ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om finanskrisen, Fokus mars 08

Egentligen var det den 24 september krisen började. Plötsligt ville ingen ta i de tidigare så populära värdepappren. Nervositeten hade nått fram till de tunga aktörerna. Alltfler frågade sig om de faktiskt var så säkra som alla sagt. Hade Kejsaren inga kläder? Och det räckte med att några ställde frågan för att marknaden skulle hamna i fritt fall. Alla såg klart vad man tidigare anat. Det var bara luft i bubblan!

Krisen var ett faktum.

Nej, det var inte hösten 2007 i New York. Det var i Stockholm 1990 men likheterna är kusliga. Finansbolaget Nyckeln hade levt högt genom att låna pengar mot s.k. marknadsbevis, lova goda räntor och basera det hela på stigande fastighetspriser och hyror. Plötsligt sa en av bankerna ”nej” till Nyckelns värdepapper och Sverige kastades in i en av sina värsta finanskriser någonsin.  Två år senare stod hade krisen exploderat. Riksbanken höjde räntan till svindlande 500 procent. Rader av storbanker stod på ruinens brant.

- Vi, som nytillträdd regering, fick krisen i knäet. Staten, tvangs gå in och rädda bankerna och spararnas pengar. Och det blev bråttom. Lagstiftningen fick komma senare. Riksdagen gav mig och regeringen obegränsat mandat. Vi fick rätten att gå in med hur mycket pengar som helst för att rädda situationen!- Det viktiga var att skydda sparanas pengar, inte bankernas aktieägares pengar!.I dag, 15 år senare, intervjuas Bo Lundgren nu riksgäldsdirektör, då skatteminister, i rader av media om hur Sverige löste krisen . Han har talat om det förr. Ibland förgäves, som i fallet Japan. Nu kan det bli aktuellt med att res till USA där kommentatorer talar om ”the Swedish modell” som något lockande.

Mönstret borde alltså vara välbekant vid det här laget. Högkonjunktur och marknaden flödar över av billiga pengar, rika tar risker för att bli ännu rikare, löntagare försöker hänga med, bubblan pumpas tills den spricker. Skattebetalare och de småsparare som gick in sist förlorar mest. Finansmarkandens hajar frossar på resterna.

Sverige har haft ett antal bubblor, alla pumpade av överoptimistiska banker och riskkapitalister. Och samtliga dessa bubblor föregicks av att bankernas utlåning ökade kraftigt – med ca 40%  per år i flera fall. På 1870-talet var det järnvägen och obligationslån som lockade. Bankernas utlåning steg med 40 procent under 1873. Bubblan sprack 1875. Under Första världskrigets sista år och efter freden 1918 pumpades en svensk bankbubbla tills den sprack och skapade 20-talets kris. Sen kom Ivar Kreuger med sina minst sagt kreativa finansiella lösningar. Många placerare köpte hans s.k. debentures utan att riktigt veta vad det var eller vilka risker de innehöll. Likheterna med dagens SIV, Structured Investment Vehicles, CDO, Collaterized Debt Obligations, och andra derivat är slående. Sen kom alltså 1992 när den svenska fastighetsbubblan punkterades med en smäll.

En smäll som faktiskt gav eko världen över. Inte för att det spelade någon roll i världsekonomin utan på grund av det sätt som svenska staten grep in och räddade banker spararnas pengar. Och det är därför Sverige och Bo Lundgren nu dyker upp den internationella debatten.

Det ironiska är att Bo Lundgrens skapelser, bl.a. Bankstödsnämnden, avvecklades ganska raskt när krisen var över. Nu, 17 år efteråt och åtta år efter ett utredningsförslag är regeringen i full färd med att skapa en krislagstiftning för den händelse vi får en ny bankkris. Frågan är om det blir med dessa nya regler så att marknaden, likt det militära försvaret, alltid står väl rustad för det förra kriget Och dagens kris är inte en bankkris även om den också drabbar banker. Den är mycket mer mångfacetterad med rader av fonder finansinstitut som riskbenägna aktörer. ’

Krisrecept

Det är en rad ingredienser som krävs för att skapa en rejäl finanskris. Först och främst krävs pengar. Mycket pengar. De senaste åren har låga räntor och ett nästan explosivt fondsparande världen över skapt gigantiska volymer pengar som ska placeras på något sätt

Banker och finansföretag världen över har skapat mer eller mindre avancerade placeringsformer. Det kan börja med att huslån i USA, ett skuldsatt u-land eller ett företag som behöver kapital. De lånar till, kanske lockande förmånlig ränta, och skriver på en skuldsedel. Långivaren kan sedan sälja skuldsedeln vidare till någon (kanske Bear Stearns) som lägger samman den med andra skuldsedlar och plussar på med lite aktier och andra värdepapper och skapar en SIV. Den kan sedan säljas vidare till någon fond (kanske Carlyle). Fonden, som skapats av rika privatplacerare och andra finansföretag, har råd att köpa eftersom den, förutom det insatta kapitalet, själva har lånat upp stora belopp. En riskvillig fond, som Carlyle, som kollapsade häromveckan, hade, lånat på 31 dollar på varje egen satsad dollar!

Längs hela kedjan tar förmedlare, banker och mellanhänder sina provisioner - någon procent i avgift och sedan 20 procent av eventuella vinster. Så länge allt tickar och går blir det stora vinster till alla inblandade. Banker och fonder har också de senaste åren rapporterat rekordvinster. Chefer och anställda har kunnat ta ut mångmiljonbonusar – ofta på orealiserade pappersvinster.

Om, eller när, räntan går upp och den ursprungliga låntagaren, husägaren i USA, inte kan betala sina lån fortplantar sig problemet i hela kedjan. När den når längst ut – där varje dollar hade trettioen i skuld, räcker det med att värdepappret sjunker med några procent för att hela egna kapitalet skall raderas ut.

Krisen är ett faktum.

Krisens andra, minst lika viktiga, ingrediens är risk. Risk och vinst hänger ihop. Tar man stor risk kan vinsten bli stor. Blir risken för stor, blir det förlust. De senaste åren har krav på höga vinster lockat många att ta stora risker. I synnerhet när många har tagit risk, inte med egna, utan andras pengar.

Den enorma mängden pengar som bl.a. samlas i fonder förvaltas, inte av sina ägare, utan av anställda tjänstemän vars lön och bonus styrs av, den kortsiktiga, vinsten som de kan göra när de riskerar andras (fondspararnas) pengar. Skulle det bli förlust, förlorar de i värsta fall jobbet men har då hyfsade fallskärmar.

Den tredje förutsättningen är dålig kontroll och/eller bristnade insyn. Marknadens övervakare skall varna för, och stoppa, otillbörliga men myndigheter, revisorer och ratinginstitut har inte fungerat. Efter 90-talskrisen i Sverige fick dåvarande Bankinspektionen hård kritik, chefen fick sparken och verksamheten organiserades om.

De senaste bubblorna och skandalerna har kunnat pumpas i skydda av dålig övervakning. Och fungerande regelverk. Senaste exemplet i Sverige är Carnegie där ingen slog larm i tid. Globalt har amerikanska Enron blivit ett klassiskt exempel som också drog med sig en av världens största revisionsföretag, Arthur Andersen, i fallet.

Den amerikanska marknadens märkligt ompaketerade huslån har ”godkänts” av de, hittills, högt ansedda ratinginsituten som gett värdepappren högsta kreditbetyg som om de hade haft mycket låg risk. Några dagar innan krisen var ett faktum i Bear Sterans fick bolaget högsta betyg av Moodys och Standard & Poor´s som tillsammans med Fitch har monopol på marknaden. Samma sak skedde när Enron gick i konkurs. Varningssignalen från dessa ”experter” kom långt efter krisen var ett faktum.

Kanske kan bristerna hos ratinginstituten hänga samman med att de dels har ett extremt starkt oligopol och att de betalas, synnerligen rundhänt, av de kunder de skall övervaka. Med bättre insyn och övervakning borde varningsklockorna ha börjat ringa långt tidigare.

Följden nu blir den vanliga, gamarna flockas. De som har råd kan nu, när bolag kollapsar och värdepapper blir osäljbara, göra fantastiska klipp och skattebetalarna sitter med Svarte Petter. De senare antingen direkt när staten tvingas ta över krisdrabbade banker och bolag eller, indirekt, via stigande inflation och sjunkande reallöner.