ollerossander.se
produktion av interspace
 

Kinderegg?

Ett massmedialt magplask. Ett PR-trick i den högre skolan. Entreprenörens självbedrägeri. Riskkapitalisternas svindlande miljardaffärer där skattebetalarna får stå för risken. Eller en unik räddning av Sveriges mest långlivade krisföretag?

Rader av redaktioner trumpetade i det närmast reservationslöst ut ”nyheten” om att det nu är klart att Koenigsegg köper Saab. Dessvärre är det inte sant. Vare sig Christian von Koenigsegg själv eller hans bolag har några pengar – det är väl knappt så att det kan köpa en Saab. Han och hans bolag ställer upp med namnet och har redan på teoretiska miljoner i PR-värde på det.

Inte hans ännu rätt okända medfinansiärer ”köper Saab”. Affären är långtifrån klar, knappt ens påbörjad. Vad de lyckats med är att få GM att skriva på ett MOU (Memorandum of understanding) om fortsatt förhandlingar.

Inte ens en optimist kan tolka det till mer än att GM inte har hittat några bättre, mer solventa köpare, än ett par relativt okända riskkapitalister som har det gemensamt att, förutom ett överskott på optimism, inte själva har tillräckligt med pengar för att täcka Saabs förluster, än mindre att köpa hela företaget.

Allt förutsätter mångmiljardlån, sannolikt från EIB, Europeiska Investeringsbanken, som lovat att ställa upp med 600 miljoner dollar (4,5 mrd kr) förutsatt att låntagarna, Koenigsegg Group, dels kan visa att de med stor sannolikhet kan betala tillbaka pengarna, dels att svenska staten ställer upp med bankgarantier.  Svenska skattebetalarna får då ta smällen om Saab kör i diket – igen.

Förhoppningsvis gör alltså först EIB och sedan svenska staten en seriös kreditprövning när, och om, de fortsatta förhandlingarna kommer så långt. Av vad som kommit fram hittills om Koenigseggs planer och finansiella styrka, d.v.s. nästan ingenting, lär det bli en ganska tuff match. Det får man som europeisk och svensk skattebetalare i alla fall hoppas. Krisen till trots bör varken banker eller stater upprepa taktiken från 90-talets IT-bubbla – att låna ut hej villt till den som kunde leverera fantastiska planer och strålande förhoppningar – i eller utan kortbyxor.

Problemet kan bli att svenska staten kanske får ta den politiska risken att, på goda bankmässiga grunder, säga ”nej” till garantin och då få massiv kritik för att ha sänkt Saab för gott!

Det är i så fall djupt orättvist. Saab har, under 60 års tillvaro, oupphörligt sänkt sig själv och räddats enbart tack vare starka ägare som, med eller mot bättre vetande, pumpat in miljarder i förlustföretaget. Först var det Wallenbergarna som under 40 år aldrig fick tillräcklig vinst på biltillverkningen. (Det tog man igen på stridsflygplanen i stället.) Sen kom GM som drev förlustföretaget vidare i 20 år utan att kunna fixa problemen.

Så kommer nu, i bilbranschens kanske värsta lågkonjunktur genom tiderna, en sällsynt optimist och entrprenör och påstår sig ha både pengar (som ingen utomstående sett) och affärsplaner (som ingen utomstående granskat) och säger sig ska rädda bolaget.  Ett budskap som många redaktioner svalde med hull och hår. Inte minst understödda av en forskare, professor Ingemar Arbnor, som inte är mer opartisk än att ha kunnat skriva en hyllningsbok till Cristian von Koenigsegg.

Det är nog ingen tvekan om att han är en entreprenör av klass. Han har, förutom att bli omskriven i hela världen, utstråla entusiasm, lyckats bygga en sportbil i världsklass, skaffa rika partners, skapa miljonförluster i sitt företag och skaffa sig rad rättsliga tvistemål på halsen. Det är inte utan att tankarna går till andra entreprenöriella kometer som Jonas Birgerson och Refaat el Sayed som båda, säkert uppriktigt, trodde på sina omöjliga affärsidéer så intensivt att de fick andra att tro, och satsa på pengar.

PS Texten också publicerad på Second Opinion

 

 

Lämna en kommentar