ollerossander.se
produktion av interspace
 

Ny bok - förklarar allt! (nästan)

I dagarna kommer jag ut med en ny bok - Vilse i Finanskrisens Labyrinter - där jag försöker beskriva och förklara finanskrisens olika beståndsdelar.

 Det herrelösa kapitalet, ägarlösa företagen, omdömeslös girighet och en global marknad med lokala regler har bäddat för historiens första och värsta världsomspännande finanskris.Det är inte den mångomtalade subprime-krisen i USA som kastat världen in i sin kanske värsta finansiella kris sedan 30-talet. Den förhåller sig till dagens kris som skotten i Sarajevo till Första Världskriget - en utlösande faktorn men långtifrån orsaken.De senaste decenniernas exploderande fondkapitalism innebär att allt fler av världens stora företag har horder av fonder som sina största ägare; fonder som kanske har någon procent av aktierna; aktier som de köper och säljer i samma ögonblick som kurserna går upp eller ner. Långsiktigt ägande kan i dagens värld betyda månader eller kanske något år.Utan långsiktiga ägare styrs företagen i stället av anställda tjänstemän som riskerar andras, ofta pensionsspararnas pengar, men inte sina egna. Och med andras pengar kan de själva göra rejäla klipp medan andra får ta hand om eventuella förluster.Ett nytt ägande, ett växande herrelöst kapital, kräver helt nya spelregler på den globala finansiella marknaden. Spelregler som denna, och kommande kriser, kommer att tvinga fram.

Boken har getts ut av Beijbom Books och kan beställas på http://www.beijbombooks.se

Så här skriver Mats Qviberg om boken i ett förord:

Boken visar på ett tydligt sätt att den här krisen måste sättas i ett långt större sammanhang än vad som vanligtvis görs. Den, ibland vildsinta debatten om bonusar skymmer de grundläggande problemen. Och dit hör inte ens subprime-krisen i USA som fått klä skott för det mesta! De, påpekar Rossander, förhåller sig till dagens kris som skotten i Sarajevo till Första Världskriget - en utlösande faktorn men långtifrån orsaken.

Vad som borde debatteras är vad som kanske är en av de största, kanske den största förändringen i kapitalismens historia - att de privata kapitalisterna har ersatts av tjänstemän som förvaltar tusentals olika fonders pengar, pengar som ägs av sparare, blivande pensionärer och försäkringstagare. Ägare som inte utöver någon ägarmakt själva utan överlåter detta, sitt ”herrelösa kapital” till OPM:are, de som sköter Other Peoples Money. Och de som sköter andras pengar beter sig på ett annat sätt än de som sköter sina egna.

I boken visar Olle Rossander tydligt på många av följderna – inte minst kortsiktighet och girighet. En kortsiktighet och en girighet som drabbar företagen på flera sätt. Med svindlande vinstkrav urholkas företagens finanser. De blir sårbara och drabbas hårt vid minsta kris och ägnar mer tid åt kapitalplaceringar och företagsaffärer än långsiktiga investeringar! Det kan bli ödesdigert för inte minst svensk industri.

Det är den här korta bokens styrka att sätta flera av dagens viktigaste frågor i ett större sammanhang och kanske kan den därmed bidra till en nödvändig debatt kring dessa frågor. Då handlar det inte om, i första hand tak för VD:s bonus. Behovet av kloka regler och rimlig kontroll är långt större än så. Dagens lokala regler skrivna för nationella ekonomier måste ersättas av globala regler för en global marknad. Ska reglerna få någon verkan måste de också bli färre, enklare och begripligare.

En stor del av dagens kris kan, pinsamt nog för oss i branschen, förklaras med att alltför många, placerare och aktörer inte alltid begrep vad de gjorde. De köpte och sålde värdepapper och derivat utan att någonsin riktigt förstå vad de köpte.

Risken nu är att politiker världen över gör samma misstag: utan att riktigt förstå krisens bredd och djup kan de komma att fatta rader av felaktiga beslut och fatta, kanske populära, beslut som inte alls leder till att vi står bättre rustade inför nästa kris – för den kommer!

Till den här bokens förtjänster hör då att den är både kort och begriplig! Så kort och begriplig att till och med politiker kan ta sig till den. Och det hoppas jag att de gör!

Lämna en kommentar