ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om fiskets vansinne, Fokus, april 08

Med månadslöner på ett par tusenlappar, nästan en miljon kronor i stöd per jobb för att ägna sig åt statsstödd utrotning av en av våra viktigaste naturresurser är fiskerinäringen en bransch i djupaste kris.

Fiskeriverket konstaterar, om än en smula inlindat, i sin årsredovisning att nästan hälften av all fisk som fiskas ”på bestånd utanför biologiskt säkra gränser” och att det i synnerhet gäller torsk (se graf)och makrill. Det innebär i klartext utrotning. Hela beståndet hotas av kollaps. Med alltför lite fisk kvar som kan fortplanta sig överlever inte tillräckligt många fiskyngel för att beståndet skall överleva!

För ålens del är det kanske redan kört. Den undre gränsen för vad som krävs för att arten skall klara sin fantastiska vandring från Sargassohavet till våra vatten och tillbaka är kanske passerad. För att rädda vad som räddas kan har Fiskeriverket har sedan ett drygt år infört totalt fiskstopp. Nästan! För, och som exempel på fiskeripolitiken är det rätt typiskt, tillstånd ges tillstånd till dem som yrkesmässigt är beroende av fisket!

Inget av allt detta är nytt eller överraskande. Det började för snart femtio år sedan då det gamla hantverket industrialiserades. Fiskebåtarna och deras redskap blev allt större och allt effektivare. Elektroniken gjorde det möjligt att upptäcka och snärja hela fiskstim med enorma ringnotar. Trålarna kunde undvika undervattensklippor och praktiskt taget dammsuga hela bottnar. Fångsterna och inkomsterna växte snabbt. Allt blev större utom fiskbeståndet.

Först märktes det utanför Nordamerika. Cape Cod gör inte längre skäl för namnet. Världens största bestånd av torsk utrotades på några decennier. Där man under århundraden kunnat ta upp hur mycket torks som helst finns inget kvar!  Sillkollapsen i Atlanten på 60– talet blev inte heller den väckarklocka den borde ha blivit. Nu står Östersjötorsken på tur liksom rader av andra arter.

En i stort sett enig internationell forskarkårs fynd är dock något som många yrkesfiskare ifrågasätter. Flera hävdar tvärtom att det finns fullt tillräckligt med fisk i havet och att allt tal om överfiske bara är trams. Kårens motstånd har fått opinionskänsliga politiker att ge vika för särintressen. Svenska och europeiska politiker har, i stället för att rädde fisken, kompromissat fram kvotsystem som forskarna menar är helt otillräckliga och mest till för att rädda fiskarna, inte fisken. Märkliga regler går också att gör också 20-25 procent av all fångad fisk slängs tillbaka i havet vilket inte ökar tilltron till systemet.

Regelverken har hittills lett till att bidragen, båtarna och byråkratin har blivit allt större, yrkeskåren och inkomsterna allt mindre och fisken fortsatt på väg att bli utrotad. Fiskerinäringen är en nationalekonomisk galenskap och en företagsekonomisk omöjlighet.

Kärlek, fusk och a-kassa

Ska man tro Fiskeriverkets statistik och beräkningar fick de två garnfiskarna ombord på Anita och deras 580 kollegor under förra året ihop fisk till ett värde av 122 miljoner kronor. Det gav ett förädlingsvärde per anställd på 88 000 kronor. Efter att båt, räntor och amorteringar är betalda ger det en lön, före skatt och sociala avgifter, på 78 000 per år! Då skulle månadslönen bli knappt fyra tusen kronor – före skatt!

Det går alltså inte ihop. Ingen kan leva på detta men ändå är det en hel del runt våra kuster som envisas med att göra det.

- Statistiken innehåller en hel del brister. Så dåligt är det inte. Många är egna företagare och många lever på lite pengar, förklarar förbundsordförande Henrik Svenberg på Sveriges Fiskares Riksförbund. Och många ser sitt yrke som en livsstil och jobbar inte bara för pengarna!

De två på M/S Anita tillhör den största, och i varje fall på pappret, fattigaste gruppen av svenska yrkesfiskare och utgör uppemot hälften av alla. I andra änden av skalan finns de knappt femtio personer som trålar efter torsk från fiskefartyg större än 24 meter. De landar tre gånger så mycket fisk, 13 750 ton per år kommer till en beräknad snittlön på ca 50 000 kronor per månad före skatt.

Den näst största gruppen är de som står för huvuddelen av all fångad fisk. De stora trålare som förra året drog upp 214 800 ton foderfisk – fisk som säljs till kycklingfarmer och laxodlingar! De får, enligt den rätt bristfälliga statistiken, månadslöner före skatt på ca 10 000 kronor.

Det finns flera förklaringar till att verksamheten fortsätter. En är, som Henrik Svenberg, pekar på kärleken till havet och yrket. En annan är att den officiella statistiken inte säger allt. Branschen är känd för att fuska på flera olika nivåer.

Ibland fiskas det mer än tillåtet. Fisk landas och säljs utan att rapporteras till myndigheterna och en del säljs svart vid sidan av. Ett antal utredningar har under de senaste decennierna försökt uppskatta hur stort fusket är. Liksom den senaste utredningen (SOU 2005:27) kommer de alla fram till att det förekommer en hel del fusk och att det är både enkelt och lönsamt att fuska! Olika svenska och utländska utredningar slår fast att fusket förekommer men vet inte hur mycket men minst tio procent, kanske uppemot femtio procent av all fångst landas ”svart”.

Till detta kommer bokföringsbrotten som anses höga i branschen. En nu rätt gammal utredning, en av de få som gjorts kom fram till att nära 60 procent av alla kontrollerade fiskeribolag begått bokföringsbrott. (ESO 1997)

Fiskarnas a-kassa ger också god hjälp eftersom den ger stöd också vid tillfälliga uppehåll vare sig det beror på väder och vind eller kvoter och fiskestopp. En vanlig a-kassa träder ju in enbart när någon blir uppsagd eller verksamheten upphör. A-kassan blir i praktiken ett statligt finansierat stöd och löneutfyllnad. I snitt går yrkesfiskare på a-kassa 55 av 240 arbetsdagar vilket är rekordhögt.

Men hur det egentligen är med fiskarnas inkomster är det knappt någon som riktigt vet. Yrkesfiskare är sannolikt den yrkesgrupp i Sverige där lönestatistiken är som sämst. Fiskeriverket har en del totalsiffror men avstår från detaljstudier – av hänsyn till den personliga integriteten. Skatteverket hänvisar till SCB som hänvisar till Fiskeriverket. Och facket som normalt har örnkoll på vad medlemmarna tjänar, bryr sig inte.

-Vi har inte prioriterat den typen av uppgifter. Vi har ägnat oss åt att få bästa möjliga överenskommelser, lagar och lagar, inom Sverige och EU, för våra fiskare, säger Henrik Svenberg på SFR.

Och i detta har han och SFR lyckats så väl att de utsetts till Sveriges skickligaste lobbyister av tidningen Resumé år 2002!

Statsunderstöd utrotning

Det yttersta beviset för att han, och hans kollegor inom EU, är väl värda priset är att de lyckats hålla branschen vid liv och kunnat fortsätta med statsunderstöd utrotning av fisk. Sverige och EU är inte ensamma med sin stödpolitik. FN uppskattar det årliga stödet till fiskerinäringen till ca 38 miljarder euro per år

Vad som pågår globalt är, som den senaste statliga utredningen ”Att vända skutan” (2008) konstaterar, ett nationalekonomiskt skolexempel på ”de allmänna tillgångarnas tragedi”. Havets frihet gör att all fisk, sånär som på den mycket nära kusten, är allas gemensamma tillgång. Det är gratis och fritt fram för den som vill fiska. Det lockar allt fel att ta för sig. Och för den enskilde fiskaren lönar det inte alls att sluta fiska för att slå vakt om beståndet – då är det någon annan som gör det i stället.  

Följden blir att yrkesfiskarna fortsätter sin, på pappret, olönsamma jakt på den sista fisken och slåss för fortsatta tillstånd och mer stöd. Men yrkeskåren blir snart ensam i sin kamp. Forskare, allmänhet och politiker blir allt mer överens om att något måste göras. Köpbojkotter dragit i gång och allt fler politiker förespråkar drastiskt minskade kvoter och till och med helt stopp för visst fiske. Regeringen avvisade häromveckan stöd till de fiskare som skrota sina fartyg. Kanske därför att det inte bara är fisken som håller på att ta slut. Det gäller också pengarna.

Negativt förädlingsvärde

Branschen har i decennier haft vad ekonomer kallar, negativt förädlingsvärde. Varje satsad krona ger en dryg krona i förlust! Samhället skulle spara pengar om verksamheten upphörde!

Fiskerinäringen hade 2004 ett värde på all landad fisk på ca 870 miljoner kronor. Det hade då sjunkit på några från över miljarden och lär inte vara större i dag. Mot det skall ställas vad staten och EU betalar i olika stöd till branschen.

Hur mycket branschen kostar skattebetalarna är det, märligt nog, ingen som riktigt vet. För drygt tio år sedan kom en utredning fram till summan 423 miljoner. Enligt Fiskeriverket statistik i dag kostade branschen 2006 totalt 306 miljoner kronor men då ingår inte samhällets alla kostnader.

Om man lägger samman EU-stöd, statliga stöd, direkta och indirekta kostnader uppgår det årliga stödet till branschen, enligt Fokus beräkningar, till ca en miljard kronor per år! Då ingår en del av kostnaderna för Fiskeriverket och Kustbevakningen. Totalt har verken ca tusen anställda och en budget på en miljard. Kustbevakningen anger själva att ca 25 procent av verksamheten detta borde belasta branschen och för Fiskeriverket borde andelen, lågt räknat, vara minst 50 procent. Nationalekonomiskt bör man sen också räkna in att fiskare får köpa helt skattefri diesel – ett ”skattebortfall” på ca 300 miljoner. Sen tillkommer en del annat stöd som bl.a. kostnader för en mycket generös a-kassa på ca 25 miljoner.

Totalt blir det nära en miljard kronor i och uppemot 400 anställda för att stödja branschen. Omräknat till helårarbete finns i dag ca tusen yrkesfiskare. Med en miljard i stöd blir en miljon per år och man och en ”byråkrat” på 2-3 fiskare! Samhällsekonomiskt skulle det alltså löna sig att ge alla yrkesfiskare en rejäl lön för att få dem att sluta fiska och rädda de fiskebestånd som hotas av utrotning miljon.

– Jag skulle tro att många väljer att fortsätta fiska ändå, säger Henrik Svenberg på SFR. Fisket är en livsstil för många av våra medlemmar.