ollerossander.se
produktion av interspace
 

Om flygplatssäkerhet som bedrägeri

Fokus, maj 08

Upp med väskan, öppna datorn! Släng vattenflaskan! Lägg telefonen och klockan i lådan men bågen piper ändå. Vakten trevar med trötta händer, scannar av kroppen med sin apparat som piper när den känner av mina konstgjorda höftleder. Väl igenom kontrollen och ombord på planet får jag en lunchbricka med en rejäl kniv och bra gaffel i rostfritt stål, och brandyxan sitter där den ska.

Samtidigt är M/S Mariella på väg till Helsingfors med plats för 2 500 passagerare, 450 personbilar och 40 långtradare. Bilarna kör ombord i maklig takt. Här kan man ta med sig vad som helst, det förekommer inga kontroller alls. Samma sak för den som väljer tåg istället för flyg.

Världens flygpassagerare betalar sannoliktöver 65 miljarder kronor per år för säkerhetsbågar, scanningutrustning och vakter. Att tåg, tunnelbanor och färjor samtidigt i praktiken lämnas obevakade beror inte på att terrorhotet är lägre utan på att kostnaderna, och olägenheterna för passagerarna skulle bli astronomiska om man byggde ut säkerheten till att omfatta alla kommunikationer.

Få vågar öppet ifrågasätta prioriteringen.  Den svenska säkerhetspolisen gör inte ens den typen av bedömningar och vill inte uttala sig om hotbilder. Samtidigt är det allt fler som ifrågasätter nyttan av insatserna på världens flygplatser. En av de tyngsta kritikerna är Giovanni Bisignani, generaldirektör för International Air Transport Association (IATA). Han konstaterade i ett tal i vintras att de ca 36 miljarder kronor flygbolagen betalar själva för att försöka skydda allmänheten mot vad han kallar ”osannolika hot” skapar mer krångel än värde.Enligt Bisignani finns också länder, som Kanada, som tar in uppemot 20 procent mer i en speciell säkerhetsskatt än vad kostnaderna är.Minst lika förbannad är Niels Boserup, VD för Kastrup, som säger att kontrollerna inte alls minskar risken för terrorangrepp och att det ökande antalet regler och förbud får orimliga konsekvenser.- Fortsätter det så här kommer kvinnliga passagerare snart att tvingas gå igenom kontrollerna i bara bikini och männen i shorts, säger han.I Norge protesterar även piloterna, som kontrolleras upp till tio gånger varje dag. IATA-chefen Bisignani pekar också på att säkerhetsreglerna skiljer sig åt från plats till plats: “Skor på eller av? En väska eller två? Laptop i eller ur väskan? Hur kan vi då tro att passagerarna får förtroende till systemet?” frågar han retoriskt.Några brittiska forskare har i en artikel i British Medical Journal jämfört beslutsunderlaget för flygplatskontrollerna med det som används inom läkemedelsindustrin. När nya läkemedel eller medicinska ingrepp introduceras ställs risk alltid mot kostnader och effekt. När det gäller flygpassagerares är besluten istället politiskt och känslomässigt styrda. Forskarna konstaterar att kostnaden för flygplatssäkerheten är 1000 gånger högre än motsvarande för tågtrafiken - trots att antalet terrorattacker mot tåg är i stort sett lika många som de mot flygplan. ”Det är som att sätta in mammografikontroll bara på vänsterbröst”, skriver de.Hur mycket världens flygpassagerare, som gör ca en miljard resor per år, verkligen betalar är svårt att veta. Kostnaden för flygbolagen, som tas ut på biljettpriset, uppgår till ca 36 miljarder kronor. Till det kommer alla andra säkerhetsarrangemang i anslutning till flygplatserna. Bara i USA uppgår budgeten för den nya myndighet som har ansvaret, Transportation Security Administration, till 35 miljarder kronor. Huvuddelen bekostas visa skattsedeln.

I Sverige uppger Luftfartsverket att de 37 kronor man tar ut per avresa från svensk flygplats täcker alla kostnader. Summan för svensk del blir det 575 miljoner per år. Samtidigt ökar köerna och resenärerna tvingas checka in allt tidigare för att vara säkra på att hinna.

Men kärnfrågan är om systemet verkligen ger ökad säkerhet till en rimlig kostnad, eller om det bara skapar en känsla av säkerhet (som kan vara lika viktig). Eller bidrar verksamheten snarare till en ökad känsla av risk och osäkerhet och kanske mer irritation än trygghet? Om passagerare tvingas att slänga sin vattenflaska och nagelfil och stoppa deodoranten och tandkrämen i en platspåse för att stoppa terrorister kan det leda till ökad rädsla. Får samma passagerare sedan köpa sprit i glasflaskor och tilldelas kniv och gaffel i flygplanet kan logiken i systemet ifrågasättas. Om de däremot är effektiva och skyddar mot terrorister borde de införas överallt där många människor samlas. Attentat i exempelvis Tokyo, London, Madrid och Medelhavet visar att riskerna är minst lika stora när det gäller tåg, t– banor och passagerarfartyg.

Kanske blir det också fler kontroller i framtiden. Det finns många som tjänar på säkerheten - vaktbolag, säkerhetskonsulter, tillverkare av bågar och genomlysningsapparater. Och flygplatsbolagen och butikerna som ser ökad omsättning när passagerarna tvingas tillbringa allt mer tid i vad som numer ser ut mer som shoppingcentra än vänthallar.

Politiker, myndigheter, flygbolag och flygplatsägare vågar sällan tacka nej till något som påstås kunna stoppa terror. När nästa katastrof inträffar vill alla, inte minst politiker, kunna säga att de gjort vad de kunnat för att hindra en katastrof. Att säga som det är, att alla människor ständigt måste ta kalkylerade risker, vore politiskt självmord.