersökningen.

[3] Den här aktuella lyder: ”Acceptera inte uppdrag från utomstående, ej heller inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån i och utanför tjänsten som kan misstänkliggöra ställningen som fri och självständig journalist.” Ur Spelregler för press, radio och TV, utgivna av Pressens Samarbetsnämnd. Bakom reglerna står Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen samt Sveriges Radio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio.

[4] Citatet kommer från SNS: s Demokratirådets rapport 2005, Petersson, Olof m fl. Andra rapporter med likartade slutsatser är Medieetik under debatt, Petersson, Olof (red), SNS Förlag och Publicistiska seder,  Weibull, Lennart, Börjesson, Britt, Tiden/SJF

[5] Varken AB eller Strix Television har velat lämna ut mer material än vad de redan publicerat. Jag har därför utgått ifrån att det som är publicerat är deras bästa argument och starkaste stöd för sina påståenden.

[6] Hon och andra rekommenderas att läsa ”Yrke på glid – om journalistrollens de-proffessionalisring” av Gunnar Nygren utgiven av SIM(O)  2008

[7] Inte minst var det dåvarande rektorn vid Journalistinstitutet, sedermera Journalisthögskolan, Lars Furhoff, som drev debatten om den professionelle journalisten

[8] Synen på vad en anställd journalist får och bör göra skiftar. Så här lyder de regler som gäller medarbetare på New York Times:

“The Times also recognizes that staff members should be free to do creative, civic and personal work and to earn extra income in ways separate from their work at The Times. Before engaging in such outside activities, though, staff members should exercise mature professional judgment and consider the stake we all have in The Times’s irreplaceable good name. ´

[9] Uppgifterna från programmet Medierna i SR P 1 den 17 maj 2008

[10] Tobias Bringholm, programdirektör TV4 2005-2007, i samtal återgivet av Trond Sefastsson

[11] I avtalet mellan Trond Sefastsson slås fast att uppdraget gäller ”journalist och juridisk assistens för TV4:s aktualitetsavdelning”.

[12] Begreppet kommer från de arbetsmetoder som den tyske journalisten Günter Walraff använde. Han tog jobb under falsk identitet för att avslöja missförhållanden i samhället, journalistiken och industrin. Till hans mest kända jobb hör det när han under två år uppträdde som turkisk gästarbetare.

[13] Tryckfrihetslagen paragraf 3: Den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift eller med framställning som var avsedd att införas i tryckt skrift och den som har varit verksam inom företag för utgivning av tryckta skrifter eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter får inte röja vad han därvid erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket eller är utgivare av skrift som inte är periodisk.

[14] Sedan detta publicerades första gången har Cecilia Beckroth ringt och påpekat att siten inte tillhöde henna men hon kunde, eller ville inte, berätta vem som annars ägt den.